Halloween, Kap 1


Halloween - Baksida

När åskan mullrar och blixten slår ner. När det närmar sig Halloween. När någon börjar ta kontakt med Olivia. Vem är det? Och vem tillhör rösten? Vad är egentligen Halloween utan att någonting spännande händer?


Halloween - Del 11

Anton väckte mig någon timme senare. Jag kunde inte minnas vad jag hade drömt och det var jag glad över. Utanför stod solen lågt så jag antog att det var eftermiddag. Fåglarna hade tystnat. Antons röst tog mig tillbaka till verkligheten.

– Du har besök, sa han.

Först då la jag märke till att någon satt i stolen. En gammal dam i en gul klänning. Solens strålar lekte med hennes grå hår och gjorde att det glänste. Mormor satt där och log och spred glädje och värme.

– Jag var tvungen att stänga fönstret så att inte mormor skulle frysa, förklarade Anton.

– Det gör inget, viskade jag.

Mormor ställde sig upp när Anton flyttade fram stolen till sjukhussängen. Sedan stödde hon sig mot honom när de gick fram till stolen. Mormor sjönk tungt ner och Anton gick bort till fönstret. Jag följde honom med blicken. Anton stod med ryggen mot mig. Det var tydligt att han ville att jag skulle ha en stund ifred med mormor. Min blick gled sakta tillbaka till henne.

– Så du har vaknat nu, sa mormor stilla.

Jag nickade.

– Åh, mormor, sa jag.

– De hittade henne direkt, berättade mormor.

– Sofie? frågade jag tveksamt.

– Nej, nej, inte Sofie. Tack gode gud för det, sa mormor.

”Men vem var det då?”, tänkte jag.

– De har inget namn ännu utan beskriver henne bara som en äldre kvinna. Minns du, Olivia? fortsatte mormor.

Jo, jag kunde minnas nu. Jag kom ihåg att hon hade burit mig till bilen för att jag inte kunde gå då. Då hade jag faktiskt fått en skymt av hennes ansikte. Kvinnan hade haft mörkbrunt hår med lite stänk av grått i – jag gissade att hon hade färgat det – och bruna ögon. När jag blivit buren hade jag haft näsan tryckt mot hennes hår och jag mindes en stark lukt av rök.

– Förlåt, Olivia! Jag ska inte prata om det här. Jag ville bara säga att det inte var Sofie, skyndade sig mormor att tillägga.

En lättnad spred sig inom mig. Det hade inte varit Sofie. Jag var glad och tacksam över det. Jag bad tyst om förlåtelse för att jag trott att det var hon. Sofie var oskyldig.

– Tack mormor, sa jag.

Men jag fick inget svar. Snarkningarna nådde mina öron i samma stund som jag sa ”tack”.

– Anton, viskade jag.

Han stod redan vid min sida.

– Jag tycker så mycket om dig, Olivia, sa Anton när jag tryckte mig mot honom och han la armarna om mig.

– Jag tycker om dig också, Anton, svarade jag.

Där och då slogs jag av hur bra allting var. Jag och min bror och så skulle det alltid vara. Men jag påminde också mig själv om att jag alltid skulle komma ihåg det här Halloween-firandet. Det skulle jag sent glömma…


Halloween - Del 10

Först var det helt mörkt. Jag visste inte hur länge. Snart blev det ljust. Helt vitt, men så blev det mörkt igen.

Jag la märke till att en av mina fingertoppar på högerhanden var blodig. Jag måste ha skurit mig på den trasiga mobilen.

Jag drömde om pengar. Det regnade pengar över mig. En tiokrona landade på min näsa och när jag tittade ner såg jag en 50-kronorssedel i min handflata. Jag hörde en röst som sa ”Ge mig pengarna” och jag såg hennes ansikte.

Med ett hest skrik satte jag mig hastigt upp i sängen. Tårar landade på mina såriga händer och jag snyftade förtvivlat. Någon la en arm om mig och jag borrade genast in min näsa i personens axel. Jag drog in lukten av kaffe och Anton i mina näsborrar. Över axeln på Anton la jag märke till att vi befann oss i ett vitt rum. Det var vita väggar och golv. De enda möblerna som fanns i rummet var en stol och sängen som jag legat i. Ute var det en fin dag och solen lyste skarpt in genom fönstret. Det starka solljuset och allt det vita gjorde mig yr och påminde mig om mina drömmar. Jag skakade av mig minnet av vad jag hade drömt om och slingrade mig försiktigt loss ur Antons famn. Anton hade stått bredvid mig men nu satte han sig ner på sängen mittemot mig. Jag lutade mig tillbaka mot kuddarna.

– Du var full, började jag.

Det var tyst en lång stund och Anton gjorde ingen ansats att svara mig, men till slut nickade han motvilligt.

– Varför, Anton? frågade jag.

– Ja, jag var full. Jag var på fest och roade mig, något som du aldrig gör med dina kompisar, svarade Anton argt.

– Hur vågar du? Hör du inte hur… Hur dumt det låter, sa jag.

Plötsligt tystnade jag när jag kände hur mitt huvud dunkade och jag grimaserade.

– Förlåt, mumlade Anton.

Jag fångade hans blick. Anton hade blågrå ögon. Jag hade mer havsblå. Vi var ganska lika vi två.

– Vart var du? Du sa att jag skulle ringa om det var något, men när jag gjorde det, så trodde du inte på mig, sa jag anklagande till Anton.

Nu var det Anton som grimaserade.

– Vi har alltid varit tvungna att fira Halloween och andra högtider hemma, även när vi har blivit äldre. Jag ville ta chansen och roa mig på egen hand och ha kul för en gångs skull. Det gjorde jag, sa Anton.

Jag masserade mig mellan ögonbrynen med tummen. Min huvudvärk blev inte bättre. Jag var trött och höll på att somna om igen. Det var kvavt och varmt i rummet.

– Öppna fönstret, bad jag.

Halvvägs till fönstret började jag prata igen och Anton stannade och vände sig om mot mig.

– Det är en sak jag funderar på. Hur hittade du mig? undrade jag.

Ett leende spred sig över Antons ansikte. Jag förstod inte varför.

– Jag gjorde som du sa och använde ”hitta Iphone”, sa han.

En vindil strömmade in i rummet. Jag kunde höra fåglarna kvittra där ute nu. Vinden förde med sig en röst. Jag kunde inte svara för jag var redan halvvägs in i sömnen.

– Jag bryr mig om dig, sa Anton.


Halloween - Del 9

Det isade och var varmt i min kropp på samma gång. Jag hade stått som fastfrusen så hon hade hällt i mig en varm dryck. Sakta omslöt den varma känslan mig och jag försvann ner i en het vulkan. Den isande känslan smälte.

 

Mina händer famlade i mörkret efter mobilen. Jag tänkte på Anton. Vad gjorde han nu? Var han på festen? Han visste inte vad som hände med mig. Anton trodde ju att jag var hos Johanna. Han hade sagt att jag skulle ringa om det var något, men jag visste inte var min mobiltelefon var. Jag fortsatte blint att famla mig fram i mörkret.

 

Nästa gång som jag vaknade kändes det bättre. Jag var helt stel i min rygg efter att ha legat på ett hårt betonggolv i flera timmar och mina knän ömmade efter att jag krupit runt på golvet och letat efter min mobil. Sakta vande sig mina ögon vid mörkret. Jag satt där en liten stund på knä och lyssnade spänt efter något ljud, men det var helt tyst. En kall kåre for längs med min ryggrad.

I samma stund lyste en blixt upp det lilla rummet som jag befann mig i. Jag hade inte hört mullret innan. Det var i ljuset från blixten som jag fick syn på min mobil. Den låg borta vid dörren. Jag reste mig upp och rusade bort till den. Det kändes tryggt och skönt att ha den i handen igen. Om det var någon täckning här visste jag inte, för jag hade förstått så mycket som att jag var i en källare. Mobilen lyste upp när jag tryckte på den runda knappen på Iphonen. 10 procent kvar. Under mig skakade mina ben. Jag lutade mig tungt mot väggen bakom mig. Innan jag tryckte in Antons nummer lyssnade jag för säkerhets skull än en gång om jag hörde något. ”Tja. Du har kommit till Antons mobil. Just nu är jag upptagen men lämna gärna meddelande efter pipet om det var något viktigt”, sa Antons inspelade röst till mig. Pipet hann inte gå igång. Jag suckade frustrerat. Min hals var torr så det blev mest ett rossligt ljud som påminde om en suck. Jag ringde igen. Flera signaler gick fram den här gången också och jag var rädd att ingen skulle svara.

– Jaaa, vad är det? sa Anton sluddrigt.

Jag förstod genast att han var full. Anton, full? Fast jag visste att han hade varit full en gång innan – jag hade lovat att inte säga något till mamma. Det kändes alltid så fel att Anton var full. Han skulle inte vara sån, han skulle vara en bra kille.

– Är du full? frågade jag. Har du druckit?

– Vad vill du, Olivia? Du vet ju att jag är på fest, svarade Anton och undvek min fråga.

Jag bet mig i läppen.

– Jag befinner mig i en källare. Du måste komma hit, kastade jag ur mig och insåg att jag lät helt förtvivlad.

Det blev tyst i luren. Jag hörde hur Anton drack något, öl antog jag.

– Anton, du sa att jag skulle ringa dig om det var något, fortsatte jag.

Plötsligt stod min kidnappare framför mig. Jag hade inte hört när hon kommit in i rummet.

– Försöker du få hjälp? skrattade hon elakt.

– Använd ”hitta Iphone” på din telefon, mumlade jag i luren innan jag stängde av och stoppade ner telefonen i fickan.

– Hur dum får man vara? Vi åker bara någon annanstans och så får din hjälp jaga oss. Enkelt, sa hon.

Det hade jag inte tänkt på tidigare. Men nu slog det mig. Vi hade ju en bil och kunde åka iväg och gömma oss på ett annat ställe. Fan. Hur skulle Anton hitta oss?

– Anton kan hitta mig, sa jag ändå trotsigt.

– Anton, heter han så? Nej, men seriöst, nu ska vi prata allvar, sa hon och bytte plötsligt ämne.

Jag försökte backa när hon närmade sig mig innan jag insåg att jag inte kunde, att jag redan stod tryckt mot väggen.

– Ge mig pengarna, sa hon.

– Pengarna? stammade jag.

– Just precis, svarade hon.

Jag sa inget. Pengarna? Vilka pengar? Jag hade inga pengar. Tusen tankar hann gå igenom mitt huvud.

