En segare vecka - avslutat kapitel 10

Den här veckan har det varit en segare vecka igen med skrivningen. Idag på svenska lektionen var första gången på några dagar som jag skrev ändå. Det kändes bra med skrivandet i alla fall! Jag läser alltid igenom det senaste jag skrev så att jag ska komma in i berättelsen/historian igen. Det funkar väldigt bra har jag kommit på. Skrev typ klart kapitel 10, nästan. Några få ord kvar innan jag kan börja på kapitel 11. Kul! Jag gissar att jag kommer få mer inspiration till skrivningen i sommar också när jag är ledig varje dag. Jag hoppas på att jag kan dela resultatet snart med er på Wattpad. Ni får lov att hålla utkik. Skriver nästa vecka igen, sköt om er så länge!
 

Baksida - Drömmar blir verklighet, Du är Nyckeln jag är låset

Luna drömmer mer och mer. Mátia pratar om skuggor. Vilka är det? Susan har böcker om magi i sin bokhylla – men ingen vill tala om vad som egentligen händer för Luna. Vad är det som händer egentligen?


Skrivit mer än på ett tag!

Jag har skrivit mer än på flera veckor den här veckan. Avslutat kapitel 9 och skrivit en hel del på kapitel 10 - så den känslan är ganska så bra som ni då kanske kan förstå. Jag älskar ju att sitta och skriva och det är som att jag kommer mer underfund med det när jag väl sitter där. Hoppas att det kan fortsätta så under helgen också. Jag har börjat läsa på en ny bok eller ja, jag läste första kapitlet idag på morgonen. Den nya boken som börjat läsa på är Cinder av Marissa Meyer. Vet inte vad jag tycker ännu, men jag återkommer med det så småningom. I alla fall så ska jag då också försöka sätta mig ner och få ihop en bokrecension, vilket vi får se när jag lyckas med. Jag har egentligen två videor att spela in också, som jag faktiskt spelade in i helgen, men insåg snabbt att jag måste göra om det. Härligt. Sarkastisk alltså. En del saker att ta tag i - men snart är det sommarlov och då får jag mer tid förhoppningsvis till saker som jag tycker är roligt. Många kramar så hörs vi igen nästa vecka!
 

Kapitel 12. Ett krismöte i Granboa - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Jag stod i ett badrum och tittade mig i spegeln. Mitt ansikte hade en massa små sårskorpor från kråkan som hade attackerat mig. Jag sköljde av mig igen. Det sved en aning när vattnet rann över såren. Först när jag sett hur jag såg ut förstod jag varför Mátia och Susan blivit så stumma. Såren såg i alla fall lite bättre ut nu tyckte jag. Susan knackade på dörren. Det var andra gången som hon knackade. Hon stod precis utanför och väntade på mig.

– Kom nu, Luna! sa Susan.

– Jag kommer, svarade jag.

Jag torkade försiktigt av mig i ansiktet så att inga sårskorpor skulle gå upp innan jag öppnade dörren och klev ut i korridoren utanför. Susan satt på en stol och väntade på mig, men hon reste sig upp när jag kom ut. Hon gick före mig genom korridoren. Efter en stund svängde vi åt höger. I den här korridoren som vi kom in i nu hängde det en takkrona precis i mitten. Jag tittade upp i taket när vi gick under den. Takkronan såg gammal ut. Den var dammig och det hängde spindelnät i den. Här under skulle jag inte vilja gå mitt i natten. Sen fortsatte vi in i en annan korridor där det hängde massa tavlor. Jag kastade en sidoblick och såg att det stod Granboas ledare 1984-1999 på en tavla. Namnet som stod på tavlan under bilden kände jag igen. Där stod det Noor. Jag öppnade munnen för att påpeka det för Susan men hon hyssjade mig. Vi stod framför en brun dörr. Susan tryckte försiktigt ner handtaget och så föste hon mig framför sig när vi gick in i rummet. Det var fullt av människor. Det var rader av stolar där folk satt. Längst fram stod en ung man och pratade.

– Jag och de andra ledarna har samlat till ett krismöte, sa mannen.

