Sportlovsböcker - 2016

Det här skulle ju komma upp tidigare egentligen. Hehe. Bättre sent än aldrig, det är nog ett av mina favorituttryck. Så här kommer sportlovsböcker! Då kanske jag kan få upp påsklovsböcker till slutet av april? Nej men, jag hoppas såklart på tidigare. Hoppas att ni tyckte om videon i vilket fall som helst!

Kap 5. Om skuggor - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Susan hade dukat upp i trädgården morgonen därpå. På ett litet bord under de höga vita träden stod frukosten framdukad. Hon hade lagt fram filtar på stolarna. Jag gick i mina vinterkängor genom trädgården. Vid frukostbordet svepte jag in mig i en blå, stor filt. Det var kallt ute. När jag andades ut i den kalla luften kom det rök. Det rykte från tekopparna också. När jag lyfte upp min tekopp kom en vindpust som förde med sig ånga från koppen med vinden. Nässlan hoppade högt upp i luften och sträckte ut en tass för att fånga ångan. Klara skrattade.

– Mátia, skynda dig! ropade Susan.

Mátia var den enda som saknades vid frukostbordet. Nu kom hon springande genom trädgården till oss.

– Förlåt, sa Mátia när hon kom fram.

Susan viftade bort det och gjorde en gest åt Mátia att sätta sig ner. Susan harklade sig.

– Vi blir tyvärr av med våra gäster, sa hon.

Klara kastade en sidoblick på mig innan hon vände sig mot Mátia.

– Vi måste vidare, min syster och jag, sa Mátia.

Jag tittade upp när Mátia sa syster. ”Sluta kalla mig syster”, tänkte jag. Susan mötte min blick. Hennes uttryck sa åt mig att lugna ner mig. Varför kallade Mátia mig för ”syster”? Jag måste fråga det. När Susan höjde på ögonbrynen sjönk jag tillbaka mot ryggstödet.

– Nej! Klara fick mig att komma tillbaka till samtalet igen.

– Vännen, de kommer tillbaka, sa Susan lugnande till Klara.

– Ska du med? frågade jag Susan.

En kylig vind fick mig att gripa hårdare om koppen som jag hade i knäet. Vinden rörde om i mitt hår.

– Nej, jag har saker att göra här, sa Susan.

– Vi får klara oss själva första biten. Susan kommer efter oss så fort hon kan, förklarade Mátia.

Jag blev så glad när jag fick veta att Susan skulle komma efter oss. Det var nära att jag störtade upp av glädje och kramade om både Susan och Mátia, men jag satt kvar istället. När vi skulle ge oss av och stod i ytterdörren kunde jag inte hjälpa att jag grät en skvätt. Susan höll om mig, men hon sa ingenting. Det skulle inte ha hjälpt. Hon gav mig en puss på kinden innan vi gick. Jag vände mig om och vinkade efter en liten stund. Susan vinkade tillbaka med en vit näsduk i handen. När jag vände mig mot Mátia torkade jag tårarna. Hur lång tid skulle det dröja tills att jag såg Susan nästa gång?

Vi gick i trädgården på baksidan av huset. Det fanns en väg ut ur trädgården, den ledde rakt ut på rapsfältet, som jag haft utsikt mot från mitt fönster. Uppifrån sovrummet hade rapsfältet sett vackert ut mot den blå himlen. Nu, när jag gick här nere så kändes det platt och trist. Jag föreställde mig hur det såg ut om somrarna med ett stort gult rapsfält. Rådjuren kanske sprang här om nätterna när älvorna dansade och Nässlan älskade säkert att ligga gömd i det höga rapsfältet. Jag föreställde mig hur man kunde se från fönstret hur de skördade rapsen.

Nu fick vi pulsa fram i ett tjockt lager snö. Mátia gick först så hon gjorde en gång åt mig. För Mátia var det säkert jobbigare att ta sig fram. Fåglar flög i luften ovanför oss. De skrek och pep. Det lät som om fåglarna skrattade åt oss. Om jag hade varit fågel hade nog jag skrattat åt oss där vi kämpade oss fram. Mátia kollade på mig över axeln med ett roat flin. Oj. Jag måste ha skrattat till för mig själv. Pinsamt.

