Halloween - Del 4.

Regnet fortsatte falla hela dagen därpå också. På torsdagen blev jag inte heller förvånad över att det regnade. Hela onsdagen och torsdagen låg jag bara i min säng. Jag låg och blundade och låtsades sova. Fast egentligen lyssnade jag på regnet som aldrig tycktes upphöra. Skulle det aldrig sluta regna? Resten av familjen trodde på mig när jag sa att jag var sjuk. ”Ja, jo men du ser ju faktiskt lite sjuk ut”, hade mamma sagt och då hade jag genast fått dåligt samvete. Jag var ju inte sjuk egentligen, det sa jag bara för att jag skulle kunna vara inne hela tiden. Jag blev rädd för minsta lilla ljud och minsta lilla signal från min mobil. Rösten, eller den där personen, vem det nu var, hade skrämt upp mig rejält. Men så, till slut klev ändå mamma in på mitt rum, utan att knacka.

– Olivia, nu får du faktiskt ta dig upp, började mamma bestämt.

Jag rörde inte på mig först.

– Hörru, Olivia! Du får ta dig iväg till ICA och köpa blommor och choklad. Mormor har ju namnsdag imorgon, fortsatte mamma.

– Varför ska jag göra det? Jag är ju sjuk, försökte jag protestera.

– Ursäkta mig, sjuk? Du har varit ”sjuk” och legat i sängen i flera dagar. Du blir ju bara sjukare av att ligga där, Olivia, sa mamma strängt.

Jag satte mig motvilligt upp i sängen. I ögonvrån såg jag hur mamma log och jag riktigt kände hur hon hade vunnit över mig den här gången.

 

Jag stod på trappan och tittade ut över regnet. Det var mörkt och stora vattenpölar täckte marken på många ställen. Det droppade från alla träd. Bakom mig var dörren stängd. Om jag vände mig om kunde jag titta in genom fönsterna, där det lyste hemtrevligt. Jag suckade djupt, drog upp luvan och lämnade platsen där jag stod. Jag kände genast hur regnet liksom ilsket piskade på mig. Jag skyndade på stegen så att jag nästan sprang fram. Jag skulle bara fram och tillbaka till affären, fort. Jag hostade när jag gick in genom dörrarna till affären. Ett par tittade irriterat och jag kunde höra hur tanten sa till sin man att om man var sjuk, så fick man minsann vara hemma. Jag styrde stegen direkt till godishyllorna och chokladen. Mormors favoritchoklad var Aladdin så jag plockade åt mig en sådan kartong. Blommorna hittade jag vid kassorna. Jag norpade åt mig en bukett med rosor i alla möjliga färger som jag tyckte såg fin ut. När jag la fram sakerna på bandet log kassörskan mot mig.

– Ska du på dejt? frågade hon.

Jag skrattade nervöst och skakade på huvudet.

– Det såg så ut nämligen, sa kassörskan.

– Nej, det är namnsdagspresenter till min mormor, förklarade jag.

– Jaha. Men då får du gratta mormor din på namnsdagen från mig, sa kassörskan.

– Tack, det ska jag, sa jag och vinkade hejdå till kassörskan på vägen ut.

Genom glasdörrarna såg jag att det regnade ännu mer nu än innan. Jag drog upp luvan på jackan igen och gick ut. Väl ute så skyndade jag mig genom regnet förbi parkeringsplatsen och bort mot lekparken som jag gått förbi häromdagen. Nu ville jag bara hem så fort så möjligt. Jag sprang genom en vattenpöl så att det stänkte upp på mina mjukisbyxor. Jag hade inte ens märkt att jag hade börjat springa. Snart såg jag gungorna vid lekparken och först då började jag sakta ner lite. Det hade börjat blåsa mycket så på håll såg jag hur gungorna rörde sig i vinden – precis som att någon hade suttit där och sedan hoppat av i farten. Jag pustade ut och började gå i vanlig takt när jag till slut var framme vid lekparken. Nu hade jag bara en liten bit kvar. Inget kunde väl hända på den här korta biten? Eller? Runt omkring mig var det mörkt och det enda som jag hörde var hur vinden ven och brusade i mina öron. Eller? Vänta… Jag stannade till och tvekade. Hade jag hört något annat än vinden? Det knastrade under mina fötter när jag tog ett försiktigt steg framåt.

– Olivia! jag ryckte till när jag hörde mitt namn genom vinden och vände mig om.

En äldre dam kom springande mot mig. För en sekund flackade jag oroligt med blicken, innan jag såg att det var vår granne. Hon bodde i det lilla röda huset bredvid oss. Damen höll sig nog inne för det mesta för man såg henne sällan. Vad var det nu igen hon hette? Vad gjorde hon ute så här i regnet? Och vad ville hon egentligen mig? Jag bet mig fundersamt i läppen. Under den tiden det tog för henne att ta sig fram till mig så hann jag fundera över om jag skulle gå eller inte. Men när damen kom fram till mig flåsade hon så mycket att jag faktiskt bestämde mig för att stanna och höra vad hon skulle säga.

– Olivia, vad gör du ute så här dags helt själv? sa damen.

Jag kände mig frustrerad – hade jag stått och väntat på det här?

– Jag har varit till ICA bara, svarade jag artigt ändå.

– Jaså, jaha. Ska du inte skynda hem till mamma och pappa? Du ska väl inte vara ute helt själv? fortsatte hon.

Jag kunde inte hjälpa att en irriterad suck undslapp mig. Samtidigt verkade damen få ett hostanfall. Hon fortsatte bara att hosta och det verkade aldrig riktigt ta slut. Jag stod där och tittade på och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Till slut harklade sig i alla fall damen och lyckades klämma fram några ord.

– Då så, gå du hem. Vi ses, sa hon.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0