Det viskades bland människorna. Susan och jag satte oss längst bak. När vi satt oss ner fick jag syn på Mátia. Mátia satt på mittenraden längst ut åt vänster. Hon satt och pratade med en tjej som såg ut att vara i hennes egen ålder och en annan kvinna i Susans ålder.

– Ska vi inte sätta oss hos Mátia? frågade jag.

– Nej, vi sitter bra här. Varför tog det så lång tid inne på toaletten förresten, svarade Susan.

– Eh… Jag försökte tvätta av mig utan att riva upp alla såren igen, förklarade jag.

– Gör det ont? undrade Susan.

– Nejdå, eller… Jag vet inte riktigt. Det svider mest, sa jag.

Jag kände plötsligt hur trött jag var och försökte blunda, men Susan tog min hand innan jag hann stänga mina tunga ögonlock helt. Jag sneglade upp mot henne. Susan tittade rakt fram mot mannen som stod där framme och pratade, så hon märkte inte att jag studerade henne. Jag vände min blick framåt också och försökte koncentrera mig på vad han sa.

– Låset är tillbaka och hon har med sig nyckeln, sa mannen.

Någonstans var det någon som busvisslade och folk tittade lite försiktigt mot Mátia.

– Skulle vi kunna få fram nyckeln? fortsatte mannen.

Susan ställde sig upp så jag också var tvungen att resa mig. Hon tryckte min hand lite hårdare när vi gick fram till scenen där mannen stod.

– Hej. Jag heter Malte, presenterade sig mannen viskande.

– Åh, Malte! utbrast Susan.

– Ja, och du är väl Luna? konstaterade Malte när han såg mig.

Jag nickade.

Det mumlades och viskades i publiken bakom oss. Malte vände sig mot dem och hyssjade.

– Det hände något när ni var på väg hit, precis utanför skogen. Vill du berätta, Luna? frågade Malte.

Jag var inte beredd på att jag skulle berätta själv om det hela. Jag stod och gapade. Ett rossligt ljud kom över mina läppar. Susan avbröt mig.

– Det kom ett rådjur och attackerade Mátia. Mina insikter var såklart att springa bort till henne och hjälpa till. Men… Jag… Vi tror att det var en fälla. Samtidigt kom det en kråka som attackerade Luna. Hon ropade… på… på hjälp. Men jag tog ju hand om Mátia, berättade Susan.

– Det var helt klart en fälla. Du sa att Luna hade drömt också, fortsatte Malte.

– Ja. Luna drömmer väldigt mycket, om sin mor och far. Häromdagen drömde hon att skuggorna attackerade henne. En av dem fick tag i Luna. Noor har nyckeln, Malte, sa Susan.

– Men jag är ju här, protesterade jag.

– Vännen, det är som att… som att Noor har din själ, försökte Susan förklara för mig.

– Det måste vi utgå ifrån nu. Vi måste rädda nyckeln och vi måste använda nyckeln och låset till det vi ska. Det som deras öde har bestämt, sa Malte.

Det började mumlas och viskas igen i rummet, högre den här gången. Susan och Malte utväxlade en blick. Malte gav oss tecken att gå tillbaka till våra platser och sätta oss. Jag sjönk ner på min stol igen och försökte göra mig så liten så möjligt. Det tog en stund innan Malte lyckades få tyst på alla. Han började prata igen, men jag hörde inte riktigt på. Plötsligt reste jag mig upp.

– Luna? sa Susan oroligt och försökte hålla mig fast.

Jag slet mig loss ur hennes grepp och sprang mot dörren. Susan ropade på mig. Utanför dörren fortsatte jag genom korridoren. Jag stannade först när jag var utanför badrummet igen. Jag sjönk ner med benen uppdragna mot hakan och ryggen mot väggen. Mitt hjärta bankade högt och ilsket efter att jag sprungit. Jag hörde fortfarande Maltes röst i mitt huvud. ”Vi måste rädda nyckeln och sen måste vi använda nyckeln och låset till det vi ska. Det som deras öde har bestämt”. En tårdroppe landade på min hand…


Kristallskeppet, Michael Strunge

Michael Strunge föddes den 19 juni 1958 och dog den 9 mars 1986. Han var en dansk poet och debuterade år 1978 med Livets hastighet. Totalt blev det 12 stycken diktsamlingar. Strunge betraktades genom sina dikter som en talesman för sin generation och blev en slags kultfigur redan när han levde. En av hans stora inspiratörer var faktiskt David Bowie. Michael Strunge fick ett par priser, t ex Otto Gelsted-priset (ett danskt litterärt pris) år 1983.