Till slut kom vi ut på vägen. Här hade det inte plogats så bra, men trots allt så var det enklare och smidigare att ta sig fram på vägen. Vägen som följde var öde, precis som när vi gått här för några dagar sedan. En lång backe sträckte sig meter efter meter framför oss. Vi började ta oss upp för backen – den var lång. Det var trögt att ta sig uppför i snön. Jag knäppte upp min jacka. Ovanför oss skrek en mås. Jag flåsade till svar. Det kändes en stund som att backen aldrig skulle ta slut. Sen stannade Mátia plötsligt. Jag höll på att gå rakt in i henne. Mátia tystade mig när jag tänkte fråga varför vi stannat. Hon pekade bara på utsikten.

Långt, långt bort syntes två barn. Den ena drog den andre i en kälke. Ett vuxet par gick strax bakom barnen. Paret höll varandra i händerna och såg lyckligt efter barnen. Mamman skrattade när den röda kälken välte med det ena barnet i. Hon borstade av ungen. Pappan sprang ikapp med den andra ungen. Mátia släppte min jackärm som hon tagit tag i utan att jag hade märkt det. Jag och Mátia fortsatte, nu nerför backen. Det gick fort nerför och vi var snart nere. Det var lättare att gå på den här sidan om kullen. Här hade man plogat. Det var som att plogbilen inte hade orkat uppför backen så det hade inte blivit plogat på andra sidan. Vi gick mycket under förmiddagen. Jag visste inte hur långt vi hade gått och jag visste heller inte hur långt vi hade kvar. Jag tittade bakåt när jag hörde ljudet från en bil. Landskapet som vi lämnade bakom oss var vitt så långt ögat kunde nå. En blå Ford var det enda som lyste upp det vita. Den blå bilen närmade sig i hög fart. Bilen ven förbi oss och snart var den en liten svart prick långt bort. Framför oss kunde jag också se små röda prickar.

– Ska vi äta snart, Mátia? frågade jag.

– Ja. Du ser de röda prickarna där borta? Dit ska vi, sa Mátia och pekade på prickarna som jag redan lagt märke till.

När vi kom närmare var det små röda hus som tornade upp sig. Mátia stegade raka vägen fram till ett av husen och öppnade den olåsta dörren. Jag följde efter henne.

– Vad ska vi göra här? frågade jag.

Jag hade stannat precis innanför dörren och såg mig omkring. Vi hade kommit in i ett hus med ett rum. Det fanns två sängar och en soffa. I mitten av rummet stod ett runt bord och sex stolar. På bordet hade Mátia ställt ryggsäcken, hon själv hade satt sig på en stol med en smörgås i handen.

– Det finns mat i ryggsäcken, sa Mátia när jag satte mig vid bordet.

Vi åt under tystnad. Jag var nyfiken på skuggorna. Mátia satt och fingrade på en vit fläck på bordet och tuggade fundersamt på sin smörgås. Jag tog mod till mig för att fråga.

– Berätta om skuggorna nu då, sa jag.

Mátia tittade på mig.

– De är mörka, onda varelser, började hon. Det enda de tänker på är att döda.

– Varför dödar skuggorna inte alla? frågade jag.

– De måste lyda sin herre, sa Mátia kort.

– Skuggo…, började jag, men Mátia avbröt mig.

– Säg inte ordet. Du lockar dem till dig. Du verkar vara speciell för dem eftersom att du drömmer om dem, sa hon.

Jag hajade till när Mátia sa att jag var speciell, men jag sa såklart inget.

– De dödar inte mannen och kvinnan, sa jag.

– De kanske också är speciella, sa Mátia.

Mátia tystnade och försjönk i egna tankar. Jag tänkte på mannen och kvinnan, det tror jag att vi båda två gjorde…


Korta kapitel och idéer

Hej! Varför börjar man jämt alla blogginlägg med ett hej? Det låter trevligt? Ja, kanske. Blir det inte tjatigt? Ska jag gå rakt på vad jag vill säga istället? Jag har laddat upp en video på youtube äntligen som lär komma upp innan tiden slår om till april. Jag har börjat skriva på ett nytt kapitel tidigare i veckan av "Drömmar blir verklighet". En fundering, jag har skrivit rätt så korta kapitel ännu och det skulle jag vilja ändra på. Men det kanske kan bli fler men kortare kapitel? Ja, jag får väl se. Jag har börjat få lite idéer på vad jag vill göra efter att jag avslutat "Drömmar blir verklighet". Innan jag börjar med något nytt vill jag dock avsluta tidigare arbeten. Det är prioritering sen. Yes. Ta hand om er så skriver jag mer framåt nästa vecka, då det också är påsklov.

