Du-reformen, Tänk om?

För ett tag sedan så såg jag ett klipp från programmet Tänk om? som har gått på SVT med programledaren Fredrik Lindström. Har ni sett det? Sedan på en lektion i SO såg vi ett program. Klippet jag såg var om Du-refromen. Vad är det för någonting kan vi fråga oss? Det här var en förändring i språkbruket i Sverige under slitet av 1960-talet och början av 1970-talet. Det var under den tiden vi började säga "Du, vet du vad?" Jo, men du, jag har nog ångrat mig" "Följer du med?" I programmet tar de upp att folk sa t ex Fröken. Vet inte riktigt hur jag ska kunna förklara det på ett bra sätt. Jag läser om att det var med medicine, professor och ämbetsmannen Bror Rexed. Han sa att han skulle börja säga du till alla i personalen. Dock hade de påbörjats redan tidigare i Dagens Nyheter, dock inte lika framgångsrikt den gången. Äsch, jag länkar till programmet och jag tycker verkligen att ni ska se det: http://www.svtplay.se/video/8802094/tank-om/tank-om-du-reformen Det är verkligen värt det, riktigt intressant!

Mindre skrivande och Halloween färdig!

Hej på er! Veckans uppdatering blir mindre rolig. Var borta över midsommar så jag har faktiskt kommit av mig lite i skrivandet. Dessa veckor kommer väl också under sommarlovet antar jag. Annars så är äntligen Halloween-berättelsen färdigställd vilket jag är jätteglad över och jag blev verkligen nöjd över den berättelsen, både innehåll och framsida. Ser framemot att dela resultatet med er nästa vecka. Bilden kommer från min midsommar, eller midsommarnatten. Fantastiskt!
 

Halloween - Del 3

Det regnade dagen därpå. När jag kastade en blick på klockan såg jag att hon redan var elva på förmiddagen. Jag låg kvar en stund ändå och lyssnade på regnet som smattrade mot fönsterrutan. Jag följde en regndroppe som sakta gled neråt på rutan. När min mobil ringde var jag ändå tvungen att gå upp. Jag suckade djupt när jag gick bort till skrivbordet där mobilen låg. Den burrade och ringsignalen gick in i mitt trötta huvud. Det lät irriterande.

– Ja, ja, jag kommer, mumlade jag.

Jag tryckte på svara medan jag lyfte mobilen till örat.

– Ja hej, det är…, jag avbröts av en välbekant röst.

– Förlåt för att jag skrämde dig på åsknatten, sa en mörk och skrovlig röst i mitt öra.

Jag skrek rakt ut och tappade mobilen i golvet. Min dörr flög upp ett par sekunder senare och jag slutade skrika när jag såg min bror.

– Herregud, Olivia, vad du skräms. Jag trodde att du sov, sa Anton.

Jag svarade inte utan stirrade bara på honom.

– Vad är det? fortsatte Anton när jag inte sa något.

– Inget, fick jag fram till slut.

Jag tittade ner i golvet när jag gick förbi Anton, som stod i dörren, och fortsatte rakt fram mot badrummet. Jag låste in mig. Mitt hjärta bankade hårt och snabbt mot bröstet. Jag satte mig på toalettlocket och försökte andas. Sakta började tårarna trilla nerför mina kinder och jag grät ljudlöst. Vad var det som hände? Vem tillhörde den där rösten? Två gånger hade jag stött på den nu… Och spåren i skogen? Vem var det som hade legat där och spanat på mig?