– Olivia, ge mig pengarna! fortsatte hon.

Vänta, va? Hur kunde hon mitt namn? Skulle jag ljuga ihop något? Men tänk om hon såg igenom mig och såg att jag ljög.

– Värst vad du var envis, sa hon.

Jag fick panik när jag insåg att hon bara skulle kunna ta ett steg innan hon var framme hos mig.

– Du vill göra på ditt sätt, men jag vill göra på mitt sätt, sa hon och var framme hos mig i ett långt kliv.

Jag darrade och skakade när vi stod så nära varandra och andades samma luft. Hon hade råkat sätta ena skon på min fot och det gjorde så ont. När hon hällde i mig den varma drycken igen protesterade jag vilt. Jag la märke till en besk smak som jag inte hade känt förra gången.

– Du kommer drömma mardrömmar om mig, viskade den mörka och skrovliga rösten i mitt öra.

I mitt suddiga synfält såg jag hur hon försvann ut genom dörren. Jag kände det kalla betonggolvet mot min kind. Jag tänkte på Anton och undrade vad han skulle göra när han hittade mig. Hennes röst förföljde mig in i mina drömmar och i mörkret som kom.


Halloween - Del 8.

Jag satt på min säng och tittade ut genom fönstret.

– Olivia, hur kunde du ha sönder mobilen? frågade mamma argt.

– Jag tappade den i golvet, sa jag och fortsatte envist att stirra ut genom fönstret. Om jag vände mig om nu så skulle hon genast märka att jag ljög.

– Men du hade ju precis fått den, suckade mamma.

Hon lät inte arg längre, bara besviken. Det var sant att jag fått telefonen för inte så länge sedan. Jag fick den när skolan hade börjat i augusti, så jag kunde på sätt och vis förstå mammas reaktion. Golvbrädorna vid dörren knarrade när Anton kom in i mitt rum.

– God morgon, Anton. Jag ska precis gå till jobbet, sa mamma. Vi försöker nog jobba så länge så möjligt, ni båda skulle ju ut ikväll.

I fönsterrutans spegel såg jag hur Anton nickade.

– Okej, vi ses, sa han.

– Ja, vi ses, svarade mamma och lämnade rummet.

Anton kom fram till mig och satte sig bredvid mig på sängen. Tystnaden omslöt oss när ingen sa något. Efter ett par sekunder tittade Anton upp och jag mötte hans blick i reflektionen i fönstret. Han vände sig mot mig.

– Vad var det egentligen som hände igår, Olivia? frågade Anton.

Jag suckade och skakade på huvudet.

– Det var inget, okej? sa jag och försökte att låta övertygande.

Men Anton såg inte ut att tro mig. En rynka mellan hans ögonbryn sa mig det.

– Okej, sa han ändå.

Jag tog Antons hand och flätade samman våra fingrar. Jag strök lugnande med tummen över hans handflata och tog tag i hans hand med båda mina händer.

 

Jag fingrade på min sönderslagna mobiltelefon. Mamma hade lagt ifrån sig den på byrån i hallen. Mina fingrar rörde sig över sprickorna. Från badrummet kunde jag höra att Anton stod och borstade tänderna. För en liten stund sedan hade han sagt åt mig att lämna mobilen hemma. Ärligt talat var det just det som jag funderade på att göra. För en kväll ville jag bara släppa taget om allt som hänt de senaste dagarna. Bara vara. Slippa tänka på allt. Jag ryckte till när jag hörde att badrumsdörren slog igen. Anton stod precis utanför och betraktade mig. När jag tittade upp och mötte hans blick vek han undan med sin. Samtidigt som jag avlägset hörde hur Anton försvann ut i köket slöt sig mina darrande fingrar om mobilen. När jag lyfte upp den såg jag att jag hade fått ett sms av Johanna. ”Ska vi gå bus eller godis?! J ”, läste jag. Jag svarade inte på smset.

– Jag går nu! ropade jag till Anton en stund senare.

– Okej, ring om det är något, ropade Anton tillbaka.

– Det brukar jag väl aldrig göra, skrattade jag.

– Men ärligt Olivia, gör det!! hörde jag Anton ropa genom huset i samma stund som jag stängde dörren.

Jag brydde mig inte om att låsa dörren eftersom att jag visste att Anton skulle gå strax efter mig. Det var mörkt, kallt och regnigt ute. Jag stoppade ner händerna i fickorna för att värma mina fingrar som redan hunnit bli kalla. När jag kommit en bit längs med vår gata så fick jag syn på ett gäng med ungar. Jag hade sett dem förut och visste att de bodde lite längre ner på samma gata. Barnen knackade på en dörr och jag såg att en gammal gubbe öppnade dörren. Jag hörde att barnen frågade mannen om ”bus eller godis”. I den stunden funderade jag på att skriva ett ja till Johanna. Klart vi skulle gå bus eller godis, jag kunde ju inte låta de senaste dagarnas händelser påverka mig. Det fanns inget att vara rädd för. Eller? Jag skyndade på stegen mot tunnelbanan.

 

Mina fingrar slöt sig om mobilen när jag rundade en krök. I samma stund började den vibrera ljudlöst. ”Det är inget, Olivia”, intalade jag mig själv och gick beslutsamt vidare. Mobiltelefonen i min ficka fortsatte att vibrera mot mina fingrar. Vibrationerna gick ut i mina fingertoppar och det kändes som att det gick ut i hela min kropp. Till slut slutade mobilen att vibrera. Jag stannade till och pustade lättat ut. Mitt hjärta saktade ner igen till normalt tempo.

– Där ser du, Olivia, det var ju inget, sa jag högt till mig själv.

När jag började gå igen visste jag att någon slöt upp vid min sida. Jag bara kände det. Vi fortsatte att gå under tystnad. Det knastrade under våra skor. För att komma till tunnelbanan var man tvungen att gå genom skogen. Grusvägen mellan träden kändes så lång. Jag hoppades innerligt att det skulle gå fort just idag. Regnet gjorde sig påmint när det tilltog i styrka. Jag vågade inte dra upp huvan på min jacka. Bredvid mig hörde jag hur människan flåsade.

– Du går fort, sa personen.

När jag inte sa något fortsatte personen.

– Men nu ska vi ta det på mitt sätt.

Människan backade. Jag vågade inte kolla bakåt utan fortsatte istället att gå framåt i samma takt som innan. Mitt hjärta dunkade, hårt och snabbt mot bröstet. Ett tag var det bara vi två, jag och mitt bankande hjärta.

– Bilen står bara en liten bit bort och vi ska gå bort dit nu, viskade plötsligt en mörk, skrovlig och väldigt välbekant röst till mig.

Jag var för stum för att svara något.


Halloween - Del 7.

Jag låste upp dörren och klev in i hallen. Det lyste inne, men ute tryckte mörkret på, så jag stängde ytterdörren snabbt. Jag visste att ingen var hemma, men jag ropade ändå. Precis som jag väntat mig fick jag inget svar. Anton hade gått över till en kompis några hus bort bara för att hämta sin mössa som han glömt där. Men varför tog det så lång tid? Han hade i alla fall lovat att vara tillbaka så fort han kunde. Mamma och pappa jobbade fortfarande och det skulle dröja länge innan de kom hem. Jag hade tagit en promenad bara runt kvarteret när Anton skulle gå ut. Egentligen ville jag bara låsa in mig på mitt rum och stanna där, men jag ville heller inte vara ensam hemma. Men nu stod jag ändå här, ensam. Jag rörde mig försiktigt.

”Olivia, det finns inget farligt i ditt eget hus”, försökte jag intala mig själv.

Jag tog av mig jackan och hängde upp den på en galge. Jag hade bara hunnit ta några steg innan jag kände hur det burrade i min ficka. Det ringde. I tron om att det var Anton tog jag bara upp mobilen, utan att kolla på displayen och svarade.

– Hej, det är Olivia, sa jag.

– Vi ses imorgon, sa en mörk och skrovlig röst väldigt sakta.

Jag slängde ifrån mig mobilen, sjönk ner till golvet, lutade mig mot badrumsdörren. Jag kände mig väldigt orolig, ja nästan som att jag blev yr. När det började rycka i handtaget på ytterdörren blev jag helt förtvivlad.

– Kom inte in! skrek jag.

Tårarna rann nu nerför mina kinder och jag skakade okontrollerat. När dörren öppnades kunde jag inte göra någonting – jag var alldeles för skräckslagen. Jag hörde hur någon smällde igen dörren och sedan var framme hos mig i två långa kliv. En kille med snabb andhämtning sjönk ner på huk bredvid mig.

– Olivia! sa Anton oroligt.

Han hade tagit tag i min arm och höll den hårt. När jag hörde att det var Anton kastade jag mig om halsen på honom.

– Olivia, vad har hänt? frågade Anton.

Hans händer vilade på min rygg och kramade om mig. Jag snyftade till svar och torkade mig med baksidan av handen. Till slut drog jag mig försiktigt ur Antons omfamning.

– Tjejproblem, försökte jag.

Anton tittade osäkert på mig.

– Jag tror dig inte, sa han och rynkade på pannan.

– Det är bara tjejbekymmer, sa jag bestämt.

Anton hade avfärdat att Sofie var konstig. Han skulle aldrig tro mig om jag berättade allt.

– Okej, vi tar det imorgon istället, suckade Anton.

När jag försökte resa mig upp tog han tag i min hand.

– Du vet att jag tycker om dig, va? Även om vi bråkar ibland, sa Anton.

– Jag vet, jag tycker om dig med Anton, svarade jag och kramade om hans hand.

Och jag älskade verkligen min bror – även om jag inte kunde berätta allt för honom.


Halloween - Del 6

Jag gäspade när jag kom ut i köket på fredagsmorgonen. Pappa kom med en snabb kommentar.

– Sovit dåligt? undrade han retsamt.

Jag satte mig till bords samtidigt som jag svarade.

– Jag smsade med Johanna till lite försent i går kväll, svarade jag.

Pappa nickade och jag såg i ögonvrån hur mamma förvånat höjde på ögonbrynen.

– Jag blev förresten bjuden till Johanna på Halloweenkvällen, sa jag.

– Jaha, sa mamma dröjande.

– Vad kul! utbrast pappa och log mot mig.

– Ja, alltså vi ska ha myskväll och kolla på film. Jag sover där också, förklarade jag för mina föräldrar.

– Så jag och pappa får vara själva på Halloween? sa mamma och gjorde en ledsen min.

– Ja, fast det bryr du dig väl inte om? sa jag lite för hårt.