Kap 4. Ett hastigt krismöte - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Jag satte mig ner på den svarta stolen vid skrivbordet. Någon hade städat på bordet sen jag var här sist. Nu var det välstädat. Tidningsurklippet var borta och kaffekoppen också. Susan och Mátia satt på varsin köksstol som Susan hade burit upp från köket.

– Ja, vi har funderat på att köpa en fåtölj till biblioteket, sa Susan till Mátia som för att be om ursäkt för de hårda köksstolarna.

– Jaså. Då kanske det finns en skön läsfåtölj här inne nästa gång jag kommer hit, svarade Mátia.

Bakom Susan och Mátia stod böckerna. De såg nydammade ut. Gardinerna var fördragna för fönstret. En liten ljusstråle letade sig in i rummet och lyste upp böckerna. Det var nästan så att man kunde se hur små dammkorn fortfarande sakta yrde i luften.

– Luna, sa Mátia.

– Ja, svarade jag.

– Vad var det som hände? frågade Mátia.

Jag såg lite osäkert på Susan. Hon nickade uppmuntrande åt mig att berätta.

– Det var som en huvudvärk, en smärta i huvudet. Sen var det som en mörk avgrund öppnade sig och jag föll ner, sa jag.

– Men vad drömde du om? Du skrek. Vad hände då? sa Mátia.

– Det var skuggor, sa jag.

Mátia lyfte genast handen som för att tysta mig. Hon slöt sina ögon. Susan tog Mátias hand som hade börjat darra väldigt mycket. Med den andra handen gned sig Mátia i ansiktet.

– Ja? sa Susan frågande.

Jag såg på Mátia och Susans händer när jag fortsatte.

– Skuggorna kom in i rummet. De förde mannen och kvinnan isär. Han skrek och försökte att ta tag i hennes hand. Skuggorna förde bort mannen och kvinnan genom en tunnel, sa jag.

När ingen sa något ställde jag en fråga till Susan.

– Skuggorna är väldigt starka tillsammans, eller hur?

– Ja. Det finns svar på det, sa hon.

– Finns det svar på allt? undrade jag.

– Det finns svar på allt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska börja förklara det för dig, sa Susan.

Mátia som fortfarande satt och blundade nickade instämmande.

– Men ni verkar veta så mycket! utbrast jag.

– Det är så mycket som det här handlar om, sa Susan.

Jag reste mig hastigt upp. En bok åkte ner från skrivbordet.

– Förklara! sa jag frustrerat.

Jag strök med handen på bokryggarna när jag gick mot dörren. Ljuset från fönstret var starkt i min ena ögonvrå. Jag smällde igen dörren. Katten, Nässlan, som hade legat ihopkrupen i stolen utanför biblioteket, hoppade ner. Hon försvann iväg likt en pil. Jag gick lika snabbt bort till mitt rum. Det knackade på min dörr en stund senare.

– Kom in! sa jag.

Jag trodde att det var Susan, men när dörren öppnades stod Mátia där. Jag lyfte på huvudet från huvudkudden. Kudden var våt av snoret som runnit och tårarna som sprutat. Innan Mátia såg mig torkade jag snabbt av mig med tröjärmen.

– Vi ger oss av tidigt imorgon bitti, syster, sa Mátia.

– Det var inte många dagars vila, sa jag.

– Nej, jag vet, svarade Mátia kort.


Becca Fitzpatrick

Becca Fitzpatrick föddes den 3 februari år 1979. Hon är en amerikansk författare.
Författaren är mest känd för att ha skrivit Fallen
ängel. Tre av hennes böcker har filmatiserats
 
Bildkälla: http://www.quotationof.com/bio/becca-fitzpatrick.html

Galen kvinnas perspektiv? Och böcker på G!

Jag har rättat en del på Halloweenberättelsen de senaste dagarna och idag har jag fått klart hela rättningen på dator, en till sista rättning kvar nu och sen kan det bli bok utav den! Superkul! Lite nya idéer har dock formats om den här berättelsen - att få in ett annat perspektiv, från "den galna kvinnans"-sida/sätta att se på det. En annan karaktär att skapa helt enkelt. Lite utmaning men det kanske kan göra det hela ännu bättre? Jag kommer i alla fall att dela det färdiga resultatet just nu med er. Annars vill jag framförallt koncentrera mig på "Drömmar blir verklighet 3" för tillfället. Jo juste! Till sportlovet beställde vi hem lite nya böcker och nu till påsklovet kommer ytterligare några nya hem. Ser framemot att dela det med er. Kanske kan få till två nya videos på det? Har någon idé, gäller bara att sätta det i verket. Sköt om er så hörs vi snart! Glöm inte kolla in Wattpad också (nyuppdaterat idag) @ord_guld .