Änglafall, Susan Ee - Bokrecension

Precis som den förra bokrecensionen som jag skrev så överträffade även den här mina förväntningar. Det var kärlek med vilket höjde mitt betyg en del såklart, haha. Nu vill jag bara läsa fortsättningen medetsamma och det är ju så det ska vara när man har läst en bra bok! På baksidan av boken står det att det har gått sex veckor sedan undergångens änglar nedsteg för att utplåna den moderna världen. Nu regerar brutala gatugäng på dagarna, rädsla och vidskepelse styr på nätterna. Penryn lever i den här världen tillsammans med sin galna mamma och sin förlamade syster. Familjen har bestämt sig för att ge sig av. Men, det är svårare än vad de trodde när de möter förhinder. Krigaränglar för bort Penryns syster och hon känner genast att hon måste rädda sin syster. Vem ska annars gör det? Penryn bestämmer sig för att sammarbeta och slå sig ihop med Raffe som är en skadad fiendeängel. Det omaka paret ger sig ut på en lång färd genom ett mörkt och förvridet Norra Kalifornien mot änglarnas högborg i San Francisco. Det här visar sig bli en resa inte bara bli en resa med en fiende med motgångar och förhinder utan kanske även en resa då känslor uppkomer mellan två stycken som inte är möjligt. En fiendeängel och en människa? Haha, det går ju verkligen inte. Eller? Och kommer Penryn att lyckas rädda sin syster? Som jag skrev i början, jag ser verkligen framemot att jag har bok två i mina händer, jag är så nyfiken på den fortsatta resan och hur det kommer gå mellan Penryn och Raffe! (Blink) . Boken lämpar sig för ungdomar/ skulle jag säga. Fantastiskt fin bok. Det är även så kul när man hittar böcker av en ny författare som man aldrig läst något av tidigare tycker jag. Det kanske gör det hela ännu mer spännande och nyfiket!
 
 

Nya böcker under våren


Halloween - Del 2.

På lördag är det ju Halloween, sa mamma när vi satt och åt frukost morgonen efter åsknatten.

Idag sken solen utanför fönstret. Jag kunde höra hur barnen redan var ute och lekte i parken precis utanför vårt hus.

– Ska ni hitta på något speciellt i år? frågade pappa och la ifrån sig dagstidningen.

– Jag ska på fest hos Lovisa, svarade Anton, min tvillingbror.

– Jaha, och du då, Olivia? sa pappa.

– Äsch, inget speciellt. Bara vara hemma antar jag, sa jag.

Alla mina kompisar var bortresta nu på höstlovet. Någon var på landet och någon annan var utomlands. Min bästis Victoria hade följt med en annan kompis ut på landet så henne kunde jag inte heller vara med i år på Halloween. Så jag planerande för en hemmahalloween ensam med mina föräldrar.

– Men Anton, du äter väl middag hemma med oss? undrade mamma.

– Ja, absolut, sa Anton kort och reste sig upp.

Då var samtalet om Halloween avslutat. Pappa återgick till sin tidning, mamma började duka av och Anton försvann in på sitt rum. Jag stod i badrummet och borstade tänderna och lyssnade på musik ett tag efter frukost. Tills att mamma knackade på dörren. Hon stod i morgonrock utanför och väntade på att få komma in. Mamma gav mig en irriterad blick när jag klev ut från badrummet. Jag gick direkt bort till Antons rum och knackade på dörren. Han öppnade genast. Anton hade trötta ögon och hans rufsiga morgonfrisyr var fortfarande kvar.

– Ja? sa han.

– Ska du med ut på en promenad? frågade jag.

– Ja, absolut, svarade Anton snabbt.

Vi kom ut ur huset en stund senare. Mamma stod fortfarande i duschen och pappa hade förflyttat sig ut i vardagsrummed med tidningen när vi gick. Anton och jag började gå under tystnad. Vi promenerade bort mot skogen som jag hade sprungit förbi kvällen innan. Nu var skogen vacker med kvittrande fåglar och en morgondimma som solen silade genom. Medan vi gick så funderade jag fram och tillbaka på om jag skulle berätta för Anton om vad jag hade varit med om kvällen innan. Efter ett tag satte vi oss på en bänk. Här hade vi utsikt över ett spegelblankt och stilla vatten. Bakom oss fanns skogen. Det var fortarande rätt så tidigt så det var inte många som var ute. Vi hade varit uppe med tuppen idag och ätit frukost för att mamma och pappa skulle jobba hela höstlovet. Min blick sökte sig ut till sjön framför oss. Höstfärgerna på alla träd lyste starkt när solen sken på dem. Färgerna speglades i det stilla vattnet. Det var vackert tyckte jag. Den stilla och lugna världen bröts plötsligt av ungdomar som skrek och stojade på andra sidan sjön. Jag tittade bort. Min bror märkte det knappt. Anton satt med hörlurarna på och var djupt försjunken i musiken. Det såg nästan ut som att han sov. Jag blundade också. Var det inte så, att om man stängde av ett sinne så blev ett annat starkare? Så om jag blundade, kunde jag då höra mer? Jag sjönk längre ner på bänken, drog upp dragkedjan på jackan och gjorde det bekvämt för mig. Så försökte jag lyssna. Var det så här Anton satt och gjorde? undrade jag. Fast han kunde ju inte höra så mycket när han lyssnade på musik.

