Min europeiska familj de senaste 54 000 åren, Karin Bojs - Bokrecension

I mars publicerade jag första bilden på den här boken, sedan har jag läst boken under hela våren. Jag fick en lässvacka där mitt i allt så under mittendelen av boken hängde jag inte med. Början var väl bra, som jag väl kanske inte minns jättemycket utav så här någon månad senare. Däremot fastnade jag för den sista delen av boken då jag också började läsa mer igen. Författaren skriver då mer om sin familj och de senaste århundradena. Kanske är det för att jag bättre kan relatera till den delen. Att det har hänt något i världen för 54 000 år sedan är svårare för en att föreställa sig. Det där med att relatera till något gör ju väldigt mycket av läsupplevelsen. På en av de sista sidorna i boken läste jag det här:

Bara små variationer skiljer oss åt. Dessa små skillnader berättar om hur våra anor en gång befolkade jorden. Mutationerna visar hur vi gick från Afrika åt olika väderstreck. Visst går min släkt – och alla andra människors släkt – att likna vid ett stort träd med många grenar. Men vi är som vatten också. Vårt arv flyter isär och ihop – som i livets och mänsklighetens källa.

Andra delar från boken som jag minns bättre i efterhand är när man fick läsa om solobservatoriet i Goscek i kapitlet som hette ”Sådd och Soluppgång”. Stonehenge, det byggnadsverk från bronsåldern, som ligger i sydvästra England skriver Bojs om i kapitlet som heter ”Klockbägare, kelter och Stonehenge”. Jag gillade de kapitlen speciellt - kanske för de väldigt fina illustrationerna av soluppgång och solnedgång. En bild berättar oftast mer än tusen ord. På tal om bilder, alltså hällristningar. Det är ju något jag direkt kom ihåg att vi läst om i skolan. Om det kan ha varit i femman? I boken finns en bild med på ”Brudparet” från Vitlyckehällen – från kapitlet som hette ”Hällristarna”. Nu när jag sitter här och skriver kom jag också ihåg Doggerland som man läste om i kapitlet med samma namn. Den här platsen var ett landområde i Nordsjön och utgjorde en förbindelse mellan Storbritannien och Danmark. Ett landområde som för 6-7000 dränktes av havet. Ja, så sorgligt såklart. Men det är både intressant, häftigt och lite kul att föreställa sig en värld där Doggerland faktiskt funnits med på kartan. Inser att jag faktiskt skulle komma på en del som jag tyckte om. Hela boken är ju som en lång resa som jag gärna återupplever. På Goodreads satte jag en 3:a i betyg, till en bok som väl egentligen är värd mycket mer. Men så här, jag läser jättegärna om boken i framtiden och utvecklar mitt betyg. Just nu var den kanske lite avancerad? Sedan brukar jag inte alls läsa sådan här typer av böcker i vanliga fall. Jag skulle säga att boken är otroligt välskriven. Det är väl det här skrivandet som jag inspireras av i min utveckling. Jag skulle tipsa alla ungdomar och uppåt att läsa boken ändå.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0