Kända personers sista ord

Jag läste i en bok om "kända personers sista ord" - vilket fångade mig och mitt intresse. Så jag tänkte dela med mig lite utav det här. Frågan är om det är sant eller inte? Men jag älskar tanken på det, och vissa är ju riktigt fina. Beethoven, alltså jag måste ju börja med det här säger musikdelen av mig: ”I himlen kan jag höra” , var hans sista ord. Svenska drottning Victoria - det här är ju också lite kul: ”Kom snart” var hennes sista ord. Okej, lite mer musik, Gustav Mahlers sista ord var "Mozart". Nostradamus kunde till och med förutspå sin egen framtid. Gissa vilka hans sista ord blev? "Imorgon vid soluppgången kommer jag inte längre vara här". Läskigt att kunna förutspå sin egen död... Frankrike. Marie Antoinettes sista ord var "Ursäkta mig, herrn". Det här måste jag ju också ta med, författaren till Sherlock Holmes, Sir Arthur Conan Doyles sista ord blev: ”Du är underbar”, som han sa till sin fru. Åh, vackert! Jag skulle kunna fortsätta länge till, men här är en länk så kan läsa vidare om ni vill: http://listor.se/varlden/tank-pa-vad-du-sager-beromda-sista-ord/
 
Källa2: http://www.dagen.se/livsstil/var-detta-verkligen-beethovens-sista-ord-1.93680

Kap 3. En ny dröm - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Susan och Mátia stängde in sig i biblioteket under morgonen. Jag åt frukost ihop med flickan, som jag fått veta hette Klara, och Susans man, Gustaf. Gustaf satt och läste i en tidning Nytt i Granboa Klara sa inte något. Så vi satt och åt under tystnad. På frukostbordet stod bacon, stekt ägg, hembakat bröd och filmjölk. Jag tog för mig av maten. Brödet var fortfarande varmt. Gustaf log mot mig när jag reste mig upp.

– Tack för frukosten, sa jag.

– Varsågod, svarade Gustaf.

Jag kunde inte gå tillbaka till biblioteket, så efter att jag borstat tänderna gick jag in på mitt rum. Direkt när man kommit in rummet såg man ett stort fönster och ljuset från fönstret strålade in i rummet. I fönsterkarmen stod en rosa pelargonia. Jag öppnade fönstret på glänt. Det kom en vindpust som fick bladen på krukväxten att darra till. Utsikten från fönstret vette mot trädgården. Bakom de höga och vita träden kunde jag se rapsfälten som vi gått förbi dagen innan. När jag skulle stänga fönstret såg jag en svart prick mitt i den vita trädgården. Jag antog att det var katten, Nässlan, som Klara berättat om. Katten satt och tittade upp mot träden. Plötsligt tog den ett skutt upp på en gren. Nässlan klättrade smidigt upp vidare upp i trädet och satte sig på en gren ännu högre upp. Jag hade ryckt till när katten plötsligt hoppade upp i trädet. Nu stängde jag fönstret och vände mig om. I samma stund kom Susan in i rummet.

– Godmorgon, Luna. Förlåt att jag inte var med vid frukostbordet, sa hon.

– Äsch, det gör inget, svarade jag.

– Hoppas maten smakade bra i alla fall. Är du sugen på varm choklad? frågade Susan.

– Ja, gärna! sa jag.

– Då kan du komma ner i köket om ett par minuter, sa Susan och lämnade mig ensam igen.

Jag sjönk ner på sängen och lutade huvudet i handflatorna. Det kändes som att jag inte hade samma kontakt med Susan längre. Eller det kanske var så att här fanns det andra människor också. Hos moster hade det bara varit jag och Susan. Jag saknade den tidigare kontakten med Susan.

Mátia och Susan var så hemlighetsfulla. Vad var det som de pratade om hela tiden? Varför fick inte jag vara med? Mátia hade sagt att hon skulle förklara. Men när skulle hon göra det? Jag började känna en frustation över att jag inte visste något och att ingen förklarade något för mig. Nere i matrummet satt Klara vid bordet medan Susan och Mátia stod och pratade. Jag hade inte sett henne på ett tag. Det verkade som att Susan och Mátia hade känt varandra länge. Mátia var den första som såg att jag kommit in i rummet.