Jag har läst Kristallskeppet. Precis som den senaste bokrecensionen jag skrev, Minnesburen så är också den här boken poesi, dikter. Det förekommer längre dikter, men de flesta är korta. Jag gillar det. Men det finns väl både för och nackdelar med korta dikter, kapitel. Jag tror att jag själv tar till mig mer utav en kortare text, i vilket sammanhang som helst. Å andra sidan kanske inte poesi är så enkelt att förstå alla gånger – det är kanske mer någonting som man bara upplever. I boken finns en dikt som jag tänkte dela med mig av, en liten del av den i alla fall:

ur Ud af natten 1982, Kristallskeppet

Uppe i lapis lazuli-natten

Såg vi det blinkande ljuset

närma sig svävande

rött blått och grönt,

flimrande och flammande

utan ljud

mellan suset från staden och stjärnorna

Marmormånen såg det

och var mindre än ljuset nu…

Kristallskeppet träder ut ur natten

lika stort som en biograf.

Bygg av kristaller och ädelstenar

fuktat och värmt av nattens kön

Dikter i urval, tolkade och översatta av Clemens Altgård, Bakhåll förlag

Jag vet inte riktigt vad boken handlar om exakt, det budskapet förstod jag inte. Men, kanske ska vi låta titeln på den här dikten och titeln på boken tala, Kristallskeppet. Man kan ju inte annat än älska poesi. Så lätt att fastna i. Boken passar för tonåringar och uppåt skulle jag säga.


Grattis på födelsedagen - 1 år!

Igår skrev jag att det skulle komma upp ett lite speciellt inlägg idag. Och ja, alltså vi pratar verkligen om att det är speciellt! Den här bloggen fyller år. Ni förstår då, eller hur? Egentligen har jag hållit på längre med den här bloggen, men en längre period kom jag av mig. Men så, för ett år sedan bestämde jag mig för att börja om från början här på sidan, så jag gjorde helt enkelt en omstart. Och idag har jag lyckats hålla igång det här i ett år. Jag är så glad! Jag trodde faktiskt att det skulle bli som vanligt efter ett tag, att jag skulle tappa det igen, men nej. Jag känner själv att jag tycker det är mycket roligare att skriva berättelser när jag har den här sidan, typ mer peppad. Hoppas att ni stannar kvar ett år till och följer min utveckling i skrivandet. För nu, när det väl blivit ett år kan det ju alltid bli fler!
 

1 och en halv sida - 11 maj 2016

Vädret är så härligt dag ut och dag in just nu! Nästan så att man inte kommer ihåg längre när det regnade. Eller minns ni när det var regn sist? Jag får riktiga sommarfeelings/sommarkänslor av det här vädret. Om jag fick bestämma hade jag helst velat ligga läsa en bok ute på gräsmattan hela dagarna. Men snart så! Med berättelserna är jag inne i en rätt så seg period just nu, men det kanske vi har förstått med tanke på hur bra mina "tisdags"-uppdateringar ser ut. Idag har jag skrivit ungefär en och halv sida på kap 9, från där jag slutade förra veckan alltså. I helheten är glad, att jag håller igång skrivandet en gång i veckan just nu i alla fall. Känns som att jag inte tappar de alltför mycket ändå. Även om jag önskar att jag kunde få igång det igen och skriva oftare. Vet ni vad? Imorgon väntas ett väldigt roligt inlägg, roligare än det här kanske, så glöm inte att komma tillbaka redan imorgon. Många tisdagskramar!
 

