En uppgörelse med det onda

Allting börjar hösten 1957 då den då 10-årige pojken Bill är sjuk och sängliggande. Han gör en pappersbåt till sin lillebror så att George, 6 år, kan gå ut och leka ensam. Det har regnat mycket i Derry, Maine. ”Båten seglade fram i en rännsten som nästan svämmade över efter allt regnandet”. Men pappersbåten försvinner in i ett avlopp… och där möter George monstret han föreställt sig ska finnas hemma i källaren. Georges död är början på en fasansfull sommar. Sommaren 1958 kommer fler barn att mördas och väldigt hemska saker att hända i staden.
"Det" är skräcken alla är rädda för och Bill och hans nya vänner har bestämt sig för att döda "Det". 28 år senare är de tillbaka för att avsluta vad de påbörjade.
 
Det är en lång skräckroman av Stephen King. Boken är författarens längsta med 1 138 sidor och den första upplagan kom ut 1986. En långfilmsversion hade premiär för några år sedan, år 2012.
Jag älskar långa böcker och Det är säkert den hittills längsta boken jag har läst. Den här boken är skriven från olika tidsperspektiv vilket jag tyckte gjorde läsningen intressantare och mer varierad. När det växlade mellan tidsperspektiven blev läsningen av boken aldrig seg. Man får läsa om när karaktärerna var barn och senare när de är vuxna. Läsaren får då och då mer stadshistoria om staden där allt utspelar sig, Derry, Maine. Lite som en turistbok? Det var intressant med stadshistorian. Jag fick en koppling till staden och boken blev på något sätt mer levande när man kunde se platsen framför sig som om jag var där själv.
 
Ibland har författaren skrivit om sexualitet. De delarna sänkte mitt slutbetyg en aning. Kontrasten mellan ”barnens fanatsi” och dessa delar som innehöll sex såg jag ingen direkt koppling i. Eller barn i 11- 12-årsåldern kanske har liknande funderingar när man kommer in i puberteten.
Jag älskade att läsa om när barnen lekte och deras fantasi, som de även hade kvar på annat sätt som vuxna. Bill Denbrough är nog den allra viktigaste karaktären. Inte hade det väl blivit en bok om inte Bill dragits in i skräcken. Hela gruppen, de sju barnen som kallas för ”förlorargänget”, är såklart viktiga personer och karaktärer, men Bill han beskrivs alltid som deras ledare. Han vet vad de ska göra. Det var ju faktiskt Bill som drog in de andra i de dramatiska händelserna och han verkar känna ett ansvar över det. Att läsa om deras vänskapsband var fint, ett band som läsaren verkligen får följa genom hela bokens gång. Det är en stark vänskap som håller ihop vännerna. Och det visar på att man vinner på att hålla ihop. Sant och viktigt budskap!
 
Efter att jag läste efterordet i boken, en recension av John-Henri Holmberg, förstod jag boken bättre. Holmberg skriver bland annat i sin recension om skillnaden mellan hur barn och vuxna upplever något hemskt, en skräck så som ”Det”. Han förklarar även att ett budskap som Stephen King förmedlar i boken är att ”de vuxna är upphov till skräcken i barns liv”. När jag ser tillbaka, på hur de sju barnen i förlorargängets liv såg ut, så inser jag att reflektionen stämmer ganska bra. Eller vad tycker jag egentligen? Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det på ett bättre sätt.
 
Stephen King har själv sagt att han inte tycker att hans barndom och uppväxt har påverkat bokens innehåll. Han säger även att han tycker att han har både bra och goda minnen. Jag förstår att man som läsare tycker att han haft lättare att skriva boken, med tanke på författarens egen bakgrund. Samtidigt förstår jag också hans egen förklaring. Är det inte lite dömande av läsaren att tro att Stephen Kings uppväxt har påverkat boken? När han själv som författare säger att det å andra sidan inte alls behöver betyda något. Kopplingen mellan liv och verk. Det är lätt att tro att en författare skriver det självbiografiskt, fast King har sagt att det inte är hans intention.
 
Har man läst en bok av Stephen King lär man fortsätta! Jag skulle kanske inte föreslå att man börjar med den längsta Stephen King-boken. Jag känner i alla fall att jag hellre hade börjat med en kort och bra bok. Läsålder är svårt att sätta tycker jag, men ungefär från ungdomar till vuxna och äldre. Man måste definitivt ha hunnit en bra bit i sin läsning och tycka om att läsa böcker, långa böcker. Är man verkligen ingen läsfantast skulle jag rekomendera att se filmen först. Annars blir det nog svårare att hänga med i handlingen.
En vanligt återkommande mening som jag fått höra är: "Läs boken i dagsljus!". Ja, trots rekommendationerna hände det att jag låg och läste strax innan midnatt. Själv har jag aldrig varit en lättskrämd person. Behöver man egentligen bli rädd för att gilla Det? Nej det tror jag inte, jag tyckte i alla fall om boken ändå. Däremot förstår jag skräcken för att händelserna är riktigt obehagliga och ”Det” är verkligen inte något som man vill träffa på, speciellt inte ensam ute i mörkret. Är man sugen på att läsa en riktigt bra skräckroman så har Stephen King här skrivit en mycket spännande och läsvärd!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0