Halloween - Del 6

Jag gäspade när jag kom ut i köket på fredagsmorgonen. Pappa kom med en snabb kommentar.

– Sovit dåligt? undrade han retsamt.

Jag satte mig till bords samtidigt som jag svarade.

– Jag smsade med Johanna till lite försent i går kväll, svarade jag.

Pappa nickade och jag såg i ögonvrån hur mamma förvånat höjde på ögonbrynen.

– Jag blev förresten bjuden till Johanna på Halloweenkvällen, sa jag.

– Jaha, sa mamma dröjande.

– Vad kul! utbrast pappa och log mot mig.

– Ja, alltså vi ska ha myskväll och kolla på film. Jag sover där också, förklarade jag för mina föräldrar.

– Så jag och pappa får vara själva på Halloween? sa mamma och gjorde en ledsen min.

– Ja, fast det bryr du dig väl inte om? sa jag lite för hårt.

Jag ångrade mig i nästa sekund, men det var faktiskt så att ibland kunde mamma vara så jobbig. Det hade blivit tyst runt bordet nu. Jag tittade upp. Pappa satt och läste i tidningen, mamma hade tagit upp sin mobil och Anton satt och tittade på mig. Jag log lite ursäktande mot honom.

 

Efter frukosten skickade mamma iväg mig och Anton till mormor. Vi skulle genom skogen precis som häromdagen, men den här gången skulle vi ut på ett annat ställe. Solen silade genom tunna moln idag. Strålarna letade sig ner och lekte med de färgrika höstlöven och trädkronorna. Fåglarna kvittrade runt omkring oss. Ett tag flög en fågel från gren till gren bredvid oss. Flera joggare sprang förbi oss och jag undrade hur de orkade? Jag flåsade bara jag gick i det tempot som Anton och jag gick i nu. Jag försökte gå lite långsammare, utan att Anton skulle märka det. I nästa sekund sneglade han på mig och flinade.

– Sluta, utbrast jag irriterat.

– Bra kondis? retades Anton.

– Men lägg av! sa jag.

Vi fortsatte att gå under tystnad. Efter en stund sneglade jag i smyg på Anton. Han hade hörlurar i öronen och hans mun rörde sig. Det såg ut som att han sjöng med i låten. Anton hade händerna i fickorna på sina jeans.

– Anton, sa jag prövande.

Hans hand röde sig till örat och drog ut den ena snäckan.

– Ja? sa Anton.

– Du vet tanten som bor i det röda huset bredvid oss, började jag.

– Mm, sa Anton.

Det lät som att han lyssnade med ett öra.

– Är inte hon lite konstig? undrade jag.

– Sofie, konstig? Hur menar du? sa Anton.

Plötsligt lyssnade han på mig.

Juste, Sofie, det var så hon hette.

– Hon är aldrig ute typ och…, sa jag men tystnade. Jag kom inte på något annat att säga. Jag kunde ju inte berätta för Anton att jag träffat på Sofie flera gånger de senaste dagarna och att hon hade smsat mig. Eller kunde jag det?

– Och…, började jag igen men Anton avbröt mig.

– Bry dig inte om Sofie. Låt henne vara. Kom nu, vi är strax framme hos mormor, sa han.

Skulle jag strunta i Sofie? Hur skulle jag kunna göra det?

 

Mormor ställde fram saft och bullar innan hon satte sig mitt emot mig. Lukten från hennes rosparfym omslöt oss. Rosparfym var mormors favorit, den hade hon jämt. Efter att mormor hade varit hemma hos oss luktade det rosor i flera timmar efter att hon gått. Doften av rosor hade blivit något som jag alltid förknippade med mormor. Nu satt hon och log mot oss på andra sidan bordet. Jag la ifrån mig min bulle och tog mitt glas. Det var jordgubbssaft idag. Anton slickade sig om munnen och torkade av sina händer med en servett för att få bort smulorna från bullen.

– Ni har blivit så stora, sa mormor till oss plötsligt.

– Olivia tycker att Sofie är konstig, sa Anton till mormor.

Det var jag inte beredd på. Mormor hade ju känt Sofie när hon var ung kom jag plötsligt ihåg.

Jag skakade nervöst på huvudet.

– Konstig? Har du någon anledning till att tycka att Sofie är ”konstig”, Olivia? sa mormor.

Jag kände hur jag rodnade.

”Fan. Jag skulle aldrig ha berättat om det för Anton”, tänkte jag.

– Nej. Jag vet inte vad jag sa eller vad som flög i mig, mumlade jag.

– Jag kände Sofie när vi var små, berättade mormor. Vi lekte faktiskt varje dag. Hon var så snäll och jag tyckte att hon var världens finaste människa.

Jag kunde inte säga något utan kände istället att jag rodnade ännu mer. Jag visste att Anton tittade på mig.

– Men ”konstig”, Olivia? ”Konstig”? fortsatte mormor.

Sen blev det tyst runt bordet en lång stund. Jag tittade ner i bordet och kände mig dum.

– Vi tappade kontakten helt för tio, femton, år sen. Det stod i tidningen om en äldre kvinna som fört bort barn och unga. Hon hade pratat med dem och… Jag trodde direkt på vad tidningarna skrev och bröt kontakten med Sofie, sa mormor.

Hon lät sorgsen. Mormor tog diskret en servett som hon torkade sig om ögonen med och sedan snöt hon sig.

Samtidigt kände jag hur mitt hjärta bankade hårt mot bröstet. Jag kände hur jag svettades fast jag inte hade ansträngt mig och jag darrade i hela kroppen. Jag lutade huvudet i mina händer och jag kände hur mitt hjärta rusade i bröstet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0