– Hej, Luna, sa hon och log mot mig.

– God morgon, svarade jag.

– Luna, så bra att du kom. Chokladen blev precis färdig, sa Susan.

Susan tog med sig Mátia ut i köket för att hämta chokladen.

Jag tyckte plötsligt att det blev kallt i rummet fastän brasan i vardagsrummet intill brann. En blixtrande smärta sköt plötsligt upp i huvudet på mig. Jag tog tag i bordskanten med darrande händer. En mörk avgrund öppnade sig framför mig. Jag ville inte ner i den, men jag kände att jag föll. Jag föll, föll och föll. Allt svartnade.

– Mor! hörde jag Klara skrika innan allt blev tyst.

 Jag kände igen mannen och kvinnan från mina tidigare drömmar. Någonting var annorlunda med den här scenen, men jag kunde inte sätta fingret på vad. Snart försvann känslan av att någonting var annorlunda. De satt i ett mörkt rum. Det fanns inga lampor och inga fönster. Dörren till rummet slogs upp. Det var svarta skuggor som kom in i rummet. Jag skrek samtidigt som mannen skrek. Han skrek över att skuggorna förde paret isär. När mannen försökte ta tag i hennes hand tog en skugga honom i axlarna. Kvinnan försökte greppa mannens hand. Men skuggorna var starka tillsammans. Mannen och kvinnan släpades därifrån. Ljudet ekade när de gick genom en tunnel.

Bilden bleknade sakta bort. Ett blått tak var det första som jag såg. Jag försökte vrida mig bort från en svag, otydlig bild av händelsen, som fortfarande fanns på min näthinna. Svetten rann nerför pannan och jag kände hur någon baddade mig med en tvättlapp. Jag kände en svettdroppe rinna över näsan och ner på halsen. Jag lyfte en hand. Med pekfingret fångade jag upp droppen.

– Hon är vaken, mor, sa Klara.

– Vad bra, svarade Susan.

Rösterna lät så höga. Jag försökte vrida på mig igen för att komma bort från rösterna.

– Prata inte så högt, bad jag.

– Klara, kan inte du gå ner till Mátia? sa Susan.

Klara såg ut som att hon helst hade velat stanna, men hon gjorde som hon blev tillsagd. Susan satt på en stol intill mig. Hon log mot mig.

– Vi vill inte ha några fler olyckor med varm choklad, sa hon till mig.

– Men nu hade jag ju inte fått chokladen ännu, sa jag.

– Föreställ dig hur det hade gått, sa Susan.

Jag skakade på huvudet och rös.

– Det där har inte hänt innan, sa Susan.

– Hur kan du veta det? Det kanske har hänt i skolan, sa jag för att testa Susan.

– Nej, då skulle jag ha sett det på dig, sa Susan fast.

Jo. Susan var vanliga gamla Susan som tagit hand om mig i alla år. Nu rynkade hon på pannan.

– Men vad var det egentligen som hände, Luna? frågade hon.

– Det blev kallt och… och en smärta i huvudet, sa jag.

Susan nickade åt mig att fortsätta.

– En mörk avgrund och ja… ja… jag föll och föll, fortsatte jag.

Jag grimaserade vid minnet.

– Jag undrar vad det kan ha varit, Luna, sa Susan fundersamt.


Kap 2. Hemma hos Susan - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Det sprakade och knastrade från brasan. Det hade blivit varmt i Susans vardagsrum. Jag satt uppkrupen i en fåtölj och värmde fötterna framför elden. Den lilla flickan låg på mattan och gosade med familjens hund. Då och då tittade hon i smyg nyfiket på mig. När jag log mot henne en gång tittade hon snabbt bort. Nu låtsades jag inte om när flickan tittade på mig. Susan och Mátia hade stängt in sig i köket. Jag brydde mig inte längre om att försöka uppfatta vad de sa. Jag hörde ändå inget.

– Vad heter hunden? frågade jag nästa gång flickan sneglade på mig.

– Hon heter Nellie. Vi har en katt som heter Nässlan också, sa flickan.

– Jaha. Var är katten då? undrade jag.

– Katten är för det mesta någonstans på övervåningen, förklarade flickan för mig.

– Okej, sa jag och nickade.

Hunden Nellie rullade runt så att hon tittade på mig istället för på elden. Hon flåsade lite, antagligen för att hon blivit varm med sin tjocka päls framför brasan. När hunden vände på sig så satte sig flickan upp. Jag sträckte fram händerna mot brasan och viftade med fingrarna framför elden. Under tiden som jag suttit i fåtöljen hade jag blivit varmare i kroppen. Köksdörren öppnades. Susan och Mátia kom ut.