Till en början var det väldigt tyst. Det enda som jag kunde höra var hur ungdomarna som jag hade hört för en liten stund sedan fortsatte låta högljutt. Men kanske kunde jag höra det lite starkare, eller? Plötsligt hörde jag hur det knastrade i ett träd alldeles i närheten. Precis som att ett par snabba fötter sprang över stammen. Att det snabbt kilade upp i trädet. Jag föreställde mig hur den hoppade från gren till gren och svingade sig i granbarren, för här fanns ju inga lianer, som Tarzan. Jo, det var en ekorre och jag hörde ett plask. En fisk var det första som jag trodde att det var. Men när jag öppnade ögonen såg jag att det var ungdomarna som hade börjat kasta sten i vattnet. Det var då jag hörde hur det prasslade till bakom, uppe i skogen och hur någon eller något började springa. Jag vände mig snabbt om men jag kunde inte se något. Min bror var helt omedveten om vad som hände bakom honom. När jag reste mig upp tittade han i alla fall upp också. Anton såg frågande på mig. Jag pekade på mig själv och sedan på skogen. Anton nickade och sjönk sedan tillbaka mot ryggstödet. Jag skyndade upp i skogen. Först såg jag inga spår efter någon. Det var tomt och tyst. En vindil fick löv att sakta falla ner till marken. Jag följde ett rött löv med blicken. Lövet föll till marken och landade på en sten. Det var då jag fick syn på ett spår efter att någon, eller något, hade varit där. Mossan på stenen var uppriven. Medan jag tänkte gick jag sakta mot stenen. Jag sjönk ner på huk och såg mig omkring. Det enda som jag såg var en mask som sakta krälade framåt. Men, när jag ställde mig upp fick jag syn på något nytt. Jag hade fortfarande blicken fäst på masken, men nu när jag stod upp såg jag att masken låg mitt i ett fotspår. Någon hade sprungit härifrån fort. Jag tittade framåt, in bland tallarna. Vad hade den personen gjort här? Varför hade människan sprungit iväg? Hade någon följt efter mig och så hade jag upptäckt det? Jag rös vid tanken på att någon hade förföljt mig. Efter en stund vände jag om och gick tillbaka till Anton. När jag kom fram till honom stängde han av musiken och stoppade ner mobilen i fickan, hörlurarna hade han runt halsen.

– Ska vi börja gå hemåt? frågade han mig.

Jag nickade så vi började gå.

– Alltså de där ungdomarna på andra sidan sjön var ju så störiga, fortsatte Anton.

– Jag vet, svarade jag.

Vi gick ett tag under tystnad. Snart kom vi ut ur skogen. Jag tittade upp i himlen. Det var en blå himmel och solen sken. Om bara några timmar så skulle solen gå ner och det skulle bli mörkt igen. Solen stod lågt så här års.


Vad var det jag sa?

De senaste dagarna har jag startat med att skriva. Idag kände jag till slut någon gång att det var lite småsegt att komma framåt och då får man ju såklart göra en paus. Men jag kommit framåt en hel del i alla fall. Det är så mysigt att starta dagen med att skriva några rader och sedan ta skriva in det på datorn på samma dag. Bra jobb! Snart är jag uppe i 67 kB där "Drömmar blir verklighet 2." slutade, men sidorna, dem verkar bli många. Jag är uppe i 29 sidor just nu vilket är superkul så alltså kan vi konstatera att det här lär sluta i min längsta berättelse! Min tanke just nu är väl att berättelsen ska vara färdigskriven innan julen, haha, vilket det också lär bli. Jag ser verkligen framemot att rätta det här och dela med mig av det till er också! Må så gott så hörs vi nästa vecka igen!
 