Kap 11. Nu ser jag Granboa - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Stigen som vi gick på tycktes aldrig ta slut. Så småningom svängde vägen, vid sidan om, åt höger, men stigen fortsatte rakt fram. Vi fortsatte att följa stigen. Sista biten fick jag gå. Susan höll i min ena hand och lät naglarna gräva sig in i huden. Nästan så att det gjorde ont, men jag protesterade inte. Jag förstod att hon bara ville hålla drömmarna borta. Bara en liten bit framför oss gick Mátia. Snart såg jag ett istäckt hav. Stigen fortsatte ner till havet. Mátia började springa när hon såg havet. Det fick Susan att skynda på stegen. Precis innan vi kom ner till stranden gick vi nerför en brant backe. Det gick lätt och snabbt att ta sig ner där. Sedan följde vi Mátias fotspår i snön en liten bit. Jag såg Mátias siluett först. Hon satt på en sten en bit ifrån där isen började.

– Mátia, var försiktig där ute. Man vet aldrig var isen börjar och slutar under snön, ropade Susan.

Vi stannade en bit ifrån. Mátia vinkade till oss när hon hörde Susans röst. Susan lyfte handen som hon höll mig i så vi båda vinkade till svar.

– Kom hit! ropade Susan.

Mátia vände bort ansiktet från havet och började röra på sig. Hon gick försiktigt mot oss för att inte braka igenom eventuell is som gömde sig under snön. Till slut kom hon fram till oss.

– Så där, det gick ju bra, sa Mátia.

– Ja, vad skönt. Men kom ihåg att man alltid ska vara försiktig nära havet om vintern, svarade Susan.

Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Istället såg jag ut över havet. En ensam kråka stod mitt ute på isen. Jag tyckte att den svarta kråkan mot allt vitt där ute såg vackert ut. Kråkan gick några steg åt ena hållet ute på isen. Den vände sig om mot mig, precis som att kråkan visste att jag stod där och tittade på den. Kråkan bredde ut sina vingar. Det såg precis ut som att den sträckte på sig lite. Plötsligt började den flaxa med sina vingar och lyfte. Jag såg kråkan flyga iväg ut över havet och jag undrade vad som fanns där på andra sidan.

– Åh, du anar inte hur nära vi är nu, Luna, sa Mátia till mig.

– Nära, va, vadå? Vad menar du? svarade jag.

Jag hade fortfarande kråkan i huvudet. Mátia och Susan verkade inte ha lagt märke till den. Jag skakade av mig bilden av kråkan, i alla fall just nu. Men jag hade blivit nyfiken. Jag ville verkligen ta reda på vad som fanns på andra sidan havet. Jag skulle inte få något svar av Susan, så jag tänkte leta upp det själv.

– Granboa såklart. Lyssnar du ens? sa Mátia irriterat.

Susan betraktade mig.

– Jaha, ja, svarade jag.

– Ser du skogen där borta? Vi ska bara igenom den, fortsatte Mátia.

Hon pekade mot en skog en bit bort. Vi följde stranden. Jag såg fiskmåsar flyga omkring. De kom från skogen och fortsatte ut över havet. Men jag såg inte till någon mer kråka. Plötsligt stannade Mátia framför oss. Susan rynkade pannan. Först förstod jag inte varför Mátia hade stannat. Men så fick jag också syn på den. Ett rådjur. Rådjuret stod nere vid strandkanten precis där skogen började. Den tittade mot Mátia. Ingen rörde sig och det var alldeles tyst. Så fick jag syn på kråkan igen. Jag visste på något sätt att det var samma kråka som innan. Den kom från skogen. I samma stund började rådjuret röra på sig. Jag skrek samtidigt som Mátia. Susan tvekade inte. Hon släppte mig och började springa mot Mátia. Hon stannade inte hos mig. Rådjuret sprang rakt mot Mátia och kråkan kom mot mig. Det var som en kapplöpning mellan djuren. Det gick fort, väldigt fort. Jag hann precis se rådjuret kasta sig över Mátia innan kråkan dök ner över mig. Jag återupplevde hur skuggorna kastade sig över mig. Den enda skillnaden var att det här var verkligt. Jag ropade på Susan. Men hon kom inte. Hon var tvungen att hjälpa min syster. Jag fortsatte ändå att ropa på Susan. Jag fortsatte skrika till jag blev helt hes och tårarna strömmade nerför mina kinder. Efter vad som kändes som en evighet gav sig kråkan på mig en sista gång innan den cirklade upp i luften och lämnade mig. Jag låg kvar en stund, darrade och skakade på samma gång. Först såg jag suddigt men snart torkade tårarna. Jag fokuserade blicken rakt fram. Så fick jag syn på Susan och Mátia. Mátia satt upp nu och Susan höll om henne. Susan och Mátia hade inte märkt kråkan. Varför? Jag hade en klump i halsen när jag gick bort till dem. Susan hade inte kommit när jag ropade på henne. Snön knastrade under mina fötter när jag gick. Susan hörde ljudet när jag närmade mig, men hon vände sig inte om. Klumpen i min hals blev ännu lite större men jag sa inget.