– Kom, Luna. Jag ska visa dig gästrummet, sa Susan vänligt.

Mátia sjönk ner i soffan. Flickan kröp upp bredvid henne. Jag följde efter Susan upp för en sliten trappa. Räcket och de flesta trappstegen var nötta. Det knarrade på flera steg. Susan visade mig in i ett litet sovrum. Den ljusblå färgen på väggarna hade börjat flagna. Det stod en säng och ett litet nattduksbord längs med högra väggen. Sängen var redan bäddad, med matchande färger. Nattduksbordet var tomt. Jag gick fram till sängen och satte mig på den. Susan stod kvar i dörröppningen.

– Förlåt för att det är lite slitet. Vi hade tänkt renovera till sommaren, sa Susan.

Jag visste inte vad jag skulle svara, så jag nickade bara.

– Om du vill läsa något ikväll får du kika i biblioteket. Min man, och jag med när tid ges, läser väldigt mycket, sa hon.

– Var finns biblioteket? frågade jag.

– Biblioteket hittar du längst bort i korridoren, svarade Susan.

– Tack, Susan, sa jag.

– Inga problem, Luna. Jag lämnar dig nu. Om det är något så finns vi där nere. Jo förresten, badrummet hittar du på andra sidan korridoren, tillade Susan.

Susan stängde dörren när hon gick. Det var skönt att få vara lite ensam. När Susan gått så såg jag mig lite mer omkring i rummet. Mittemot sängen stod en garderob och en trästol. Garderoben var tom. Jag tog en galge och hängde in min kofta i garderoben. Biblioteket som Susan pratat om hade jag blivit nyfiken på. På väg till dit gick jag förbi flera rum. Jag tittade in i ett allrum. En soffa, en hemmabar och en hylla fylld av spel fanns i rummet. Jag gick förbi ett sovrum. En obäddad säng, en stor garderob längst med ena väggen och två små nattduksbord fanns i rummet. Jag stängde till dörren till sovrummet innan jag gick vidare. I ett annat rum fanns en barnsäng och i en stor bokhylla fanns det många böcker. Väggarna i barnrummet var rosa. På sängen satt en teddybjörn. Den hade ett svart blankt öga. Det vänstra ögat var borta.

Jag öppnade dörren in till biblioteket. Stora bokhyllor, från golv till tak, stod längs med väggarna. Böckerna såg rena, putsade ut. Till en början vågade jag inte röra någon bok, utan läste på bokryggarna. Magin i Granboa, Granboas historia, Magin växer sig starkare i Granboa, Granboas mäktigaste, De mäktigaste i världen och Det bästa sätten för dig att försvara dig nybörjare/erfaren. Det verkade finnas otroligt många böcker om magi. Har du precis kommit underfund med gåvan? Fundersamt rynkade jag pannan. Varför hade Susans familj så många böcker om magi? Var de väldigt intresserade av det?

Längst in i biblioteket fanns det ett fint gammalt skrivbord i trä. På skrivbordet låg ett tidningsurklipp. En kaffekopp med gammalt unket kaffe stod mitt på skrivbordet. Det såg ut som att någon hade haft bråttom iväg. På skrivbordet låg en Agatha Christie-deckare, Spegeln sprack från kant till kant. När jag tog upp boken kunde jag se vad det stod på rubriken i tidningsurklippet. ”Magin är tillbaka. Se upp för familjen Granat!”.

Jag tassade tillbaka till mitt. En stund senare kröp jag ner under täcket. Det var ett tjockt och skönt duntäcke. Jag slog upp Spegeln sprack från kant till kantoch började läsa.


Tips: Bokpoesi, Instagram

 Via @ord_guld har jag hittat fler intressanta konton med poesi. Det här kontot var det dock längre sedan jag hittade och började följa. Bokpoesi, av Anna Kristiansson - https://www.instagram.com/bokpoesi/?hl=sv . Jag blir inspirerad och skulle också vilja göra det här, eller kunna se det här. Konsten är väl att hitta sådana här meningar på en sida i en bok. Konsten - att se. Jag har aldrig prövat, men det skulle vara kul som sagt att göra det. Och jag lovar er att skriva om det när jag gör det. Cred till Anna Kristiansson!
 
 

Dystopiska?