Marissa Meyer

Marissa Meyer är en amerikansk författare som föddes den 19 februari år 1984. Författarens debut kom den 3 januari 2012 då hon släppet boken Cinder som är den första boken i The Lunar Chronicles. Det finns fyra böcker i den serien.
 
Här är en länk till wikipedia där ni hittar mer om författaren: https://en.wikipedia.org/wiki/Marissa_Meyer

Första sommarlovsveckan!

Första sommarlovsveckan har varit rätt så seg ärligt talat. Men det är väl okej att ha det så ändå. Kom igång riktigt mycket med skrivandet där i förra veckan, hoppas på fler sådana stunder under sommarlovet! Fick till en hel del tidsinställda inlägg till sommaren, så bloggen uppdateras en del nu. Kul! Jag har inte mycket mer att skriva just nu utan ni får ha det så bra så hörs vi igen nästa vecka! 

Halloween - Del 1.

Jag såg en blixt lysa upp himlen en bit in i skogen framför mig. Jag tvärstannade. Vattnet stänkte ner mina jeans – jag hade stannat mitt i en vattenpöl. Regnet blötte ner mitt hår. Håret hängde i stripor ner från huvudet. Jag kände hur en vattendroppe landade på min panna och sakta började glida nerför näsan. Jag fångade upp droppen med ett lillfinger och torkade av handen mot byxbenet. Mina byxor var dyngsura så det hjälpte inte mycket. Sen kom en hög knall samtidigt som himlen lystes upp av ännu en blixt. Jag började springa. Svetten rann om mig och regnet hade gjort mig helt blöt. Jag visste egentligen inte om jag var blöt på grund av att jag var svettig eller på grund av regnet. Det var nog lika mycket av bådadera. Jag var glad att jag inte behövde springa genom skogen nu. Istället tog jag av åt höger. Nu hade jag bara en liten bit kvar innan jag var hemma, men jag var fortfarande utanför villaområdet där jag bodde. Jag började ändå sakta ner och till slut stannade jag, helt utmattad. Jag tog stöd med handflatorna mot knäna. Mina lungor skrek efter luft. Det kändes som att jag hade sprungit ett 4 x 100 meter lopp med Usain Bolt. Fast jag skulle kommit i mål ett år senare. Jag hade stannat precis vid en lekpark. Här fanns det en gungställning och en sandlåda. Hit brukade jag och min tvillingbror gå när vi var små. Nu satt det en liten flicka på en gunga. Framför flickan satt hennes mamma. Jag kunde höra vad de pratade om. Flickan satt och grinade och verkade vara helt skrämd till vettet av åskvädret och hennes mamma försökte lugna henne och sa att de skulle gå hem nu. Flickan fortsatte bara gråta. ”Stackars barn, så rädd så att hon inte vågar röra sig”, tänkte jag. När jag stod där och mitt hjärta saktade ner till normal takt igen så kände jag plötsligt hur någon knackade mig på axeln.

– Visst är det här vädret mysigt? Helt perfekt för att bara gå omkring utomhus. Men du, ska du inte springa hem nu? sa en röst bakom mig.

Rösten var rätt så mörk och väldigt skrovlig. Det lät inte som en riktig människa. Svetten pärlade sig i pannan. Jag ville skrika men jag kunde inte. Jag kände mig som flickan för jag kunde inte röra mig. Om jag hade skrikit hade jag skrämt ihjäl henne. Efter ett par långa sekunder kunde jag röra på mig igen och jag rusade iväg utan att se mig om vem det var som hade talat till mig.