Jag ångrade mig i nästa sekund, men det var faktiskt så att ibland kunde mamma vara så jobbig. Det hade blivit tyst runt bordet nu. Jag tittade upp. Pappa satt och läste i tidningen, mamma hade tagit upp sin mobil och Anton satt och tittade på mig. Jag log lite ursäktande mot honom.

 

Efter frukosten skickade mamma iväg mig och Anton till mormor. Vi skulle genom skogen precis som häromdagen, men den här gången skulle vi ut på ett annat ställe. Solen silade genom tunna moln idag. Strålarna letade sig ner och lekte med de färgrika höstlöven och trädkronorna. Fåglarna kvittrade runt omkring oss. Ett tag flög en fågel från gren till gren bredvid oss. Flera joggare sprang förbi oss och jag undrade hur de orkade? Jag flåsade bara jag gick i det tempot som Anton och jag gick i nu. Jag försökte gå lite långsammare, utan att Anton skulle märka det. I nästa sekund sneglade han på mig och flinade.

– Sluta, utbrast jag irriterat.

– Bra kondis? retades Anton.

– Men lägg av! sa jag.

Vi fortsatte att gå under tystnad. Efter en stund sneglade jag i smyg på Anton. Han hade hörlurar i öronen och hans mun rörde sig. Det såg ut som att han sjöng med i låten. Anton hade händerna i fickorna på sina jeans.

– Anton, sa jag prövande.

Hans hand röde sig till örat och drog ut den ena snäckan.

– Ja? sa Anton.

– Du vet tanten som bor i det röda huset bredvid oss, började jag.

– Mm, sa Anton.

Det lät som att han lyssnade med ett öra.

– Är inte hon lite konstig? undrade jag.

– Sofie, konstig? Hur menar du? sa Anton.

Plötsligt lyssnade han på mig.

Juste, Sofie, det var så hon hette.

– Hon är aldrig ute typ och…, sa jag men tystnade. Jag kom inte på något annat att säga. Jag kunde ju inte berätta för Anton att jag träffat på Sofie flera gånger de senaste dagarna och att hon hade smsat mig. Eller kunde jag det?

– Och…, började jag igen men Anton avbröt mig.

– Bry dig inte om Sofie. Låt henne vara. Kom nu, vi är strax framme hos mormor, sa han.

Skulle jag strunta i Sofie? Hur skulle jag kunna göra det?

 

Mormor ställde fram saft och bullar innan hon satte sig mitt emot mig. Lukten från hennes rosparfym omslöt oss. Rosparfym var mormors favorit, den hade hon jämt. Efter att mormor hade varit hemma hos oss luktade det rosor i flera timmar efter att hon gått. Doften av rosor hade blivit något som jag alltid förknippade med mormor. Nu satt hon och log mot oss på andra sidan bordet. Jag la ifrån mig min bulle och tog mitt glas. Det var jordgubbssaft idag. Anton slickade sig om munnen och torkade av sina händer med en servett för att få bort smulorna från bullen.

– Ni har blivit så stora, sa mormor till oss plötsligt.

– Olivia tycker att Sofie är konstig, sa Anton till mormor.

Det var jag inte beredd på. Mormor hade ju känt Sofie när hon var ung kom jag plötsligt ihåg.

Jag skakade nervöst på huvudet.

– Konstig? Har du någon anledning till att tycka att Sofie är ”konstig”, Olivia? sa mormor.

Jag kände hur jag rodnade.

”Fan. Jag skulle aldrig ha berättat om det för Anton”, tänkte jag.

– Nej. Jag vet inte vad jag sa eller vad som flög i mig, mumlade jag.

– Jag kände Sofie när vi var små, berättade mormor. Vi lekte faktiskt varje dag. Hon var så snäll och jag tyckte att hon var världens finaste människa.

Jag kunde inte säga något utan kände istället att jag rodnade ännu mer. Jag visste att Anton tittade på mig.

– Men ”konstig”, Olivia? ”Konstig”? fortsatte mormor.

Sen blev det tyst runt bordet en lång stund. Jag tittade ner i bordet och kände mig dum.

– Vi tappade kontakten helt för tio, femton, år sen. Det stod i tidningen om en äldre kvinna som fört bort barn och unga. Hon hade pratat med dem och… Jag trodde direkt på vad tidningarna skrev och bröt kontakten med Sofie, sa mormor.

Hon lät sorgsen. Mormor tog diskret en servett som hon torkade sig om ögonen med och sedan snöt hon sig.

Samtidigt kände jag hur mitt hjärta bankade hårt mot bröstet. Jag kände hur jag svettades fast jag inte hade ansträngt mig och jag darrade i hela kroppen. Jag lutade huvudet i mina händer och jag kände hur mitt hjärta rusade i bröstet.


Halloween - Del 5.

Mamma tog emot rosbuketten i hallen för att sätta dem i en vas med vatten. Jag och Anton skulle gå och överraska mormor med blommor och choklad imorgon. Jag slank snabbt in på mitt rum och slängde mig på sängen. När jag låg på rygg kom verkligheten ifatt mig. Damen som jag hade mött ute hade känts välbekant på något sätt. Alltså, inte bara för att hon var vår granne. När minnet kom tillbaka insåg jag att det hade varit samma mörka och skrovliga röst som talat till mig två gånger tidigare de senaste dagarna. Den där åskiga kvällen för några dagar sedan och rösten i telefonen… Mina tankar avbröts av att mamma kom in på mitt rum med vasen med rosorna i. Hon klev in i mitt rum utan att knacka, precis som vanligt. Jag grymtade lite vilket fick mamma att vända sig mot mig. Hon ställde ner vasen i min fönsterkarm.

– Du får ha blommorna här inne så länge, sa mamma.

Mamma var på väg ut igen när jag kom på att jag skulle kunna fråga henne om vår granne.

– Mamma! sa jag därför hastigt.

Hon stannade i dörröppningen och vände sig mot mig igen.

– Du vet vår granne, damen som bor i det röda huset bredvid oss alltså, sa jag.

– Ja, sa mamma dröjande.

– Jag tror att jag träffade henne när jag var ute, fortsatte jag.

– Jaha, vad kul, sa mamma kort och ointresserat.

– Men du, du ser inte till henne så ofta, va? frågade jag mamma.

– Nej, det vill jag inte påstå, svarade hon och rynkade på pannan.

– Hon verkar vara inne väldigt mycket och persiennerna är jämt fördragna, sa jag.

– Alltså Olivia. Hon är en gammal tant som vill hålla sig lite för sig själv, låt henne göra det! sa mamma bestämt och gick ut ur rummet.

Jag tittade efter henne. Inte hade jag fått någon hjälp av mamma. Jag fick väl fråga Anton imorgon. Jag sjönk tillbaka mot kuddarna i sängen och tog upp min mobil för att skriva till min kompis Johanna och förklara vad som hänt de senaste dagarna. Kanske skulle jag få svar från henne. Johanna hade varit bortrest precis som alla mina andra kompisar tidigare under höstlovet men nu var hon hemma igen.


Halloween - Del 4.

Regnet fortsatte falla hela dagen därpå också. På torsdagen blev jag inte heller förvånad över att det regnade. Hela onsdagen och torsdagen låg jag bara i min säng. Jag låg och blundade och låtsades sova. Fast egentligen lyssnade jag på regnet som aldrig tycktes upphöra. Skulle det aldrig sluta regna? Resten av familjen trodde på mig när jag sa att jag var sjuk. ”Ja, jo men du ser ju faktiskt lite sjuk ut”, hade mamma sagt och då hade jag genast fått dåligt samvete. Jag var ju inte sjuk egentligen, det sa jag bara för att jag skulle kunna vara inne hela tiden. Jag blev rädd för minsta lilla ljud och minsta lilla signal från min mobil. Rösten, eller den där personen, vem det nu var, hade skrämt upp mig rejält. Men så, till slut klev ändå mamma in på mitt rum, utan att knacka.

– Olivia, nu får du faktiskt ta dig upp, började mamma bestämt.

Jag rörde inte på mig först.

– Hörru, Olivia! Du får ta dig iväg till ICA och köpa blommor och choklad. Mormor har ju namnsdag imorgon, fortsatte mamma.

– Varför ska jag göra det? Jag är ju sjuk, försökte jag protestera.

– Ursäkta mig, sjuk? Du har varit ”sjuk” och legat i sängen i flera dagar. Du blir ju bara sjukare av att ligga där, Olivia, sa mamma strängt.

Jag satte mig motvilligt upp i sängen. I ögonvrån såg jag hur mamma log och jag riktigt kände hur hon hade vunnit över mig den här gången.

 

Jag stod på trappan och tittade ut över regnet. Det var mörkt och stora vattenpölar täckte marken på många ställen. Det droppade från alla träd. Bakom mig var dörren stängd. Om jag vände mig om kunde jag titta in genom fönsterna, där det lyste hemtrevligt. Jag suckade djupt, drog upp luvan och lämnade platsen där jag stod. Jag kände genast hur regnet liksom ilsket piskade på mig. Jag skyndade på stegen så att jag nästan sprang fram. Jag skulle bara fram och tillbaka till affären, fort. Jag hostade när jag gick in genom dörrarna till affären. Ett par tittade irriterat och jag kunde höra hur tanten sa till sin man att om man var sjuk, så fick man minsann vara hemma. Jag styrde stegen direkt till godishyllorna och chokladen. Mormors favoritchoklad var Aladdin så jag plockade åt mig en sådan kartong. Blommorna hittade jag vid kassorna. Jag norpade åt mig en bukett med rosor i alla möjliga färger som jag tyckte såg fin ut. När jag la fram sakerna på bandet log kassörskan mot mig.

– Ska du på dejt? frågade hon.

Jag skrattade nervöst och skakade på huvudet.

– Det såg så ut nämligen, sa kassörskan.

– Nej, det är namnsdagspresenter till min mormor, förklarade jag.

– Jaha. Men då får du gratta mormor din på namnsdagen från mig, sa kassörskan.

– Tack, det ska jag, sa jag och vinkade hejdå till kassörskan på vägen ut.