– Rådjuret kastade sig över Mátia. Det var hemskt, sa Susan till mig.

Jag svarade inte.

– Såg du? fortsatte Susan när jag inte sa något.

– Susan…, viskade Mátia.

Mátia såg upp på mig med ett oroligt och bekymrat uttryck i ansiktet. Först nu vände sig Susan om mot mig. Det blev tyst. Vinden hade plötsligt tystnat också. Alla väntade på att någon skulle börja prata. Till slut bröt Susan tystnaden.

– Vi ska bara genom skogen som sagt. Kom, så fortsätter vi nu, sa hon.

Jag gick efter Susan när hon började gå.

– Vad är det? frågade jag.

– Dig ska vi plåstra om när vi kommer fram, svarade Susan bara.

Utan ett ord tog Susan tag om min handled igen. Vi gick genom skogen. Till en början slöt sig granar och tallar omkring oss. Men efter en liten bit började små röda stugor synas här och var. Det lyste hemtrevligt i många fönster och folk rörde sig där inne. I ett fönster såg jag ett flickansikte. Flickan tittade på mig med stora ögon. Jag tittade bort. Vi fortsatte genom skogen och ut ur den. När vi kom ut ur skogen stod vi framför en skottad stor väg som ledde fram till det största huset utav alla. Huset var mörkt grönt. Ovanför dörren stod det på en skylt ”Välkommen till Granboa”. Nu var vi i Granboa förstod jag.


Michael Strunge

Michael Strunge föddes den 19 juni 1958 och dog den 9 mars 1986. Han var en dansk poet och debuterade år 1978 med Livets hastighet. Totalt blev det 12 stycken diktsamlingar. Strunge betraktades genom sina dikter som en talesman för sin generation och blev en slags kultfigur redan när han levde. En av hans stora inspiratörer var faktiskt David Bowie. Michael Strunge fick ett par priser, t ex Otto Gelsted-priset (ett danskt litterärt pris) år 1983.
 
Bildkälla: http://alchetron.com/Michael-Strunge-797681-W

Svenska uppgift och kapitel 9

Jag satte mig och skrev in "Drömmar blir verklighet" så långt som jag hunnit skriva, det vill säga hela kapitel 8 och början på kapitel 9. Fram till nästa vecka är väl målet att börja skriva på kapitel 10. Fick en rolig svenskauppgift i skolan idag förresten. Ser ni frågorna till dikten? Om jag får till det bra kanske jag skulle kunna få till ett litet roligt blogginlägg så småningom. Vad tror ni? Liten idé och ny inspiration!
 
 

Kap 10. Flimmer från flygturen - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Jag kände att jag var ute och flög igen. Skuggan höll om mig, hårdare än tidigare som om den visste att Susan på andra sidan kämpade för att hålla mig kvar. Vinden fläktade väldigt skönt när vi flög. Susans röst drog mig alldeles för plötsligt tillbaka till verkligheten.

– Luna, viskade hon.