Cinder, The Lunar Chronioles, Marissa Meyer - Bokrecension

Marissa Meyer är en amerikansk författare som föddes den 19 februari år 1984. Författarens debut kom den 3 januari 2012 då hon släppet boken Cinder som är den första boken i The Lunar Chronicles. Det finns fyra böcker i den serien.

De fyra böckerna i The Lunar Chronioles är baserade på olika sagofigurer. Första boken som jag alltså har läst nu är baserad på Askungen, Cinder, det betyder ju också just aska. Cinder är adopterad och bor tillsammans med sin styvmamma och sina två styvsystrar. Hon arbetar som mekaniker. Cinder är också cyborg vilket innebär att hon har olika kroppsdelar som inte är mer som en robot. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men typ så. Det här innebär att hon är andra klassens medborgare. Cinder vet absolut ingeting om sina riktiga föräldrar. Vilka är de? En dag när Cinder står i sitt stånd på marknaden kommer någon förbi, en person som alla bara ser på TV, som alla ser upp till och som de flesta tonårstjejer är förälskade i. Självaste prins Kai kommer förbi för att be just mekanikern Cinder om en tjänst. Snart börjar även Cinder att få känslor för prinsen. Men, det skulle ju aldrig funka för eftersom att hon är cyborg. Det här visar sig ta livets stora vändning för Cinder. Hon hjälper prinsen såklart och blir plötsligt involverad i flera andra händelser när det visar sig att hennes syster blir sjuk. Styvmodern klandrar Cinder och hon blir skickad till Doktor Erland för att hjälpa samväldet. Drottningen av planeten Luna som Jorden haft konflikter med länge kommer på besök. Snart får Cinder reda på saker hon inte visste om sitt förflutna. Och ja, vem är Cinder egentligen? Hon vet knappt vem hon är längre själv… Jag tycker att boken lämpar sig för ungdomar! Tidigare förväntade jag mig nog inte att den skulle vara så bra, så den överträffade mig lite där faktiskt. Marissa Meyer skriver grymt bra! Jättebra bok och jag kan säga att jag ser framemot att följa hela serien!

 

Påsklovsböcker - 2016


Morgonläsning, skolavslutning och 10000 ord!

Idag skriver jag en kort men roligare uppdatering! Imorgon har jag skolavslutning och sedan kan jag skiva supermycket på "Drömmar blir verklighet", det är en av mina planer för sommaren i alla fall. Jag vill inleda med att skriva att jag på morgonen idag låg och läste ett helt kapitel vilket var så mysigt innan skolan. På svenskan i skolan idag skrev jag in "Drömmar blir verklighet" och insåg när jag var klar att jag bara hade lite, verkligen lite kvar till att nå 10000 ord. Det var en så härlig känsla och jag kom igång sedan under resten av dagen med att få färdigt det vilket slutade med att jag avslutade hela kapitel 11. Nästa gång jag skriver ska jag alltså börja på kapitel 12. Som jag också skrivit tidigare så är det så roligt att kunna fastna i skrivandet vilket jag verkligen gjorde idag och gick in i det så mycket. Jo juste, jag har filmat in två videor som jag bara ska ladda upp så att jag sedan kan fixa till det till sidan. Det låter bra va? Nu är jag riktigt taggad på sommarlov!

Juni 2016!

Hej på er! Det har hunnit bli juni sedan jag skrev sist, typ en vecka sedan. Jag har faktiskt inte hunnit fixa till juni månad ännu och jag har heller inte skrivit mycket (anledningen till att det inte kom upp något här på sidan i tisdags). Jag har dock snart sommarlov så snart kan jag skriva supermycket och komma igång med skrivningen ännu mer. Idag skriver jag i alla fall lite kort då jag satt ner under eftermiddagen en stund och skrev. En mysig liten stund! När jag väl sätter mig ner och skriver är det så lätt att fastna i det vilket jag älskar. Under sommaren ska jag ta många sådana stunder och riktigt låta mig fastna i flera timmar. Härligt! När får ni sommarlov? Ha nu en fortsatt fin vecka så hörs vi förhoppningsvis inom en vecka igen!
 

RSS 2.0