Jag är tillbaka!

Hej på er mina läsvänner! Mår ni bra? Jag har varit bortrest och inte kunnat uppdatera er på tisdagarna som jag brukar. Men, egentligen spelar det inte så jättestor roll då jag verkligen inte skrivit någonting heller. I ärlighetens namn så skrev jag en sida först i förrgår för att börja komma igång igen och ha något roligt att skriva om här, hehe. Jag har kommit in riktigt mycket i boken Askfödd av Sabaa Tahir. Den är riktigt bra! Jag kan ju säga att det blev några kvällar/dagar då jag låg och läste väldigt mycket i den, dessutom i världens skönaste säng. Inte så jättesvårt att sakna de stunderna. Just nu är planen att jag ska ta tag i Wattpad och uppdatera där. Det kommer mer på onsdag där också, som vanligt såklart. Hoppas att ni njuter av sommaren, för det ska man ju göra. Inte ta tag i allt som jag har en vana att göra. Kram, så hörs vi igen på tisdag!
 

Halloween - Del 7.

Jag låste upp dörren och klev in i hallen. Det lyste inne, men ute tryckte mörkret på, så jag stängde ytterdörren snabbt. Jag visste att ingen var hemma, men jag ropade ändå. Precis som jag väntat mig fick jag inget svar. Anton hade gått över till en kompis några hus bort bara för att hämta sin mössa som han glömt där. Men varför tog det så lång tid? Han hade i alla fall lovat att vara tillbaka så fort han kunde. Mamma och pappa jobbade fortfarande och det skulle dröja länge innan de kom hem. Jag hade tagit en promenad bara runt kvarteret när Anton skulle gå ut. Egentligen ville jag bara låsa in mig på mitt rum och stanna där, men jag ville heller inte vara ensam hemma. Men nu stod jag ändå här, ensam. Jag rörde mig försiktigt.

”Olivia, det finns inget farligt i ditt eget hus”, försökte jag intala mig själv.

Jag tog av mig jackan och hängde upp den på en galge. Jag hade bara hunnit ta några steg innan jag kände hur det burrade i min ficka. Det ringde. I tron om att det var Anton tog jag bara upp mobilen, utan att kolla på displayen och svarade.

– Hej, det är Olivia, sa jag.

– Vi ses imorgon, sa en mörk och skrovlig röst väldigt sakta.

Jag slängde ifrån mig mobilen, sjönk ner till golvet, lutade mig mot badrumsdörren. Jag kände mig väldigt orolig, ja nästan som att jag blev yr. När det började rycka i handtaget på ytterdörren blev jag helt förtvivlad.

– Kom inte in! skrek jag.

Tårarna rann nu nerför mina kinder och jag skakade okontrollerat. När dörren öppnades kunde jag inte göra någonting – jag var alldeles för skräckslagen. Jag hörde hur någon smällde igen dörren och sedan var framme hos mig i två långa kliv. En kille med snabb andhämtning sjönk ner på huk bredvid mig.

– Olivia! sa Anton oroligt.

Han hade tagit tag i min arm och höll den hårt. När jag hörde att det var Anton kastade jag mig om halsen på honom.

– Olivia, vad har hänt? frågade Anton.

Hans händer vilade på min rygg och kramade om mig. Jag snyftade till svar och torkade mig med baksidan av handen. Till slut drog jag mig försiktigt ur Antons omfamning.

– Tjejproblem, försökte jag.

Anton tittade osäkert på mig.

– Jag tror dig inte, sa han och rynkade på pannan.

– Det är bara tjejbekymmer, sa jag bestämt.

Anton hade avfärdat att Sofie var konstig. Han skulle aldrig tro mig om jag berättade allt.

– Okej, vi tar det imorgon istället, suckade Anton.

När jag försökte resa mig upp tog han tag i min hand.

– Du vet att jag tycker om dig, va? Även om vi bråkar ibland, sa Anton.

– Jag vet, jag tycker om dig med Anton, svarade jag och kramade om hans hand.

Och jag älskade verkligen min bror – även om jag inte kunde berätta allt för honom.


Diana Gabaldon

Diana J. Gabaldon föddes den 11 januari år 1952. Hon är en amerikansk författare som är mest känd för sin bokserie Outlander. Det finns åtta böcker i serien, utöver spinoff-serien Lord John. Böckerna handlar om Claire Beauchamps och Jamie Frasers äventyr i 1700-talets Skottland. Jag har sett första säsongen av Outlander men jag har däremot inte läst någon bok ännu, vilket jag har kommit underfund med att jag väldigt gärna skulle vilja göra. Skådespelarna som spelar Claire och Jamie i filmerna är Sam Heughan och Caitriona Balfe. Duktiga skådespelare! 
 