Jag öppnade ögonen och jag var tillbaka på Susans rygg. Jag fick rida på Susans rygg den här gången. Det var för att Susan skulle kunna hålla ett öga på mig. Vi hade lämnat fältet bakom oss och gick nu på en smal stig intill en väg. Susan hade sagt att vi var på väg till något som hette Granboa. Jag hade kommit ihåg böckerna om Granboa som Susan haft hemma i sitt bibliotek. Jag kunde inte minnas om jag hade trott på det då. Men det började sakta gå upp för mig nu att magi fanns. Att det fanns en hel värld som jag inte trott var verklighet. När jag, Mia och Sara var små hade vi klätt ut oss till häxor, spöken och alla magiska väsen som vi kunde komma på. Nu visste jag att det fanns något sådant på riktigt också. Mina drömmar hade blivit verklighet.

 En skuggklo gjorde ett djupt sår i min hud. Jag såg moln framför mig och under mig. De var över mig också. Molnen var överallt. Jag var i himlariket. Det var som något jag hade sett en film på när jag var liten.

 – Luna! Du ska ingenstans! sa Susan.

Mitt hjärta dunkade och jag andades snabbt.

– Susan, sa jag, eller försökte jag säga. Jag kände återigen hur det guppade under mig när Susan gick. Det kändes tryggt. Jag försökte spärra upp mina ögon så mycket det gick för att hålla mig vaken.

– Berätta om Milla, bad jag Susan.

– Milla, var det enda som Susan sa först.

 När hon inte sa något på en stund började jag tro att hon inte alls skulle berätta om Milla. Men till slut började hon tala.

– Milla var… är en väldigt klok kvinna. John, som du också sett i dina drömmar är hennes man. De har två döttrar. Det var hos Milla och John som jag började ta hand om barn… innan jag började hjälpa din moster alltså. De… Vi var väldigt lyckliga. Vi var iväg och hittade på något kul hela tiden, sa Susan.

– Barn, vilka… eller vad…, Susan avbröt mig.

– Har du inte undrat varför Mátia kallar dig för syster? Mátia är din syster Luna. Era föräldrar är Milla och John, förklarade Susan för mig.

Egentligen blev jag kanske inte så jätteförvånad när jag väl fick höra det. Jag hade vant mig vid att hon kallade mig för syster. Men det var en sak som jag undrade över.

– Varför var inte Mátia med oss, hos moster Maj-Britt? frågade jag.

– För att de valde att ta med mig, svarade Mátia.

Det högg till någonstans i mig när Mátia sa så.

– Framförallt för att skydda dig, Luna, vännen, sa Susan till mig.

Fanns det ännu en anledning till att jag skulle gå till skuggorna nu? Jag var tvungen att rädda Milla och John – de var ju mina föräldrar. De skulle slippa fria och jag skulle gå till skuggorna. När jag tänkte på skuggan var jag plötsligt under den igen.

Jag undrade vad som fanns nedanför oss. Jag spanade neråt. Rörelsen som jag gjort när jag kollat ner fick det att värka i såret som jag hade fått. Det gjorde väldigt ont. Jag försökte bita mig i läppen men istället vrålade jag rakt ut.

– Tyst med dig flickunge. Se dig omkring. Vad ser du rakt framför dig, sa en röst.

Jag insåg att det var skuggan som hade talat till mig. Jag blinkade ett par gånger för att kunna se bättre. Molnen var många och tjocka. Men, så tornade sig en stor byggnad upp framför oss. Ett stort och svart slott. Vi flög mot ett torn som reste sig högre än resten av byggnaden. Jag hörde hur en kvinna skrek.

– Hon är här! Nyckeln är här.

 – Luna! Susan lät orolig.

Hon stod framför mig och höll om mina händer igen. Hon släppte mig inte när hon såg att jag vaknat ur drömmen. Jag insåg samtidigt att jag faktiskt stod upp. Hur kunde jag stå upp när jag precis drömt?

– Jag såg ett slott, ett svart slott, Susan, sa jag.

– Åh… Nej. Noors slott, sa Susan.

Jag förstod inte vad hon menade. Var det den där Noors slott? Susan hann före mig.

– Vi får vänta med frågor, Luna. Vi måste fortsätta, sa Susan.

Jag hörde knappt märkbart hur Susan mumlade för sig själv. Det var nog inte meningen att jag skulle höra det egentligen. ”Det är bråttom, riktigt bråttom”.


RSS 2.0