Det här ordet har jag tänkt att skriva om nu ett tag. Dystopiska. Jag såg det första gången på baksidan av en bok. Dystopiska, eller dystopi är en negativ samhällsvision. Det står så här på wikipedia: Ordet kommer från grekiskans δυσ- och τόπος, som sammansatt betyder ”dålig plats”. Beatrice Priors (Divergent) liv beskrevs som dystopiskt. Andra berättelser med dystopi är t ex Hungerspelen. Förstår ni bättre då vad det handlar om? Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara ordet dystopiska för er med mina egna ord så jag skickar med en länk till wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi
 

Black ICE, Becca Fitzpatrick

Becca Fitzpatrick föddes den 3 februari år 1979. Hon är en amerikansk författare. Författaren är mest känd för att ha skrivit Fallen ängel. Tre av hennes böcker har filmatiserats.
 
Jag har läst boken Black ICE som kom ut förra året, år 2015. Huvudpersonen i boken är Britt Pfeiffer som bor tillsammans med sin pappa och bror. Britt ska på en vandring i Klippiga bergen tillsammans med sin bästa kompis Korbie – det här har hon tränat länge inför. Korbies bror ska också med. Resan dit går bra tills de hotas av en snöstorm som snart bryter ut. De är inte framme ännu. Britt och Korbie tar sig ut i snöstormen för att uppsöka skydd. När de hittar en stuga blir de så glada. NU kan de kanske ha en chans att klara det? Och snart kommer ju Korbies bror för att hjälpa dem. I stugan träffar de på två killar som gömmer sig för polen och är på flykt. Britt går med på att leda killarna nerför bergssluttningen i utbyte mot sitt liv. Så småningom börjar Britt bli osäker på den ena kidnapparen. Hon kanske börjar känna känslor för honom? Vem är han? Är han verkligen en fiende?
 
Alla ungdomar tycker jag ska läsa boken och ge den en chans, från 12 och uppåt. Ärligt talat förväntade jag mig själv inte att den skulle vara bra, även fast den såg bra ut på omslaget. Men den var riktigt bra när man kom in en bit i den här spännande resan. Kul!

Frågor och korta meningar?

Ni vet redan om att jag börjat skriva på "Drömmar blir verklighet, 3". Det är kul att jobba med den, speciellt eftersom jag känner att det har blivit så mycket bättre i skrivandet sen första delen. Jag ser så mycket framemot att fortsätta med den här berättelsen och se vad det kan bli utav det - men framförallt dela resultatet med er (och Wattpad ofc) . Nästan kommit igenom hela rättningen av "Halloween"-berättelsen. Skulle fortfarande vilja ha något annat namn. Hehe, Halloween? Det låter ju verkligen spännande!? När jag rättat berättelsen/skrivit in rättningarna kan jag fundera nu över frågor. Frågor? Det känns som att jag ställt frågor i texten på många ställen. Lyssna t ex på det här: Anton satt och lyssnade på musik och han var djupt försjunken i musiken. Det såg nästan ut som att han sov. Jag blundade också. Var det inte så, att om man stängde av ett sinne så blev ett annat starkare? Så om jag blundade, kunde jag då höra mer? Jag sjönk längre ner på bänken, drog upp dragkedjan på jackan och gjorde det bekvämt för mig. Så försökte jag lyssna. Var det så här Anton satt och gjorde? undrade jag. Fast han kunde ju inte höra så mycket när han lyssnade på musik. Förstår ni hur jag menar med frågor? Får inte det en att fundera vidare över det här med sinnen, starkare sinnen osv. Igår när mamma och jag satt och rätade pratade vi om korta meningar. Att få in kortare meningar på sina ställen, det blir ju som en variation av texten. Som det här t ex: Jag fingrade på min sönderslagna mobiltelefon. Mamma hade lagt ifrån sig den på byrån i hallen. Mina fingrar rörde sig över sprickorna. Från badrummet kunde jag höra att Anton stod och borstade tänderna. För en liten stund sedan hade han sagt åt mig att lämna mobilen hemma. Ärligt talat var det just det som jag funderade över att göra. För en kväll ville jag bara släppa taget om allt som hänt de senaste dagarna. Bara vara. Slippa tänka på allt. Jag ryckte till när jag hörde att badrumsdörren slog igen. Ser ni vad jag menar? Förstår ni hur jag menar med korta meningar? Det blir liksom roligare och mer spännande att läsa det då - spänningen höjs. Spänningen kanske höjs mer genom att ha korta meningar/långa meningar, varierande text och frågor. Lite funderingar om nuvarande skrivning och veckans uppdatering. Vad har ni för funderingar att komma med? Vi pratade ju om att ställa frågor - får jag lov att dra med er in på den här frågan?

