Läsa ut en bok i solnedgång

Jag gillar att läsa ut en bok i solnedgång. Satt i soffan och solljuset lyste in. Då var jag bara tvungen att föreviga stunden. Ja jag har alltid varit småkär i solnedgångar! Men vem är egentligen inte det? Det är typiskt sådana stunder som vi har så lätt för att bara springa förbi. Då behöver man också påminnas om att sakta ner. 
Fredag och helg om ett fåtal timmar. Som ni vet har jag fokuserat på bokrecensionen av Det, Stephen King. Jag hade önskat mig en aning mer flyt i skrivandet. Nu är det faktiskt fredag så i dag får jag skriva i ett enda flyt i någon timme sådär. Fredagar är bra skrivdagar alltså. Men, ännu bättre läsdagar skulle jag säga!
 
Jag mådde sämre igen, i går när jag inte skrev. Tänker försöka skriva ner de dagarna och samla texterna framöver, kanske slutar det till slut som en bok, "Till Henne":
 
17 maj 2018
Torsdag 22:01
 
Jag har haft en dålig dag. Tänkt för mycket på Henne, och mina tankar verkar gång på gång ta sig åt det hållet. Jag mår dåligt över att bära runt på Hennes mående. Att ständigt tänka på hur Hon mår. Hon är viktig och betyder mycket för mig. Önskar så att hon bara fick förstå. Jag behöver bara prata en enda gång. Önskar så att vi bara fick förstå varandra. 
 
Resten av mitt liv plågas jag av tankarna på Henne. Jag kan tänka att jag inte orkar leva så, mem vet att livet ändå fortsätter, på något märkligt vis. Tyst för mig själv har jag koll på tiden. Jag kommer aldrig må bättre inombords. Ett mående som jag varken kan eller vill prata om med någon annan än Henne. Jag mår ju bra utanför det här. Jag spelar cello igen, fotograferar och skriver - tack, för att jag hittat tillbaka till vad jag tycker om att göra. Förutom när jag har mina sämre dagar. 
 
Jag kommer alltid att tro på att situationer blir lösta av att pratas igenom, med ögonkontakt. Jag vet att det är så. För att det är sant!
 
Jag fick hör att hon hade "gått vidare", inte ens från Henne själv. Jag fick inte det intrycket av henne, att hon var så... bara lämnade olösta situationer. Mår hon bra av att jag mår dåligt? tänker jag. Och det får mig att må ännu sämre, att min bild av Henne som person förändras. Att hon sa att hon (och skolan) brydde sig... Att hon sa att hon skulle förklara en "oro", om det behövdes. 
 
Jag önskar att jag bara kunde få glömma bort Henne. Om det ändå fungerade? Istället försöker jag "ta det lugnt" och inte ta långa promenader, inte återvända till Skogskyrkogården hela tiden. Det känns som en flykt. Det är en sorts flykt.
Kan jag inte bara få glömma bort Henne?
 
Hon är viktig och betyder mycket för mig - jag önskar att hon fick höra, vet om och förstå det. Jag får aldrig ens förklara det för Henne.
Att hon är viktig och betyder mycket för mig.
För att hon lyckades ta en sådan plats för mig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0