Genom glasdörrarna såg jag att det regnade ännu mer nu än innan. Jag drog upp luvan på jackan igen och gick ut. Väl ute så skyndade jag mig genom regnet förbi parkeringsplatsen och bort mot lekparken som jag gått förbi häromdagen. Nu ville jag bara hem så fort så möjligt. Jag sprang genom en vattenpöl så att det stänkte upp på mina mjukisbyxor. Jag hade inte ens märkt att jag hade börjat springa. Snart såg jag gungorna vid lekparken och först då började jag sakta ner lite. Det hade börjat blåsa mycket så på håll såg jag hur gungorna rörde sig i vinden – precis som att någon hade suttit där och sedan hoppat av i farten. Jag pustade ut och började gå i vanlig takt när jag till slut var framme vid lekparken. Nu hade jag bara en liten bit kvar. Inget kunde väl hända på den här korta biten? Eller? Runt omkring mig var det mörkt och det enda som jag hörde var hur vinden ven och brusade i mina öron. Eller? Vänta… Jag stannade till och tvekade. Hade jag hört något annat än vinden? Det knastrade under mina fötter när jag tog ett försiktigt steg framåt.

– Olivia! jag ryckte till när jag hörde mitt namn genom vinden och vände mig om.

En äldre dam kom springande mot mig. För en sekund flackade jag oroligt med blicken, innan jag såg att det var vår granne. Hon bodde i det lilla röda huset bredvid oss. Damen höll sig nog inne för det mesta för man såg henne sällan. Vad var det nu igen hon hette? Vad gjorde hon ute så här i regnet? Och vad ville hon egentligen mig? Jag bet mig fundersamt i läppen. Under den tiden det tog för henne att ta sig fram till mig så hann jag fundera över om jag skulle gå eller inte. Men när damen kom fram till mig flåsade hon så mycket att jag faktiskt bestämde mig för att stanna och höra vad hon skulle säga.

– Olivia, vad gör du ute så här dags helt själv? sa damen.

Jag kände mig frustrerad – hade jag stått och väntat på det här?

– Jag har varit till ICA bara, svarade jag artigt ändå.

– Jaså, jaha. Ska du inte skynda hem till mamma och pappa? Du ska väl inte vara ute helt själv? fortsatte hon.

Jag kunde inte hjälpa att en irriterad suck undslapp mig. Samtidigt verkade damen få ett hostanfall. Hon fortsatte bara att hosta och det verkade aldrig riktigt ta slut. Jag stod där och tittade på och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Till slut harklade sig i alla fall damen och lyckades klämma fram några ord.

– Då så, gå du hem. Vi ses, sa hon.


Halloween - Del 3

Det regnade dagen därpå. När jag kastade en blick på klockan såg jag att hon redan var elva på förmiddagen. Jag låg kvar en stund ändå och lyssnade på regnet som smattrade mot fönsterrutan. Jag följde en regndroppe som sakta gled neråt på rutan. När min mobil ringde var jag ändå tvungen att gå upp. Jag suckade djupt när jag gick bort till skrivbordet där mobilen låg. Den burrade och ringsignalen gick in i mitt trötta huvud. Det lät irriterande.

– Ja, ja, jag kommer, mumlade jag.

Jag tryckte på svara medan jag lyfte mobilen till örat.

– Ja hej, det är…, jag avbröts av en välbekant röst.

– Förlåt för att jag skrämde dig på åsknatten, sa en mörk och skrovlig röst i mitt öra.

Jag skrek rakt ut och tappade mobilen i golvet. Min dörr flög upp ett par sekunder senare och jag slutade skrika när jag såg min bror.

– Herregud, Olivia, vad du skräms. Jag trodde att du sov, sa Anton.

Jag svarade inte utan stirrade bara på honom.

– Vad är det? fortsatte Anton när jag inte sa något.

– Inget, fick jag fram till slut.

Jag tittade ner i golvet när jag gick förbi Anton, som stod i dörren, och fortsatte rakt fram mot badrummet. Jag låste in mig. Mitt hjärta bankade hårt och snabbt mot bröstet. Jag satte mig på toalettlocket och försökte andas. Sakta började tårarna trilla nerför mina kinder och jag grät ljudlöst. Vad var det som hände? Vem tillhörde den där rösten? Två gånger hade jag stött på den nu… Och spåren i skogen? Vem var det som hade legat där och spanat på mig?


Halloween - Del 2.

På lördag är det ju Halloween, sa mamma när vi satt och åt frukost morgonen efter åsknatten.

Idag sken solen utanför fönstret. Jag kunde höra hur barnen redan var ute och lekte i parken precis utanför vårt hus.

– Ska ni hitta på något speciellt i år? frågade pappa och la ifrån sig dagstidningen.

– Jag ska på fest hos Lovisa, svarade Anton, min tvillingbror.

– Jaha, och du då, Olivia? sa pappa.

– Äsch, inget speciellt. Bara vara hemma antar jag, sa jag.

Alla mina kompisar var bortresta nu på höstlovet. Någon var på landet och någon annan var utomlands. Min bästis Victoria hade följt med en annan kompis ut på landet så henne kunde jag inte heller vara med i år på Halloween. Så jag planerande för en hemmahalloween ensam med mina föräldrar.

– Men Anton, du äter väl middag hemma med oss? undrade mamma.

– Ja, absolut, sa Anton kort och reste sig upp.

Då var samtalet om Halloween avslutat. Pappa återgick till sin tidning, mamma började duka av och Anton försvann in på sitt rum. Jag stod i badrummet och borstade tänderna och lyssnade på musik ett tag efter frukost. Tills att mamma knackade på dörren. Hon stod i morgonrock utanför och väntade på att få komma in. Mamma gav mig en irriterad blick när jag klev ut från badrummet. Jag gick direkt bort till Antons rum och knackade på dörren. Han öppnade genast. Anton hade trötta ögon och hans rufsiga morgonfrisyr var fortfarande kvar.

– Ja? sa han.

– Ska du med ut på en promenad? frågade jag.

– Ja, absolut, svarade Anton snabbt.

Vi kom ut ur huset en stund senare. Mamma stod fortfarande i duschen och pappa hade förflyttat sig ut i vardagsrummed med tidningen när vi gick. Anton och jag började gå under tystnad. Vi promenerade bort mot skogen som jag hade sprungit förbi kvällen innan. Nu var skogen vacker med kvittrande fåglar och en morgondimma som solen silade genom. Medan vi gick så funderade jag fram och tillbaka på om jag skulle berätta för Anton om vad jag hade varit med om kvällen innan. Efter ett tag satte vi oss på en bänk. Här hade vi utsikt över ett spegelblankt och stilla vatten. Bakom oss fanns skogen. Det var fortarande rätt så tidigt så det var inte många som var ute. Vi hade varit uppe med tuppen idag och ätit frukost för att mamma och pappa skulle jobba hela höstlovet. Min blick sökte sig ut till sjön framför oss. Höstfärgerna på alla träd lyste starkt när solen sken på dem. Färgerna speglades i det stilla vattnet. Det var vackert tyckte jag. Den stilla och lugna världen bröts plötsligt av ungdomar som skrek och stojade på andra sidan sjön. Jag tittade bort. Min bror märkte det knappt. Anton satt med hörlurarna på och var djupt försjunken i musiken. Det såg nästan ut som att han sov. Jag blundade också. Var det inte så, att om man stängde av ett sinne så blev ett annat starkare? Så om jag blundade, kunde jag då höra mer? Jag sjönk längre ner på bänken, drog upp dragkedjan på jackan och gjorde det bekvämt för mig. Så försökte jag lyssna. Var det så här Anton satt och gjorde? undrade jag. Fast han kunde ju inte höra så mycket när han lyssnade på musik.

Till en början var det väldigt tyst. Det enda som jag kunde höra var hur ungdomarna som jag hade hört för en liten stund sedan fortsatte låta högljutt. Men kanske kunde jag höra det lite starkare, eller? Plötsligt hörde jag hur det knastrade i ett träd alldeles i närheten. Precis som att ett par snabba fötter sprang över stammen. Att det snabbt kilade upp i trädet. Jag föreställde mig hur den hoppade från gren till gren och svingade sig i granbarren, för här fanns ju inga lianer, som Tarzan. Jo, det var en ekorre och jag hörde ett plask. En fisk var det första som jag trodde att det var. Men när jag öppnade ögonen såg jag att det var ungdomarna som hade börjat kasta sten i vattnet. Det var då jag hörde hur det prasslade till bakom, uppe i skogen och hur någon eller något började springa. Jag vände mig snabbt om men jag kunde inte se något. Min bror var helt omedveten om vad som hände bakom honom. När jag reste mig upp tittade han i alla fall upp också. Anton såg frågande på mig. Jag pekade på mig själv och sedan på skogen. Anton nickade och sjönk sedan tillbaka mot ryggstödet. Jag skyndade upp i skogen. Först såg jag inga spår efter någon. Det var tomt och tyst. En vindil fick löv att sakta falla ner till marken. Jag följde ett rött löv med blicken. Lövet föll till marken och landade på en sten. Det var då jag fick syn på ett spår efter att någon, eller något, hade varit där. Mossan på stenen var uppriven. Medan jag tänkte gick jag sakta mot stenen. Jag sjönk ner på huk och såg mig omkring. Det enda som jag såg var en mask som sakta krälade framåt. Men, när jag ställde mig upp fick jag syn på något nytt. Jag hade fortfarande blicken fäst på masken, men nu när jag stod upp såg jag att masken låg mitt i ett fotspår. Någon hade sprungit härifrån fort. Jag tittade framåt, in bland tallarna. Vad hade den personen gjort här? Varför hade människan sprungit iväg? Hade någon följt efter mig och så hade jag upptäckt det? Jag rös vid tanken på att någon hade förföljt mig. Efter en stund vände jag om och gick tillbaka till Anton. När jag kom fram till honom stängde han av musiken och stoppade ner mobilen i fickan, hörlurarna hade han runt halsen.

– Ska vi börja gå hemåt? frågade han mig.

Jag nickade så vi började gå.

– Alltså de där ungdomarna på andra sidan sjön var ju så störiga, fortsatte Anton.

– Jag vet, svarade jag.

Vi gick ett tag under tystnad. Snart kom vi ut ur skogen. Jag tittade upp i himlen. Det var en blå himmel och solen sken. Om bara några timmar så skulle solen gå ner och det skulle bli mörkt igen. Solen stod lågt så här års.


Halloween - Del 1.

