Magi trollas till det helt magiska

Svårt, svårt, svårt, att ibland förstå sig på annat än det rätta. Möjligheter till omöjligheter.

 

Svårt, att våga.

Lätt, med trygghet.                                                  Omöjliga är förändringarna.
Lätt, med samma.
 
Att inte våga kan vara våghalsiga.
Tryggheter måste vara otryggheter.                       Möjliga är det nya.
Samma måste få vara ovanligheter.    
                  
 
                                                                               Lättheter är inte svårigheter.
                                                                              Svårigheter är bara lättheter. 
 
                                                                              Bara rakt, eller bara svängar.
                                                                       Utan svängar och krokar är svaret rakt.
                                                                   Och olikheter som gång på gång blir likheter. 
 
 
O. Är det orden med bokstaven "o" som gör helheten så oklar? Som skapar brister "fel", rädsla, krig och våld.
Eller är det ändå bokstaven L, kanske S? I likhet och samma.
Brister, "fel", rädsla", krig och våld.
 
Hej, från henne som lyckas göra dikt och poesi av det minsta lilla, allt möjligt, just nu.
För tillfället känns det ganska omöjligt och frustrerande att komma vidare från dessa former. 
Det kanske finns olika faser i skrivandet också? Jaaa, i så fall kan vi varmt välkomna den här fasen med en liten inledning tycker jag.
Kanske handlar det om allt det grafiska också? För herregud, jag vet inte hur det går till - men de flesta texter känns mer rätt som kursiva eller en del både ser och låter bättre när det står i mitten?
Hallå, supertråkigt att ta allt från längst ut på kanten hela tiden såklart. 
Oftast slutar det så automatiskt, precis som att det "rätta" alltid funnits där, här. Som att en omedveten röst säger vilket som är rätt. 
Det får gärna fortsätta "automatiskt" när det nu känns bra, men lite variationer är väl heller sällan fel. 
Men sedan började jag fundera vidare över, varför allt egentligen utvecklas till vad det nu utvecklas till. Genom frågeställningar kan vi också få svar, så att säga.
Det kan absolut vara för att för många tankegångar åt så många olika håll gör mig både inåtstängd och ännu mer uttrycksfull genom det. Inåtstängd, är väl ett val, jag vet. Vilket gör att tystnaden helt rinner över så fort det blanka, tomma bladet finns. Med andra ord börjar det tomma, blanka bladet bli som en sorts drog? Hehe, fint avslut det där. Det började i alla fall som en bra förklaring tycker jag, med mer uttrycksfullhet. Så den delen kan ni ju läsa om igen, tips, tips! 
En annan förklaring till den här tillfälliga småstressande fasen. Eller vadå förklaring? Äsch, ni får fortsätta läsa med egna tolkningar och funderingar. Tipsar er om att läsa inlägget i länken, för en bättre förståelse:
http://www.alltomskrivande.se/med-ord-malar-du-upp-vackra-landskap/
I alla fall, hela processen har fått mig att tänka mer på "Konsten". Precis som tavlor, och i stort sett att allt vårat skapande är olika konstformer, så är helheten av detta också som konstverk. Färger och färgglatt är ju alltid trevligt, uppmuntrande. Men konstverk som blir till färgstänk och färgsplash. Ni vet att bilder kan bli helt överredigerade? Sådär lyckas jag nog bygga upp varenda text just nu. Överredigerade. 
Konstverk som jag väljer hur jag målar. Ord är bara ord, läser jag i en mening. Fast det är ju just det som det inte är, att ord bara skulle vara ord. Ord som magiska, helhet som magi. Okej, att ord är magiska fick mig att känna mig som en trollkarl. Blandningarna och lekarna med orden gör att det mest fantastiska kan skapas, mina världar och mina universum skapas med hjälp av magi, ord. Med skicklighet också flera nya upplevelser, synsätt och känslor. Magi trollas till det helt magiska, tack alla trollkarlar - hur skulle världen se ut utan er? 
Jag upplever många gånger att bilder som jag är mindre nöjd över, tycker andra är bättre än vanligt.
Det låter ju helt omvänt och fel, men så egentligen spelar det ingen roll vad jag tycker. Och lärorikt är också att detaljer oftast inte märks av oss som skapare, utan av åhörare. 
Jag upprepar en mening om igen och försöker ta till mig den. Skriv för att det är roligt, inte för att prestera. 
Vilket jag känner igen så för att genom alla dessa dikt- och poesiformer för varenda text till ett högre mål än vad det är. För att det skrivna uttrycken är betydelsefulla och viktiga för mig - fast ja, jag hatar när "inbillade röster" bygger upp prestationsångest. När jag inte hittar "rätt" uttrycksformer som istället skapar tystnader. 
Jag slutar i en sammanfattning, minns att även det enklaste kan vara just det finaste. 
En utmaning, men vi gör det tillsammans!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0