Halloween - Del 7.

Jag låste upp dörren och klev in i hallen. Det lyste inne, men ute tryckte mörkret på, så jag stängde ytterdörren snabbt. Jag visste att ingen var hemma, men jag ropade ändå. Precis som jag väntat mig fick jag inget svar. Anton hade gått över till en kompis några hus bort bara för att hämta sin mössa som han glömt där. Men varför tog det så lång tid? Han hade i alla fall lovat att vara tillbaka så fort han kunde. Mamma och pappa jobbade fortfarande och det skulle dröja länge innan de kom hem. Jag hade tagit en promenad bara runt kvarteret när Anton skulle gå ut. Egentligen ville jag bara låsa in mig på mitt rum och stanna där, men jag ville heller inte vara ensam hemma. Men nu stod jag ändå här, ensam. Jag rörde mig försiktigt.

”Olivia, det finns inget farligt i ditt eget hus”, försökte jag intala mig själv.

Jag tog av mig jackan och hängde upp den på en galge. Jag hade bara hunnit ta några steg innan jag kände hur det burrade i min ficka. Det ringde. I tron om att det var Anton tog jag bara upp mobilen, utan att kolla på displayen och svarade.

– Hej, det är Olivia, sa jag.

– Vi ses imorgon, sa en mörk och skrovlig röst väldigt sakta.

Jag slängde ifrån mig mobilen, sjönk ner till golvet, lutade mig mot badrumsdörren. Jag kände mig väldigt orolig, ja nästan som att jag blev yr. När det började rycka i handtaget på ytterdörren blev jag helt förtvivlad.

– Kom inte in! skrek jag.

Tårarna rann nu nerför mina kinder och jag skakade okontrollerat. När dörren öppnades kunde jag inte göra någonting – jag var alldeles för skräckslagen. Jag hörde hur någon smällde igen dörren och sedan var framme hos mig i två långa kliv. En kille med snabb andhämtning sjönk ner på huk bredvid mig.

– Olivia! sa Anton oroligt.

Han hade tagit tag i min arm och höll den hårt. När jag hörde att det var Anton kastade jag mig om halsen på honom.

– Olivia, vad har hänt? frågade Anton.

Hans händer vilade på min rygg och kramade om mig. Jag snyftade till svar och torkade mig med baksidan av handen. Till slut drog jag mig försiktigt ur Antons omfamning.

– Tjejproblem, försökte jag.

Anton tittade osäkert på mig.

– Jag tror dig inte, sa han och rynkade på pannan.

– Det är bara tjejbekymmer, sa jag bestämt.

Anton hade avfärdat att Sofie var konstig. Han skulle aldrig tro mig om jag berättade allt.

– Okej, vi tar det imorgon istället, suckade Anton.

När jag försökte resa mig upp tog han tag i min hand.

– Du vet att jag tycker om dig, va? Även om vi bråkar ibland, sa Anton.

– Jag vet, jag tycker om dig med Anton, svarade jag och kramade om hans hand.

Och jag älskade verkligen min bror – även om jag inte kunde berätta allt för honom.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0