Källor: http://www.popsugar.com/celebrity/Diana-Gabaldon-Discusses-End-Outlander-35454974 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Diana_Gabaldon

Halloween - Del 6

Jag gäspade när jag kom ut i köket på fredagsmorgonen. Pappa kom med en snabb kommentar.

– Sovit dåligt? undrade han retsamt.

Jag satte mig till bords samtidigt som jag svarade.

– Jag smsade med Johanna till lite försent i går kväll, svarade jag.

Pappa nickade och jag såg i ögonvrån hur mamma förvånat höjde på ögonbrynen.

– Jag blev förresten bjuden till Johanna på Halloweenkvällen, sa jag.

– Jaha, sa mamma dröjande.

– Vad kul! utbrast pappa och log mot mig.

– Ja, alltså vi ska ha myskväll och kolla på film. Jag sover där också, förklarade jag för mina föräldrar.

– Så jag och pappa får vara själva på Halloween? sa mamma och gjorde en ledsen min.

– Ja, fast det bryr du dig väl inte om? sa jag lite för hårt.

Jag ångrade mig i nästa sekund, men det var faktiskt så att ibland kunde mamma vara så jobbig. Det hade blivit tyst runt bordet nu. Jag tittade upp. Pappa satt och läste i tidningen, mamma hade tagit upp sin mobil och Anton satt och tittade på mig. Jag log lite ursäktande mot honom.

 

Efter frukosten skickade mamma iväg mig och Anton till mormor. Vi skulle genom skogen precis som häromdagen, men den här gången skulle vi ut på ett annat ställe. Solen silade genom tunna moln idag. Strålarna letade sig ner och lekte med de färgrika höstlöven och trädkronorna. Fåglarna kvittrade runt omkring oss. Ett tag flög en fågel från gren till gren bredvid oss. Flera joggare sprang förbi oss och jag undrade hur de orkade? Jag flåsade bara jag gick i det tempot som Anton och jag gick i nu. Jag försökte gå lite långsammare, utan att Anton skulle märka det. I nästa sekund sneglade han på mig och flinade.

– Sluta, utbrast jag irriterat.

– Bra kondis? retades Anton.

– Men lägg av! sa jag.

Vi fortsatte att gå under tystnad. Efter en stund sneglade jag i smyg på Anton. Han hade hörlurar i öronen och hans mun rörde sig. Det såg ut som att han sjöng med i låten. Anton hade händerna i fickorna på sina jeans.

– Anton, sa jag prövande.

Hans hand röde sig till örat och drog ut den ena snäckan.

– Ja? sa Anton.

– Du vet tanten som bor i det röda huset bredvid oss, började jag.

– Mm, sa Anton.

Det lät som att han lyssnade med ett öra.

– Är inte hon lite konstig? undrade jag.

– Sofie, konstig? Hur menar du? sa Anton.

Plötsligt lyssnade han på mig.

Juste, Sofie, det var så hon hette.

– Hon är aldrig ute typ och…, sa jag men tystnade. Jag kom inte på något annat att säga. Jag kunde ju inte berätta för Anton att jag träffat på Sofie flera gånger de senaste dagarna och att hon hade smsat mig. Eller kunde jag det?

– Och…, började jag igen men Anton avbröt mig.

– Bry dig inte om Sofie. Låt henne vara. Kom nu, vi är strax framme hos mormor, sa han.

Skulle jag strunta i Sofie? Hur skulle jag kunna göra det?

 

Mormor ställde fram saft och bullar innan hon satte sig mitt emot mig. Lukten från hennes rosparfym omslöt oss. Rosparfym var mormors favorit, den hade hon jämt. Efter att mormor hade varit hemma hos oss luktade det rosor i flera timmar efter att hon gått. Doften av rosor hade blivit något som jag alltid förknippade med mormor. Nu satt hon och log mot oss på andra sidan bordet. Jag la ifrån mig min bulle och tog mitt glas. Det var jordgubbssaft idag. Anton slickade sig om munnen och torkade av sina händer med en servett för att få bort smulorna från bullen.

– Ni har blivit så stora, sa mormor till oss plötsligt.

– Olivia tycker att Sofie är konstig, sa Anton till mormor.

Det var jag inte beredd på. Mormor hade ju känt Sofie när hon var ung kom jag plötsligt ihåg.

Jag skakade nervöst på huvudet.

– Konstig? Har du någon anledning till att tycka att Sofie är ”konstig”, Olivia? sa mormor.