Jag såg en blixt lysa upp himlen en bit in i skogen framför mig. Jag tvärstannade. Vattnet stänkte ner mina jeans – jag hade stannat mitt i en vattenpöl. Regnet blötte ner mitt hår. Håret hängde i stripor ner från huvudet. Jag kände hur en vattendroppe landade på min panna och sakta började glida nerför näsan. Jag fångade upp droppen med ett lillfinger och torkade av handen mot byxbenet. Mina byxor var dyngsura så det hjälpte inte mycket. Sen kom en hög knall samtidigt som himlen lystes upp av ännu en blixt. Jag började springa. Svetten rann om mig och regnet hade gjort mig helt blöt. Jag visste egentligen inte om jag var blöt på grund av att jag var svettig eller på grund av regnet. Det var nog lika mycket av bådadera. Jag var glad att jag inte behövde springa genom skogen nu. Istället tog jag av åt höger. Nu hade jag bara en liten bit kvar innan jag var hemma, men jag var fortfarande utanför villaområdet där jag bodde. Jag började ändå sakta ner och till slut stannade jag, helt utmattad. Jag tog stöd med handflatorna mot knäna. Mina lungor skrek efter luft. Det kändes som att jag hade sprungit ett 4 x 100 meter lopp med Usain Bolt. Fast jag skulle kommit i mål ett år senare. Jag hade stannat precis vid en lekpark. Här fanns det en gungställning och en sandlåda. Hit brukade jag och min tvillingbror gå när vi var små. Nu satt det en liten flicka på en gunga. Framför flickan satt hennes mamma. Jag kunde höra vad de pratade om. Flickan satt och grinade och verkade vara helt skrämd till vettet av åskvädret och hennes mamma försökte lugna henne och sa att de skulle gå hem nu. Flickan fortsatte bara gråta. ”Stackars barn, så rädd så att hon inte vågar röra sig”, tänkte jag. När jag stod där och mitt hjärta saktade ner till normal takt igen så kände jag plötsligt hur någon knackade mig på axeln.

– Visst är det här vädret mysigt? Helt perfekt för att bara gå omkring utomhus. Men du, ska du inte springa hem nu? sa en röst bakom mig.

Rösten var rätt så mörk och väldigt skrovlig. Det lät inte som en riktig människa. Svetten pärlade sig i pannan. Jag ville skrika men jag kunde inte. Jag kände mig som flickan för jag kunde inte röra mig. Om jag hade skrikit hade jag skrämt ihjäl henne. Efter ett par långa sekunder kunde jag röra på mig igen och jag rusade iväg utan att se mig om vem det var som hade talat till mig.


Baksida - Drömmar blir verklighet, Du är Nyckeln jag är låset

Luna drömmer mer och mer. Mátia pratar om skuggor. Vilka är det? Susan har böcker om magi i sin bokhylla – men ingen vill tala om vad som egentligen händer för Luna. Vad är det som händer egentligen?


Kapitel 12. Ett krismöte i Granboa - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Jag stod i ett badrum och tittade mig i spegeln. Mitt ansikte hade en massa små sårskorpor från kråkan som hade attackerat mig. Jag sköljde av mig igen. Det sved en aning när vattnet rann över såren. Först när jag sett hur jag såg ut förstod jag varför Mátia och Susan blivit så stumma. Såren såg i alla fall lite bättre ut nu tyckte jag. Susan knackade på dörren. Det var andra gången som hon knackade. Hon stod precis utanför och väntade på mig.

– Kom nu, Luna! sa Susan.

– Jag kommer, svarade jag.

Jag torkade försiktigt av mig i ansiktet så att inga sårskorpor skulle gå upp innan jag öppnade dörren och klev ut i korridoren utanför. Susan satt på en stol och väntade på mig, men hon reste sig upp när jag kom ut. Hon gick före mig genom korridoren. Efter en stund svängde vi åt höger. I den här korridoren som vi kom in i nu hängde det en takkrona precis i mitten. Jag tittade upp i taket när vi gick under den. Takkronan såg gammal ut. Den var dammig och det hängde spindelnät i den. Här under skulle jag inte vilja gå mitt i natten. Sen fortsatte vi in i en annan korridor där det hängde massa tavlor. Jag kastade en sidoblick och såg att det stod Granboas ledare 1984-1999 på en tavla. Namnet som stod på tavlan under bilden kände jag igen. Där stod det Noor. Jag öppnade munnen för att påpeka det för Susan men hon hyssjade mig. Vi stod framför en brun dörr. Susan tryckte försiktigt ner handtaget och så föste hon mig framför sig när vi gick in i rummet. Det var fullt av människor. Det var rader av stolar där folk satt. Längst fram stod en ung man och pratade.

– Jag och de andra ledarna har samlat till ett krismöte, sa mannen.

Det viskades bland människorna. Susan och jag satte oss längst bak. När vi satt oss ner fick jag syn på Mátia. Mátia satt på mittenraden längst ut åt vänster. Hon satt och pratade med en tjej som såg ut att vara i hennes egen ålder och en annan kvinna i Susans ålder.

– Ska vi inte sätta oss hos Mátia? frågade jag.

– Nej, vi sitter bra här. Varför tog det så lång tid inne på toaletten förresten, svarade Susan.

– Eh… Jag försökte tvätta av mig utan att riva upp alla såren igen, förklarade jag.

– Gör det ont? undrade Susan.

– Nejdå, eller… Jag vet inte riktigt. Det svider mest, sa jag.

Jag kände plötsligt hur trött jag var och försökte blunda, men Susan tog min hand innan jag hann stänga mina tunga ögonlock helt. Jag sneglade upp mot henne. Susan tittade rakt fram mot mannen som stod där framme och pratade, så hon märkte inte att jag studerade henne. Jag vände min blick framåt också och försökte koncentrera mig på vad han sa.

– Låset är tillbaka och hon har med sig nyckeln, sa mannen.

Någonstans var det någon som busvisslade och folk tittade lite försiktigt mot Mátia.

– Skulle vi kunna få fram nyckeln? fortsatte mannen.

Susan ställde sig upp så jag också var tvungen att resa mig. Hon tryckte min hand lite hårdare när vi gick fram till scenen där mannen stod.

– Hej. Jag heter Malte, presenterade sig mannen viskande.

– Åh, Malte! utbrast Susan.

– Ja, och du är väl Luna? konstaterade Malte när han såg mig.

Jag nickade.

Det mumlades och viskades i publiken bakom oss. Malte vände sig mot dem och hyssjade.

– Det hände något när ni var på väg hit, precis utanför skogen. Vill du berätta, Luna? frågade Malte.

Jag var inte beredd på att jag skulle berätta själv om det hela. Jag stod och gapade. Ett rossligt ljud kom över mina läppar. Susan avbröt mig.

– Det kom ett rådjur och attackerade Mátia. Mina insikter var såklart att springa bort till henne och hjälpa till. Men… Jag… Vi tror att det var en fälla. Samtidigt kom det en kråka som attackerade Luna. Hon ropade… på… på hjälp. Men jag tog ju hand om Mátia, berättade Susan.

– Det var helt klart en fälla. Du sa att Luna hade drömt också, fortsatte Malte.

– Ja. Luna drömmer väldigt mycket, om sin mor och far. Häromdagen drömde hon att skuggorna attackerade henne. En av dem fick tag i Luna. Noor har nyckeln, Malte, sa Susan.

– Men jag är ju här, protesterade jag.

– Vännen, det är som att… som att Noor har din själ, försökte Susan förklara för mig.

– Det måste vi utgå ifrån nu. Vi måste rädda nyckeln och vi måste använda nyckeln och låset till det vi ska. Det som deras öde har bestämt, sa Malte.

Det började mumlas och viskas igen i rummet, högre den här gången. Susan och Malte utväxlade en blick. Malte gav oss tecken att gå tillbaka till våra platser och sätta oss. Jag sjönk ner på min stol igen och försökte göra mig så liten så möjligt. Det tog en stund innan Malte lyckades få tyst på alla. Han började prata igen, men jag hörde inte riktigt på. Plötsligt reste jag mig upp.

– Luna? sa Susan oroligt och försökte hålla mig fast.

Jag slet mig loss ur hennes grepp och sprang mot dörren. Susan ropade på mig. Utanför dörren fortsatte jag genom korridoren. Jag stannade först när jag var utanför badrummet igen. Jag sjönk ner med benen uppdragna mot hakan och ryggen mot väggen. Mitt hjärta bankade högt och ilsket efter att jag sprungit. Jag hörde fortfarande Maltes röst i mitt huvud. ”Vi måste rädda nyckeln och sen måste vi använda nyckeln och låset till det vi ska. Det som deras öde har bestämt”. En tårdroppe landade på min hand…


Kap 11. Nu ser jag Granboa - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Stigen som vi gick på tycktes aldrig ta slut. Så småningom svängde vägen, vid sidan om, åt höger, men stigen fortsatte rakt fram. Vi fortsatte att följa stigen. Sista biten fick jag gå. Susan höll i min ena hand och lät naglarna gräva sig in i huden. Nästan så att det gjorde ont, men jag protesterade inte. Jag förstod att hon bara ville hålla drömmarna borta. Bara en liten bit framför oss gick Mátia. Snart såg jag ett istäckt hav. Stigen fortsatte ner till havet. Mátia började springa när hon såg havet. Det fick Susan att skynda på stegen. Precis innan vi kom ner till stranden gick vi nerför en brant backe. Det gick lätt och snabbt att ta sig ner där. Sedan följde vi Mátias fotspår i snön en liten bit. Jag såg Mátias siluett först. Hon satt på en sten en bit ifrån där isen började.

– Mátia, var försiktig där ute. Man vet aldrig var isen börjar och slutar under snön, ropade Susan.

Vi stannade en bit ifrån. Mátia vinkade till oss när hon hörde Susans röst. Susan lyfte handen som hon höll mig i så vi båda vinkade till svar.

– Kom hit! ropade Susan.

Mátia vände bort ansiktet från havet och började röra på sig. Hon gick försiktigt mot oss för att inte braka igenom eventuell is som gömde sig under snön. Till slut kom hon fram till oss.

– Så där, det gick ju bra, sa Mátia.

– Ja, vad skönt. Men kom ihåg att man alltid ska vara försiktig nära havet om vintern, svarade Susan.

Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Istället såg jag ut över havet. En ensam kråka stod mitt ute på isen. Jag tyckte att den svarta kråkan mot allt vitt där ute såg vackert ut. Kråkan gick några steg åt ena hållet ute på isen. Den vände sig om mot mig, precis som att kråkan visste att jag stod där och tittade på den. Kråkan bredde ut sina vingar. Det såg precis ut som att den sträckte på sig lite. Plötsligt började den flaxa med sina vingar och lyfte. Jag såg kråkan flyga iväg ut över havet och jag undrade vad som fanns där på andra sidan.

– Åh, du anar inte hur nära vi är nu, Luna, sa Mátia till mig.