Vår och nya tag! - 2016

Vår och nya tag - exakt. Idag har jag börjat skriva på "Drömmar blir verklighet". Jag känner att jag har blivit bättre på att skriva sedan jag skrev första delen ur "Drömmar blir verklighet" och den känslan slår det mesta. Alltså, åh vad kul! Det ska bli så kul att jobba med det här nu under våren och kanske en del av sommaren? Till hösten kanske jag kan börja dela resultatet med er. Jag läser många berättelser på wattpad och även utanför wattpad vilket gör mig peppad till att skriva mer. Inspiration behövs verkligen för att kunna skriva och det går bra med instagram @ord_guld vilket är jättekul. Ser framemot att utveckla det kontot! Under senare tid har jag fastnat mer för att skriva fantasy, så den tanken vill jag utveckla och jag vill även skriva mer om kärlek. Just nu känner jag mig riktigt peppad på skrivandet och det är så härligt att starta våren på det sättet!
 

Kap 1. En lång väg att gå - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Mátia tog mig med på en lång färd. Vi gick i en skog. Himlen täcktes av stora blytunga moln. Säkert helt fulla av snö. Det var kallt också. Jag trodde att det skulle börja snöa. Skogen var alldeles tyst. Fåglarna verkade veta att det skulle bli oväder. Vi klarade oss ifrån snöfallet när vi var i skogen. Jag pustade ut, men lättnaden varade inte särskilt länge. Sen kom vi ut ur den skyddande skogen och vandrade längs med en liten, rätt smal, bilväg. På båda sidorna om vägen fanns rapsfält. Så här års var fälten vita, täckta av snö. En gång såg jag en rådjursfamilj. De sprang skrämda bort över fältet. I snön syntes spår efter rådjuren. Jag såg andra spår i snön också som jag antog var från harar. Snart kom snön. Snöfallet tilltog mer och mer i styrka. Jag ville fråga Mátia hur länge till vi skulle gå. Helst av allt hade jag velat sitta i en fåtölj framför en brasa.

– Vi ska snart vila syster, sa Mátia.

– Hur lång tid är snart? undrade jag.

Mátia kallade mig fortfarande för syster. Hon hade sagt inne på skolans toalett, när vi möttes, att hon skulle förklara allt när vi var framme. Snart fick jag svar på min obesvarade fråga. Framför oss växte sig ett stenhus större och större. En mur av sten, i samma sort som huset, omringade byggnaden. Någon hade skyfflat bort snö från grinden fram till dörren. Vi följde vägen fram till dörren. Mátia knackade på med knytnäven. Dörren öppnades. I farstun stod en liten tjej, jag skulle gissa att hon var runt fem år. Hon hade gröna ögon och mörkt rakt hår. Flickan ropade på sin mamma.

– Mor, de är här nu!

En kvinna kom ut i farstun. Hon såg ut att vara ungefär 50 år. Kvinnan hade fått grått hår. Hon hade gröna ögon, fast en lite mörkare nyans, precis som flickan. Jag trängde mig förbi Mátia. Den lilla flickan som hade stått framför sin mamma hann kliva åt sidan. Jag slängde mig i Susans famn.


Vårtecken och en dikt

I lördags var jag ute och fotograferade vårtecken. Lyckan när man sitter på huk och fotograferar snödroppar - då är det vår och värme. Jag har inte börjat skriva ännu på någonting nytt. Däremot så har jag rättat första kapitlet av Halloween-berättelsen som jag hållit på med sedan oktober. Minns ni? Så det är kul att den kanske kan bli färdig och börja avslutas så småningom nu. Jag har börjat läsa en ny bok, Minnesburen. I fredags hittade jag en väldigt fin dikt som jag velat dela med er sedan dess så jag avslutar med några rader från just Eva Runefelt.
Blommornas blanka skedblad glacerade i gult.
De står nyköpta och suger varmt vatten, slutna som
ögonen i rummet intill.
Blunda ut i långsamheten, dränera spå ting, in i annan färg.
En genomsiktighet går genom de två,
som kylan från halvöppet fönster från fot till nacke.
Det går att rymmas i fingret som drar över ryggen.
Hur långt in går långsamheten? Att hinna in i beröringen och utplånas.

RSS 2.0