Jag kände hur jag rodnade.

”Fan. Jag skulle aldrig ha berättat om det för Anton”, tänkte jag.

– Nej. Jag vet inte vad jag sa eller vad som flög i mig, mumlade jag.

– Jag kände Sofie när vi var små, berättade mormor. Vi lekte faktiskt varje dag. Hon var så snäll och jag tyckte att hon var världens finaste människa.

Jag kunde inte säga något utan kände istället att jag rodnade ännu mer. Jag visste att Anton tittade på mig.

– Men ”konstig”, Olivia? ”Konstig”? fortsatte mormor.

Sen blev det tyst runt bordet en lång stund. Jag tittade ner i bordet och kände mig dum.

– Vi tappade kontakten helt för tio, femton, år sen. Det stod i tidningen om en äldre kvinna som fört bort barn och unga. Hon hade pratat med dem och… Jag trodde direkt på vad tidningarna skrev och bröt kontakten med Sofie, sa mormor.

Hon lät sorgsen. Mormor tog diskret en servett som hon torkade sig om ögonen med och sedan snöt hon sig.

Samtidigt kände jag hur mitt hjärta bankade hårt mot bröstet. Jag kände hur jag svettades fast jag inte hade ansträngt mig och jag darrade i hela kroppen. Jag lutade huvudet i mina händer och jag kände hur mitt hjärta rusade i bröstet.


Halloween - Del 5.

Mamma tog emot rosbuketten i hallen för att sätta dem i en vas med vatten. Jag och Anton skulle gå och överraska mormor med blommor och choklad imorgon. Jag slank snabbt in på mitt rum och slängde mig på sängen. När jag låg på rygg kom verkligheten ifatt mig. Damen som jag hade mött ute hade känts välbekant på något sätt. Alltså, inte bara för att hon var vår granne. När minnet kom tillbaka insåg jag att det hade varit samma mörka och skrovliga röst som talat till mig två gånger tidigare de senaste dagarna. Den där åskiga kvällen för några dagar sedan och rösten i telefonen… Mina tankar avbröts av att mamma kom in på mitt rum med vasen med rosorna i. Hon klev in i mitt rum utan att knacka, precis som vanligt. Jag grymtade lite vilket fick mamma att vända sig mot mig. Hon ställde ner vasen i min fönsterkarm.

– Du får ha blommorna här inne så länge, sa mamma.

Mamma var på väg ut igen när jag kom på att jag skulle kunna fråga henne om vår granne.

– Mamma! sa jag därför hastigt.

Hon stannade i dörröppningen och vände sig mot mig igen.

– Du vet vår granne, damen som bor i det röda huset bredvid oss alltså, sa jag.

– Ja, sa mamma dröjande.

– Jag tror att jag träffade henne när jag var ute, fortsatte jag.

– Jaha, vad kul, sa mamma kort och ointresserat.

– Men du, du ser inte till henne så ofta, va? frågade jag mamma.

– Nej, det vill jag inte påstå, svarade hon och rynkade på pannan.

– Hon verkar vara inne väldigt mycket och persiennerna är jämt fördragna, sa jag.

– Alltså Olivia. Hon är en gammal tant som vill hålla sig lite för sig själv, låt henne göra det! sa mamma bestämt och gick ut ur rummet.

Jag tittade efter henne. Inte hade jag fått någon hjälp av mamma. Jag fick väl fråga Anton imorgon. Jag sjönk tillbaka mot kuddarna i sängen och tog upp min mobil för att skriva till min kompis Johanna och förklara vad som hänt de senaste dagarna. Kanske skulle jag få svar från henne. Johanna hade varit bortrest precis som alla mina andra kompisar tidigare under höstlovet men nu var hon hemma igen.


Himmelska eldens stad, Cassandra Clare - Bokrecension

Cassandra Clare är en amerikansk författare som egentligen heter Judith Rumelt. Cassandra föddes år 1973 i juni i Iran. Hennes föräldrar är amerikanska.  Förutom Iran så har hon också bott i Frankrike, England och Schweiz.
 
Innan Cassandra Clare blev författare jobbade hon på många kvälls- och nöjestidningar. Cassandra har skrivit serien ”The Mortal Instruments” som har blivit väldigt stor. Hon är även författare till en av de mest berömda Harry Potter fanfictions, The Draco Trilogy. Hon har också skrivit en fanfiction för Sagan om ringen, The Very Secret Diaries. (Fanfiction är att man skriver en egen berättelse om en karaktär som redan finns.)
 