– Nära, va, vadå? Vad menar du? svarade jag.

Jag hade fortfarande kråkan i huvudet. Mátia och Susan verkade inte ha lagt märke till den. Jag skakade av mig bilden av kråkan, i alla fall just nu. Men jag hade blivit nyfiken. Jag ville verkligen ta reda på vad som fanns på andra sidan havet. Jag skulle inte få något svar av Susan, så jag tänkte leta upp det själv.

– Granboa såklart. Lyssnar du ens? sa Mátia irriterat.

Susan betraktade mig.

– Jaha, ja, svarade jag.

– Ser du skogen där borta? Vi ska bara igenom den, fortsatte Mátia.

Hon pekade mot en skog en bit bort. Vi följde stranden. Jag såg fiskmåsar flyga omkring. De kom från skogen och fortsatte ut över havet. Men jag såg inte till någon mer kråka. Plötsligt stannade Mátia framför oss. Susan rynkade pannan. Först förstod jag inte varför Mátia hade stannat. Men så fick jag också syn på den. Ett rådjur. Rådjuret stod nere vid strandkanten precis där skogen började. Den tittade mot Mátia. Ingen rörde sig och det var alldeles tyst. Så fick jag syn på kråkan igen. Jag visste på något sätt att det var samma kråka som innan. Den kom från skogen. I samma stund började rådjuret röra på sig. Jag skrek samtidigt som Mátia. Susan tvekade inte. Hon släppte mig och började springa mot Mátia. Hon stannade inte hos mig. Rådjuret sprang rakt mot Mátia och kråkan kom mot mig. Det var som en kapplöpning mellan djuren. Det gick fort, väldigt fort. Jag hann precis se rådjuret kasta sig över Mátia innan kråkan dök ner över mig. Jag återupplevde hur skuggorna kastade sig över mig. Den enda skillnaden var att det här var verkligt. Jag ropade på Susan. Men hon kom inte. Hon var tvungen att hjälpa min syster. Jag fortsatte ändå att ropa på Susan. Jag fortsatte skrika till jag blev helt hes och tårarna strömmade nerför mina kinder. Efter vad som kändes som en evighet gav sig kråkan på mig en sista gång innan den cirklade upp i luften och lämnade mig. Jag låg kvar en stund, darrade och skakade på samma gång. Först såg jag suddigt men snart torkade tårarna. Jag fokuserade blicken rakt fram. Så fick jag syn på Susan och Mátia. Mátia satt upp nu och Susan höll om henne. Susan och Mátia hade inte märkt kråkan. Varför? Jag hade en klump i halsen när jag gick bort till dem. Susan hade inte kommit när jag ropade på henne. Snön knastrade under mina fötter när jag gick. Susan hörde ljudet när jag närmade mig, men hon vände sig inte om. Klumpen i min hals blev ännu lite större men jag sa inget.

– Rådjuret kastade sig över Mátia. Det var hemskt, sa Susan till mig.

Jag svarade inte.

– Såg du? fortsatte Susan när jag inte sa något.

– Susan…, viskade Mátia.

Mátia såg upp på mig med ett oroligt och bekymrat uttryck i ansiktet. Först nu vände sig Susan om mot mig. Det blev tyst. Vinden hade plötsligt tystnat också. Alla väntade på att någon skulle börja prata. Till slut bröt Susan tystnaden.

– Vi ska bara genom skogen som sagt. Kom, så fortsätter vi nu, sa hon.

Jag gick efter Susan när hon började gå.

– Vad är det? frågade jag.

– Dig ska vi plåstra om när vi kommer fram, svarade Susan bara.

Utan ett ord tog Susan tag om min handled igen. Vi gick genom skogen. Till en början slöt sig granar och tallar omkring oss. Men efter en liten bit började små röda stugor synas här och var. Det lyste hemtrevligt i många fönster och folk rörde sig där inne. I ett fönster såg jag ett flickansikte. Flickan tittade på mig med stora ögon. Jag tittade bort. Vi fortsatte genom skogen och ut ur den. När vi kom ut ur skogen stod vi framför en skottad stor väg som ledde fram till det största huset utav alla. Huset var mörkt grönt. Ovanför dörren stod det på en skylt ”Välkommen till Granboa”. Nu var vi i Granboa förstod jag.


Kap 10. Flimmer från flygturen - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Jag kände att jag var ute och flög igen. Skuggan höll om mig, hårdare än tidigare som om den visste att Susan på andra sidan kämpade för att hålla mig kvar. Vinden fläktade väldigt skönt när vi flög. Susans röst drog mig alldeles för plötsligt tillbaka till verkligheten.

– Luna, viskade hon.

Jag öppnade ögonen och jag var tillbaka på Susans rygg. Jag fick rida på Susans rygg den här gången. Det var för att Susan skulle kunna hålla ett öga på mig. Vi hade lämnat fältet bakom oss och gick nu på en smal stig intill en väg. Susan hade sagt att vi var på väg till något som hette Granboa. Jag hade kommit ihåg böckerna om Granboa som Susan haft hemma i sitt bibliotek. Jag kunde inte minnas om jag hade trott på det då. Men det började sakta gå upp för mig nu att magi fanns. Att det fanns en hel värld som jag inte trott var verklighet. När jag, Mia och Sara var små hade vi klätt ut oss till häxor, spöken och alla magiska väsen som vi kunde komma på. Nu visste jag att det fanns något sådant på riktigt också. Mina drömmar hade blivit verklighet.

 En skuggklo gjorde ett djupt sår i min hud. Jag såg moln framför mig och under mig. De var över mig också. Molnen var överallt. Jag var i himlariket. Det var som något jag hade sett en film på när jag var liten.

 – Luna! Du ska ingenstans! sa Susan.

Mitt hjärta dunkade och jag andades snabbt.

– Susan, sa jag, eller försökte jag säga. Jag kände återigen hur det guppade under mig när Susan gick. Det kändes tryggt. Jag försökte spärra upp mina ögon så mycket det gick för att hålla mig vaken.

– Berätta om Milla, bad jag Susan.

– Milla, var det enda som Susan sa först.

 När hon inte sa något på en stund började jag tro att hon inte alls skulle berätta om Milla. Men till slut började hon tala.

– Milla var… är en väldigt klok kvinna. John, som du också sett i dina drömmar är hennes man. De har två döttrar. Det var hos Milla och John som jag började ta hand om barn… innan jag började hjälpa din moster alltså. De… Vi var väldigt lyckliga. Vi var iväg och hittade på något kul hela tiden, sa Susan.

– Barn, vilka… eller vad…, Susan avbröt mig.

– Har du inte undrat varför Mátia kallar dig för syster? Mátia är din syster Luna. Era föräldrar är Milla och John, förklarade Susan för mig.

Egentligen blev jag kanske inte så jätteförvånad när jag väl fick höra det. Jag hade vant mig vid att hon kallade mig för syster. Men det var en sak som jag undrade över.

– Varför var inte Mátia med oss, hos moster Maj-Britt? frågade jag.

– För att de valde att ta med mig, svarade Mátia.

Det högg till någonstans i mig när Mátia sa så.

– Framförallt för att skydda dig, Luna, vännen, sa Susan till mig.

Fanns det ännu en anledning till att jag skulle gå till skuggorna nu? Jag var tvungen att rädda Milla och John – de var ju mina föräldrar. De skulle slippa fria och jag skulle gå till skuggorna. När jag tänkte på skuggan var jag plötsligt under den igen.

Jag undrade vad som fanns nedanför oss. Jag spanade neråt. Rörelsen som jag gjort när jag kollat ner fick det att värka i såret som jag hade fått. Det gjorde väldigt ont. Jag försökte bita mig i läppen men istället vrålade jag rakt ut.

– Tyst med dig flickunge. Se dig omkring. Vad ser du rakt framför dig, sa en röst.

Jag insåg att det var skuggan som hade talat till mig. Jag blinkade ett par gånger för att kunna se bättre. Molnen var många och tjocka. Men, så tornade sig en stor byggnad upp framför oss. Ett stort och svart slott. Vi flög mot ett torn som reste sig högre än resten av byggnaden. Jag hörde hur en kvinna skrek.

– Hon är här! Nyckeln är här.

 – Luna! Susan lät orolig.

Hon stod framför mig och höll om mina händer igen. Hon släppte mig inte när hon såg att jag vaknat ur drömmen. Jag insåg samtidigt att jag faktiskt stod upp. Hur kunde jag stå upp när jag precis drömt?

– Jag såg ett slott, ett svart slott, Susan, sa jag.

– Åh… Nej. Noors slott, sa Susan.

Jag förstod inte vad hon menade. Var det den där Noors slott? Susan hann före mig.

– Vi får vänta med frågor, Luna. Vi måste fortsätta, sa Susan.

Jag hörde knappt märkbart hur Susan mumlade för sig själv. Det var nog inte meningen att jag skulle höra det egentligen. ”Det är bråttom, riktigt bråttom”.


Kap 9. SKuggor kommer - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Vi hade lämnat det lilla röda huset som vi hade sovit i de senaste två nätterna. När jag vände mig om såg jag snö i mängder och höga granar. Susan närmade sig mig. Bakom henne skuttade ett rådjur in bland granarna på ena sidan av stigen. Rådjuret hade vinklat sina öron bakåt precis som att det lyssnade efter något. ”Vi skrämde nog rådjuret”, tänkte jag.

– Luna, fortsätt framåt! sa Susan.

Mátia sprang i förväg för att kolla så att det inte var någon annan på stigen framför oss. Om det var någon där skulle Mátia vissla hade vi bestämt. Jag fick gå i mitten. Egentligen visste jag inte riktigt varför. Långt framför oss hade Mátia nu stannat.

– Mátia, varför fortsätter du inte? ropade Susan.

Mátia bara vinkade glatt till svar. Jag hade också stannat nu. Jag slöt mina tunga ögonlock. Jag hade plötsligt blivit så trött. Mörkret slöt sig omkring mig. Jag hörde hur skuggorna sa mitt namn. Skuggorna försökte trycka ner mig. Jag kämpade för att hålla mig upprätt. Mina ben skakade. Något eller någon strök mig över pannan. Jag ville skrika men istället slog jag bara upp ögonen. Susan såg på mig. Jag kände att jag svettades. Svetten rann nerför pannan och klistrades fast mot kinderna som tårar.

– För mycket kläder, sa jag till Susan, jag känner mig varm.

Fast jag visste egentligen att det var drömmen.

– Ja, svarade Susan kort.