Himmelska eldens stad är sjätte och sista delen i The Mortal Instruments-serien. Den här boken känns på något sätt mer allvarlig. I ett kapitel så är det mycket kärlek men annars så handlar den här boken mycket om kriget som kommer. Om Sebastian som krigar mot skuggjägarna. Han är fortfarande spårlöst försvunnen men så plötsligt börjar han visa sig igen när han börjar anfalla olika institut. Skuggjägarna flyr till Alicante. Hela boken inleds med att institutet i Los Angeles blir attackerat då man får följa en tjej som heter Emma Carstairs och Blackthorns-barnen vars familj har det här institutet. Boken inleds alltså med helt nya karaktärer vilket jag tyckte var lite minus. Karaktärer som man sedan får läsa mer om i en annan serie om skuggjägarna av Cassandra Clare. Man får såklart följa dessa personer mer också i 6:e delen. Ett annat minus med den här boken var att den var så lång, vilket jag älskar på sätt och vis men den kunde också vara lite småseg ibland. Författaren vill ju också gärna avsluta alla karaktärers historia, vilket är kul att se och läsa om. När skuggjägarna har flytt från New York bestämmer sig snart Sebastian för att köpslå, om Clary och Jaces liv och det visar sig bli väldigt enkelt. Sebastian tar med hjälp av älvriddaren Meliorn tillfåmga Clarys mamma Jocelyn, Luke, besvärjaren Magnus Bane och vampyren Raphael. Om han får Clary och Jace så ska han inte börja ett krig, men alla är förstås väldigt motsträviga till detta förslag. Så kan de ju inte göra? När Jace erbjuder sig att gå till Sebastian så vill Clary såklart följa med och det slutar med att Clary, Jace, Alec, Isabelle och Simon beger sig till demonväldet Edom. Clary måste ju också rädda sin mamma och Luke och Alec måste såklart rädda Magnus Bane som han fortfarande älskar. Clary tänker också en del på den brodern hon kunde ha haft, en Sebastian som var snäll beskyddande. Kan han kanske ändå bli god? Finns det något gott i Sebastian ändå? Simons och Isabelles fortsatta kärlekshistoria är väldigt kul att läsa om också. Ska de lyckas med att rädda allihop från kriget? Ska Clary och hennes vänner lyckas hindra ett krig från att bli för stort och ta för mångas liv? Men även om de lyckas så kostar det något att komma ut från Edom också… Boken var väldigt spännande. Hela serien är så grym!! Passar för ungdomar och uppåt skulle jag säga, eller ja, alla som får chansen borde verkligen läsa den här serien. Cassandra Clare är grym – kortfattat en av de bästa serierna som jag har läst!
 

Halloween - Del 4.

Regnet fortsatte falla hela dagen därpå också. På torsdagen blev jag inte heller förvånad över att det regnade. Hela onsdagen och torsdagen låg jag bara i min säng. Jag låg och blundade och låtsades sova. Fast egentligen lyssnade jag på regnet som aldrig tycktes upphöra. Skulle det aldrig sluta regna? Resten av familjen trodde på mig när jag sa att jag var sjuk. ”Ja, jo men du ser ju faktiskt lite sjuk ut”, hade mamma sagt och då hade jag genast fått dåligt samvete. Jag var ju inte sjuk egentligen, det sa jag bara för att jag skulle kunna vara inne hela tiden. Jag blev rädd för minsta lilla ljud och minsta lilla signal från min mobil. Rösten, eller den där personen, vem det nu var, hade skrämt upp mig rejält. Men så, till slut klev ändå mamma in på mitt rum, utan att knacka.

– Olivia, nu får du faktiskt ta dig upp, började mamma bestämt.

Jag rörde inte på mig först.

– Hörru, Olivia! Du får ta dig iväg till ICA och köpa blommor och choklad. Mormor har ju namnsdag imorgon, fortsatte mamma.

– Varför ska jag göra det? Jag är ju sjuk, försökte jag protestera.

– Ursäkta mig, sjuk? Du har varit ”sjuk” och legat i sängen i flera dagar. Du blir ju bara sjukare av att ligga där, Olivia, sa mamma strängt.

Jag satte mig motvilligt upp i sängen. I ögonvrån såg jag hur mamma log och jag riktigt kände hur hon hade vunnit över mig den här gången.