Susan gick snabbt så jag var tvungen att gå på. Jag kunde inte stanna och fundera över vad som precis hade hänt. Jag undrade över hur jag hade kunnat veta att det var skuggor. När vi kom fram till Mátia stod hon och hoppade på stället – antagligen för att hålla värmen. Det hade blivit kallare och kallare under tiden som vi hade promenerat. Jag drog upp dragkedjan på jackan till halsen och stoppade ner mina frusna fingrar i jackfickorna. De tunna fingervantarna som jag hade på mig hjälpte inte mycket.

– Ni var så långt efter så jag stannade för att vänta in er, förklarade Mátia för Susan.

– Okej, det var bra. Ska vi byta? Jag kan gå först ett tag, sa Susan.

– Det kan vi göra, svarade Mátia.

Mátia väntade in mig så att jag kunde gå förbi henne. Det blev alltså jag som fick gå i mitten igen. Vi fortsatte en bit in i skogen. Jag tyckte att skogen på ett märkligt vis hade blivit mörkare sen min plötsliga dröm. Varken Susan eller Mátia påpekade det, så jag nämnde det inte heller. Snart ljusnade det. Det blev ljusare och ljusare. Solljuset blev vitt i mina ögon. Jag blinkade. Mina ögon försökte klistra ihop sig. Men jag ville inte. Jag skakade på huvudet för att hålla mig vaken. Jag sprang fram till Susan så att jag gick tätt inpå henne. Mina ögon var nästan stängda nu. Jag letade upp Susans bruna jacka och borrade in blicken i den. Jag snubblade till vilket fick Susan att vända sig om.

– Det är lugnt, sa jag svagt.

Vi fortsatte. Jag lade märke till att vi hade kommit ut ur skogen och nu gick på ett öppet fält. Fältet sträckte sig långt bort i fjärran. Jag kunde inte se något annat så långt ögat kunde nå. Jag hade börjat frysa. Mörkret som jag hade tyckt mig ana i skogen blev tätare och tätare. Det var någon som slet och drog i mig. Någon ropade på mig. Jag ville säga att jag skulle komma. Men, skulle jag verkligen komma? Mina ben vek sig under mig. Kylan chockade mig när jag slog i marken. Jag försökte skrika men det enda som kom över mina läppar var ett hest kraxande ljud. Bilder började flimra framför mina ögon. Kvinnan som hade varit med i samma rum som John och Milla dök. Hon skrek att skuggorna hade hittat nyckeln. Jag kände att en darrning for genom min kropp när jag hörde det. Milla och John som låg medvetslösa i ett rum. Rummet var omöblerat och hade inget fönster. Det var tyst. Så tyst så att det blev en läskig tystnad. Jag såg mig själv ligga i snön, alldeles blodig i pannan. Blodet var färskt. Skuggor kastade sig över mig. Jag ville skrika åt dem att sluta. Bara sluta. En sista skugga övermannade mig. Skuggan fick tag i min jackkrage. Jag kände hur luften gick ur mig i samma stund som vi lyfte. Jag hängde under den när vi flög iväg. Jackkragen skavde mig i halsen. ”Jag stryps”, tänkte jag. Vart var Susan? Varför var hon inte här och hjälpte mig? Jag gjorde ett försök att ropa på henne.

Flåsade försökte jag att sätta mig upp. Två händer hjälpte mig upp i sittande ställning. Jag insåg att jag hade väckt mig själv ur drömmen när jag skrek. Framför mig satt Susan. Hon höll hårt i mina händer, alldeles för hårt tyckte jag.

– Du föll ihop. Det ryckte konstigt i dig. Vad var det som hände egentligen? sa Susan.

Jag hörde hur skuggorna ville att jag skulle komma till dem. Ett konstigt ljud kom över mina läppar och jag försökte blunda igen. Susans naglar grävde sig in i min hud.

– Jag vet inte, andades jag som svar på Susan fråga.

– Först hände det något i skogen och sen nu, fortsatte Susan.

Jag ville upprepa ”jag vet inte” igen men istället skakade jag bara på huvudet.

– Du måste samarbeta om det ska funka, sa Susan.

Med en djup suck släppte hon greppet om mina händer. Det skulle hon inte ha gjort. I samma stund som Susan släppte mig kände jag hur jag var under skuggan igen. Vi var högt upp i luften. Jag kände mig så fri däruppe.

– Luna!

Susans röst drog mig tillbaka till verkligheten igen. Nu höll hon hårt om mina händer igen med sina naglar in i min hud för att hålla mig vaken. Jag svettades igen. I själva verket var det lika kallt som innan men jag tyckte att det var så varmt. Jag darrade.

– Vad är det som händer med mig? skrek jag.

Susan försökte dra mig in i sin famn när jag började gråta.

– Kan du förklara? Du.. du fö… förklarar aldrig något för mig, sa jag upprört.

Susan satt tyst.

– Du… Åh. Jag saknar Mia, Clas och Sara så himla mycket. Att ha någon att prata med om allt det här, snyftade jag.

När Susan försökte dra mig in i sin famn igen så lät jag henne göra det. Jag blötte ner hennes hals med mina tårar. Susan strök mig över håret. Över axeln på Susan la jag märke till att Mátia stod och betraktade oss. Jag hade inte sett henne tidigare. Det hade bara varit jag och Susan. Jag drog mig loss ur Susans famn och fokuserade blicken på hennes ansikte. Jag ville säga till Susan att jag hade börjat känna svagt att jag ville gå till skuggorna. Men av någon anledning gjorde jag inte det.

– Hon har hittat nyckeln, var det första som jag sa.

– Åh nej, viskade Susan.

Hon såg helt förfärad ut. Susan nickade åt mig att fortsätta.

– I skogen var det som att det blev mörkare och mörkare. Skuggorna försökte trycka ner mig… och… och jag tror att de ville att jag skulle komma, sa jag.

Susan sa inget. Jag mindes hur Susan hade stått framför mig och tittat på mig när jag kommit till sans.

– Visste du? frågade jag.

– Ja. Det var jag som strök dig över pannan, sa Susan till mig, som om det vore den självklaraste sak i världen.

– Men vad hände nu, alldeles nyss? Du bara föll ihop och, ja... Jag ropade på dig, sa Mátia.

Det var det första hon sagt sedan jag vaknat ur drömmen.

– Milla och John låg medvetslösa i nå…, Mátia avbröt mig.

– Ja, ja, men sen? Du skrek och du ropade på Susan, sa Mátia.

Susan ryckte till nästan omärkligt när Mátia sa det. Jag kände en darrning från Susan som fick mig att darra till eftersom att hon fortfarande höll i mig.

– Först såg jag bara… blod. Skuggorna kom. De kastade sig över mig. Jag trodde att drömmen höll på att sluta men en sista skugga kastade sig över mig. Den fick tag i jackkragen och så… så lyfte vi. Vi flög… eller vi flyger, sa jag.

Jag drog loss en hand ur Susans grepp och kände på min hals när minnet kom tillbaka att det hade känts som att jag hade strypts. Susan gned sig i pannan med sin lediga hand.

– Kommer du ihåg att jag sa att du lockar till dig skuggorna när du säger deras namn? Fast egentligen spelar det ingen roll nu när de har dig, sa Mátia.

Det hade jag helt glömt bort måste jag erkänna. Jag undrade om det var därför de hade kommit. Hade jag lockat till mig dem? Susan ställde sig upp så jag var också tvungen att resa mig. Susan ville visst inte släppa taget om mig.

– Vi måste skynda oss. Vi måste rädda nyckeln, Luna, menar jag, sa Susan när vi stod upp.

– Vänta, Susan! Vad har nyckeln med mig att göra? frågade jag.

Susan såg på mig.

– Det är du som är nyckeln. Din syster är låset, svarade Susan.


Kap 8. Saknad av vänner - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

När jag vaknade morgonen därpå var Susan där. Hon låg på rygg med halvöppen mun på soffan och såg ut att sova djupt. Mátia låg i den andra sängen, med täcket nästan ända upp till näsan. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt. Jag sträckte mig efter min mobil för att kolla vad klockan var, innan jag kom på att den hade laddad ut för några dagar sedan. Med en suck la jag tillbaka mobilen på golvet nedanför mig och tittade ut genom fönstret igen. ”Det måste vara rätt så tidigt”, konstaterade jag, eftersom att det var så mörkt fortfarande. Jag gäspade och försökte somna om, men lyckades inte med det. Jag låg i sängen och vände och vred på mig en stund. Ett tag funderade jag på att väcka Susan. Men jag bestämde mig snabbt för att inte göra det. Golvet var kallt mot mina nakna fötter. Jag tassade bort till ytterdörren. I mörkret kunde jag inte se mina skor och jag ville inte stå och leta efter dem i mörkret. Så, jag öppnade dörren. En iskall vindpust fick Susan att röra lite på sig.

– Milla!

Ljudet kom så plötsligt från Mátia. Jag trodde att hon hade vaknat, så snurrade runt. Men när jag vände mig om såg Mátia fortfarande ut att sova. Mina ben skakade, både av kylan från den öppna dörren, men nu också av namnet som Mátia sagt. Det namnet påminde mig om min senaste dröm. Jag lät dörren stå öppen och satte mig i snön på yttertrappan. Långt bort vid horisonten såg jag solen gå upp. Fåglarna höll på att vakna. Det kvittrade svagt någonstans ifrån. Jag log för mig själv när jag hörde fåglarnas kvitter. Det fick mig att tänka på sommaren. I somras hade jag följt med Mia till hennes familjs sommarstuga i några veckor. Vi hade badat, legat vakna halva nätterna och pratat om hemlisar och skrattat tills vi fick ont i magen. De veckorna hade jag skrattat mer än någonsin. Nu hade jag inte skrattat på länge.

Jag undrade vad hon gjorde nu och vad Clas gjorde? Saknade de mig? Undrade mina vänner vart jag var? Var de oroliga? Jag hade bestämt mig för att berätta om mina mardrömmar för Mia och Clas, kanske Jeod och Oliva också, och jag skulle berätta om allt som hänt. Jag gäspade och lutade huvudet mot mina knän som jag hade uppdragna under hakan. Det blev mörkare när jag blundade. Moster Maj-Britt måste blivit så orolig när jag inte kom hem när jag följde med Mátia istället. Jag undrade fortfarande vad Maj-Britt och Susan bråkat om. Det enda som jag förstod var att det hade någonting att göra med allting som hände. Men jag förstod inte mycket. Jag kände mig så frustrerad över att jag inte förstod något, eller att någon åtminstone kunde förklara någonting för mig. När jag höll på att somna om kändes det som att någon drog mig i håret. Precis som att någon ville att jag skulle följa med. Jag kände en dragningskraft från skogen. Jag ville protestera för jag ville ju inte följa med. Men jag kände nu hur sömnen slöt sig om mig.

Ett flåsande i mitt öra fick mig att börja röra på mig och vakna till liv. Susan stod böjd över mig och andades i mitt öra. Den kyliga luften gjorde att det bildades rök när hon andades ut. Röken gled upp i himlen och försvann snart. Jag följde den med blicken. Susans ansikte dök upp i mitt synfält. Först när hon började prata kom jag på att jag fortfarande låg hopkurad på trappan i snön.

– Luna, du får inte gå ut ur huset om nätterna! sa Susan till mig.

Hon lät arg och… och
orolig. Varför blev hon så upprörd över att jag gått och satt mig på trappan?

– Jag lämnade dörren öppen, sa jag när jag såg den öppna dörren.

– Strunt samma. Kom nu så går vi in och värmer dig, sa Susan.

Hon hjälpte mig upp på fötter. Jag rös till över att jag legat i snön i flera timmar under morgontimmarna. Jag kände mig kall, riktigt kall. När vi gick in i huset hackade jag tänder. Ett skallrande ljud fick mig att lägga märke till Mátia. Hon satt invirad i flera tjocka filtar med en kopp te vid bordet. Susan tryckte ner mig på en stol vid bordet.

– Kylan i rummet fick mig att vakna, sa Mátia.

Hon lät anklagande.

– Förlåt, sa jag svagt.

Susan ställde en kopp med varm choklad framför mig.

– Chokladen är varm, sa Susan och satte sig ned vid bordet.

 Mina händer skakade när jag lyfte på koppen för att dricka.

– Vänta, Luna! Ställ ner koppen igen. Vi vill inte ha några olyckor, avbröt Susan mig.

Jag ställde ner koppen igen. Istället drog jag undan mitt hår och böjde ner huvudet. Jag höll bak håret så att det inte skulle falla fram i vägen medan jag försiktigt sörplade på chokladen. Den varma drycken rann ner i halsen och värmde upp min frusna kropp. När jag druckit upp typ halva koppen rätade jag på mig igen. Jag höll fortfarande kvar koppen med händerna. Det var verkligen kallt i rummet. Jag förstod att Mátia hade vaknat utav det. Susan hade kommit och gett mig en filt som hon lagt över axlarna på mig. Nu drog jag filten tätare omkring mig. Susan satt och betraktade mig med huvudet på sned.

– Vad är det? frågade jag.

– Mátia sa att du drömde häromnatten. Vill du berätta vad det handlade om? svarade Susan.

– Eh…, var det enda som jag sa.

– Om du vill alltså, la Susan till.

Jag tittade ner i bordet och bet mig i läppen. De förklarade ju aldrig något för mig, varför skulle då jag berätta om mina drömmar.

– Vem är Milla? sa jag istället.

– Var hon med i din dröm? undrade Mátia.

Jag nickade.

– Om du berättar om din dröm Luna, så lovar jag att berätta en historia om Milla, sa Susan med en suck.

– Okej, sa jag.

Både Susan och Mátia såg ivrigt på mig. Susan nickade åt mig att börja. Jag drog filten tätare omkring mig innan jag började berätta om drömmen.

– Det var en kvinna. Hon hade gröna ögon. Hon såg… häxlik ut. Häxan förhörde en man och en kvinna, John och Milla. Hon frågade om var… (jag rynkade pannan) ”nyckeln och ”låset” var. Men varken Milla eller John visste det. När hon som såg ut som en häxa sa att hon hade en plan sprang John mot henne och… och sen vet jag inte vad som hände, sa jag.

– Noor. Det var illa, sa Susan sakta.

– Susan, i natt, började jag.

– Ja? avbröt Susan.

– Det… det kändes som a… att någon ville att jag skulle ko… komma. Det var som en… typ en dragningskraft från skogen, förklarade jag.

Mátia såg riktigt rädd ut och satt helt blickstilla med slutna ögon och händerna hårt knutna framför sig.

– Det är riktigt illa. Vi måste fortsätta vår färd nu, så att vi kommer fram, sa Susan.

Jag suckade. Det här hade inte gjort mig klokare. Susan skulle inte berätta om vem Milla var, i alla fall inte nu.

– Susan! Tror du att Mia och Clas skulle förstått allt det här? sa jag innan Susan hann göra något.

– Ja, ja det tror jag, sa Susan och såg mig djupt in i ögonen.

– Jag saknar dem, mumlade jag, men jag tror inte att Susan hörde det.


Kap 7. Skräckslagan skrik från skogen - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Mátia hade tagit med mig ut efter frukosten. Hon hade sagt att vi skulle undersöka området. Jag visste att Susan skulle komma till oss på kvällen, det hade Mátia självsäkert sagt. Hur kunde hon vara så säker på det? Men det var ingen idé att fråga. Jag fick ju knappast några vettiga svar. Jag följde med Mátia ut, istället för att sitta inne och vänta på Susan hela dagen. Jag började tröttna på att gå omkring vid det här laget, men Mátia fortsatte att gå, så jag följde bara efter henne.

Det var kallt. Mina fingrar började bli röda av kylan. Vi hade inte hittat något intressant ännu. Först hade vi gått in i en stuga precis bredvid vår. Därinne var det helt tomt förutom en massa spindelnät i taket. Det fanns inget lyse i huset. Genom höga fönster kastades ett ljusblått ljus in i rummet, som lyste upp alla spindelnät. Jag hade ryggat bakåt och Mátia hade sett lite äcklad ut, annars hade hon inte rört en min. Som att Mátia inte var rädd för någonting. När jag hade frågat varför vi inte gick in i några av de andra husen hade Mátia svarat att de var bebodda. Bebodda? Jag hade inte sett till några andra levande varelser. Jag måste fråga Mátia om det vid tillfälle.

Skogen var lika ödslig den med. Det var tungt att gå i snön. Skogen var helt vit. På de många tallar som fanns i skogen hängde snön och tyngde ner grenarna. Det var vackert på något sätt, tyckte jag. När jag fick en snödusch över mig tyckte jag inte längre att det var lika vackert. Snön föll på nacken på mig och rann sedan sakta innanför tröjan. Jag tog mig om nacken och försökte torka av mig med min vante.

Mátia suckade framför mig. Hon hade stannat och såg irriterat på mig där jag stod och försökte torka av mig. Jag började gå efter henne igen. Vanten orkade jag inte ta på mig igen så jag lät den hänga och dingla i min ena hand. Vi fortsatte in under de stora, höga granarna. Allt det vita gjorde mig nästan yr. Jag kände mig också yr av hunger. I skogen hittade vi inget roligt. Allt såg likadant ut var man än vände blicken. Mátia flåsade lite framför mig. Samtidigt som det var kyligt så var vi båda två klädda för varmt. Tre lager av tjocka tröjor och en tjock jacka ovanpå. Efter en stund kände jag mig ändå tvungen att fråga hur länge till som vi skulle gå omkring.

– Hallå, hur länge till ska vi gå? frågade jag.

– Tills vi hittar något, sa Mátia över axeln.

I samma stund fick Mátia också en snödusch över sig. Hon hostade och spottade. Mátia torkade sig i ansiktet med ärmen på jackan. Sen började hon gå igen. Jag småsprang efter.

– Tills vi tröttnar på snön, syrran, sa Mátia utan att vända sig om.

Vi fortsatte gå en stund. En stund blev till en evighet och snart gick jag och släpade benen efter mig. Mátias energi tycktes aldrig ta slut. Hon sprang framåt och jag försökte hålla jämna, hyfsat jämna steg med Mátia. Men efter ytterligare en liten stund så fick vi snart syn på en liten grå stuga. Det kändes tråkigt med den grå färgen mot allt det vita och de gröna granarna. De gröna granarna lyste ändå upp de andra trista färgerna. Jag trodde först att vi skulle gå vidare, förbi huset, men Mátia gick direkt uppför trappan och slängde upp dörren.

– Vad gör du? Det kanske bor någon i huset, protesterade jag.

– Nej, dummer. Du såg väl att det var massa spindelnät i fönstren? sa Mátia.

Det hade jag inte lagt märke till. Jag tänkte att jag måste kolla det när vi skulle gå ut igen. När vi kom in i huset såg jag att det var spindelnät mellan fönstren. Det var tomt i huset, förutom spindelnäten som fanns överallt. Jag undrade var alla spindlar fanns.

– Vad ska vi göra här? frågade jag.

– Vänta, sa Mátia, och tystade mig med ena handen.

Jag stod kvar vid dörren medan Mátia gick runt i huset. Jag förstod inte vad hon letade efter och jag förstod ännu mindre vad man skulle kunna hitta i ett tomt hus. Mátia drog med ena handen längs med fönsterbrädorna och listerna på golvet där spindelnät hade klibbat fast. Mátia hjälpte till med andra handen när hon försökte ta bort spindelnäten som hade klistrat fast på ena handen.

– Vad letar du egentligen efter? undrade jag efter en stund.

– Efter något, svarade Mátia mig.

– Vadå? Jag orkar inte vänta. Jag vill tillbaka och äta, Mátia, sa jag.

– Något levande, sa Mátia kort.

Jag suckade. Den ljudliga sucken fick en kråka som suttit på taket att flyga iväg. Jag hörde hur fågeln lyfte. Förmodligen satte den sig på en gren i någon av granarna.

– Ja, ja ja… började Mátia.

Då hördes ett skrik från skogen. Det lät hjärtskärande och helt förtvivlat. Mátia gav mig en snabb blick, innan hon vände sig mot dörren. När vi kom ut började vi springa. Jag kunde höra att skriken kom långt bortifrån, trots det, var det hemskt. Ljuden verkade inte komma närmare. Vi sprang i alla fall fort, mycket fort. Jag svettades, snubblade till och skrek. Mátia kom mot mig. Det såg ut som att hon ropade på mig. Jag låg med ena kinden mot den kalla snön. Jag försökte se mig omkring – men det kändes suddigt. Vi hjälptes åt så snart var jag uppe på benen igen och vi började springa, hand i hand nu. Världen var fortfarande lite suddig, men när jag blinkade ett par gånger började det försvinna. Jag förstod inte varför vi sprang. Vi sprang precis som att vi flydde för någonting…


Tidigare inlägg
RSS 2.0