 

Jag stod på trappan och tittade ut över regnet. Det var mörkt och stora vattenpölar täckte marken på många ställen. Det droppade från alla träd. Bakom mig var dörren stängd. Om jag vände mig om kunde jag titta in genom fönsterna, där det lyste hemtrevligt. Jag suckade djupt, drog upp luvan och lämnade platsen där jag stod. Jag kände genast hur regnet liksom ilsket piskade på mig. Jag skyndade på stegen så att jag nästan sprang fram. Jag skulle bara fram och tillbaka till affären, fort. Jag hostade när jag gick in genom dörrarna till affären. Ett par tittade irriterat och jag kunde höra hur tanten sa till sin man att om man var sjuk, så fick man minsann vara hemma. Jag styrde stegen direkt till godishyllorna och chokladen. Mormors favoritchoklad var Aladdin så jag plockade åt mig en sådan kartong. Blommorna hittade jag vid kassorna. Jag norpade åt mig en bukett med rosor i alla möjliga färger som jag tyckte såg fin ut. När jag la fram sakerna på bandet log kassörskan mot mig.

– Ska du på dejt? frågade hon.

Jag skrattade nervöst och skakade på huvudet.

– Det såg så ut nämligen, sa kassörskan.

– Nej, det är namnsdagspresenter till min mormor, förklarade jag.

– Jaha. Men då får du gratta mormor din på namnsdagen från mig, sa kassörskan.

– Tack, det ska jag, sa jag och vinkade hejdå till kassörskan på vägen ut.

Genom glasdörrarna såg jag att det regnade ännu mer nu än innan. Jag drog upp luvan på jackan igen och gick ut. Väl ute så skyndade jag mig genom regnet förbi parkeringsplatsen och bort mot lekparken som jag gått förbi häromdagen. Nu ville jag bara hem så fort så möjligt. Jag sprang genom en vattenpöl så att det stänkte upp på mina mjukisbyxor. Jag hade inte ens märkt att jag hade börjat springa. Snart såg jag gungorna vid lekparken och först då började jag sakta ner lite. Det hade börjat blåsa mycket så på håll såg jag hur gungorna rörde sig i vinden – precis som att någon hade suttit där och sedan hoppat av i farten. Jag pustade ut och började gå i vanlig takt när jag till slut var framme vid lekparken. Nu hade jag bara en liten bit kvar. Inget kunde väl hända på den här korta biten? Eller? Runt omkring mig var det mörkt och det enda som jag hörde var hur vinden ven och brusade i mina öron. Eller? Vänta… Jag stannade till och tvekade. Hade jag hört något annat än vinden? Det knastrade under mina fötter när jag tog ett försiktigt steg framåt.

– Olivia! jag ryckte till när jag hörde mitt namn genom vinden och vände mig om.

En äldre dam kom springande mot mig. För en sekund flackade jag oroligt med blicken, innan jag såg att det var vår granne. Hon bodde i det lilla röda huset bredvid oss. Damen höll sig nog inne för det mesta för man såg henne sällan. Vad var det nu igen hon hette? Vad gjorde hon ute så här i regnet? Och vad ville hon egentligen mig? Jag bet mig fundersamt i läppen. Under den tiden det tog för henne att ta sig fram till mig så hann jag fundera över om jag skulle gå eller inte. Men när damen kom fram till mig flåsade hon så mycket att jag faktiskt bestämde mig för att stanna och höra vad hon skulle säga.

– Olivia, vad gör du ute så här dags helt själv? sa damen.

Jag kände mig frustrerad – hade jag stått och väntat på det här?

– Jag har varit till ICA bara, svarade jag artigt ändå.

– Jaså, jaha. Ska du inte skynda hem till mamma och pappa? Du ska väl inte vara ute helt själv? fortsatte hon.

Jag kunde inte hjälpa att en irriterad suck undslapp mig. Samtidigt verkade damen få ett hostanfall. Hon fortsatte bara att hosta och det verkade aldrig riktigt ta slut. Jag stod där och tittade på och visste inte riktigt vad jag skulle göra. Till slut harklade sig i alla fall damen och lyckades klämma fram några ord.

– Då så, gå du hem. Vi ses, sa hon.


Halloween resultat!

Här är äntligen resultatet av Halloween-berättelsen som jag också håller på att dela med er. Jag har ju skrivit väldigt länge om den här tidigare. Just nu är det bara fokus på sista delen i "Drömmar blir verklighet" och idag är en sådan dag då jag har skrivit väldigt mycket - v-ä-l-d-i-g-t mycket. Otroligt kul! Nu har jag en hel del att skriva in innan jag får till slutet också. Jag tänker mig väl att jag har 1/3 kvar av berättelsen. Lite alltså! Men vi får se hur länge jag håller på med den. Innan jul ska jag väl i alla fall vara färdig, haha - hoppas vi!

RSS 2.0