Inte mycket skrivande den här veckan - 28 januari 2016

Såhär såg en morgon ut för mig i förra veckan, riktigt mysigt ja! Visst? Nu har jag inte skrivit så mycket alls sen senast. Börjar närma mig slutet i Röd Drottning så där ska jag snart börja nosa på en bokrecension. Jo juste, jag har en annan bokrecension som jag inte tagit tag i ännu. Vi får se hur mycket jag gör i veckan. Kram och sköt om er så hörs vi snart igen!
 

Ängeln Emelie, Del 1 (11)

Ljudet av trädens sus och brus väckte mig på morgonen. Jag hade lämnat fönstret öppet på glänt kvällen innan. Morgonljuset lekte i min ena ögonvrå. Jag sneglade på den svarta väckarklockan som Alex hade kommit in och lämnat kvällen innan. Hon var bara åtta på morgonen. Jag gäspade men kände att jag inte kunde somna om. Det var skönt att ha en klocka igen så jag kunde se vad klockan var. Jag kunde inte komma ihåg när jag senast hade haft en klocka. När jag legat och dragit mig en stund så klev jag upp och klädde på mig. Jag satte mig sedan på sängen. Alex hade bara sagt att de skulle komma på morgonen, inget om att jag fick gå ut ur rummet. Jag drog en djup suck och la mig, med kläderna på, på sängen. Uttråkad låg ja där och tittade upp i taket. Så låg jag en stund. Efter ett tag knackade det på dörren. Det var Clara som kom in när dörren öppnades.

- God morgon, sa hon.

Jag nickade till svar och log mot Clara.

- Mary kommer med frukost snart. Hon vet att du är här. Bli inte rädd. Mary är jättesnäll. Alex kommer sen, sa Clara.

Hon pratade fort som att hon ville gå så fort så möjligt.

- Bra. Jag är jättehungrig, sa jag.

Antagligen såg jag lite skraj ut, trots att Clara sagt att Mary var jättesnäll.

- Det blir bra ska du se, sa Clara.

Jag öppnade fönstret mer så vinden ven in genom fönstret. Utsikten var en stor äng där det gick och betade får. Svagt hörde man hur de bräkte. Jag drog in den friska morgonluften. Snart öppnades dörren igen. Mary klev in utan att knacka. Hon hade en bricka i handen med frukosten på. Mary ställde ner brickan på sängen.

- Du får sitta på sängen och äta, sa hon.

- Tack. Tack för frukosten, sa jag och satte mig på sängen.

- Du måste få mat i dig. Ingen har förresten sagt mig vad du heter. Vad heter du flickebarn? frågade Mary.

- Ja… Ja, jag vet inte, sa jag tveksamt.

- Vet du inte vad du heter själv? sa Mary.

Hon lät skeptisk och såg på mig med en förvånad min.

- F… fo, folk kallar m… mig för Ängeln Emelie, stammad jag fram.

- Ängeln Emelie…, sa Mary.

Jag nickade. Jag vill helst av allt att Mary skulle gå nu så att jag fick äta min frukost och tänka på vad det var som egentligen hände.

- Ja. Ät din frukost nu. Jag skickar upp Alex sedan, sa Mary och så gick hon.


Jungfrustenen, Michael Mortimer - Baksdia

Baksida:
 
"År 1796 gör Linnés lärjunge Daniel Solander ett märkligt fynd på Nya Zeeland: en sten med så förunderliga egenskaper att den måste gömmas undan. Mer än två hundra år efter Solanders död, på Nobeldagen, får studenten Ida Nordlund ett mystiskt samtal från sin mormor Alma. Hon ber Ida kontakta Nobelpristagaren Anatolji Lobov för att ta hand om en ask med ett gåtfullt innehåll. Men något ohyggligt inträffar. Ida inser snart att många vill åt asken. Hon måste fly Stockholm. Jungfrustenen är en gripande och lekfull thriller om mystiska grundämnen, fåfänga filmstjärnor, försvunna mödrar och en skenande ekologisk katastrof. Boken är första delen i en serie om sex böcker som handlar om tre generationer kvinnor - Ida, mamma Eva och mormor Alma. De är alla tätt sammanbundna med en skrämmande naturvetenskaplig hemlighet som hota hela mänskligheten. Bara om de hitta varandra i tid kan de lösa den svindlande gåtan."
 

Tips: Bagatellerna, Instagram

Hej på er och glad fredag allesammans! Idag kikar jag in här med ett litet tips faktiskt. Just idag vill jag tipsa om @Bagatellerna på instagram. Sedan jag startade @ord_guld har jag hittat flera fina novellkontot och även spännande skrivkontot, eller diktkontot. Ja jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. @Bagatellerna är ett av kontona som jag följt längst. I profilen står det "Kortkorta historier". Ja, men små, korta historier. Och vissa av dessa historier kan vara så fina! Här kommer en länk så får ni kolla in det själva: https://www.instagram.com/bagatellerna/  Riktigt grymt!!
 
 

En seg vecka, men en bättre torsdag

Min vecka har varit en sådan här seg vecka. Velat ta tag i saker men inte orkat. Ingen bar kombo det där. Idag är det torsdag och imorgon är återigen fredagen och fredagsmyset här. Bäst! Och, idag har jag faktiskt lyckats ta tag i skrivandet. Jo men faktiskt, jag har ändå skrivit mer sen skolan börjar än under jullovet. Idag har jag skrivit riktigt mycket och så har jag dessutom skrivit in allt på datorn. I början av Halloweenberättelsen kände jag att det lät rätt så bra, men nu har jag kommit till en del av den här berättelsen då jag är mindre nöjd. Hm. Håller på att rätta lite smått också på "Drömmar blir verklighet" - och den berättelsen är lite mer fantasyinspirerad. Jag är kommit underfund med de senaste dagarna att jag vill fortsätta lite på det spåret, alltså att skriva mer fantasy. Nu ska jag ta tag i Wattpad också. Ska försöka uppdatera en gång i veckan där också. Det är så kul att ha alla texter samlade där. Förstår ni hur jag menar? Och någonstans kanske också inse att jag är rätt så bra på skrivandet också. Sköt om er så hörs vi igen imorgon!
 

Ängeln Emelie, Del 1 (10)

Jag undrade vad Alex och Clara gjorde här. De hade pratat om att deras far brukade lämna ett fönster öppet på ovanvåningen. Men jag frågade förstås inget mer utan följde bara efter Clara och Alex. Kvällsljuset lekte i Alex mörka hår när vi gick nerför en backe. Vi hade gått åt höger när vi kommit ut från huset och nu gick vi nerför backen. Man såg solnedgången långt bort framför oss. Synen var vacker tyckte jag. Snart kom vi fram till en röd liten byggnad. Dörren stod öppen. Det luktade tvätt i huset. Clara och Alex bodde i ett tvåvåningshus. Clara försvann iväg uppför trappan utan ett ord. Jag stod och väntade på Alex. Han tog lång tid på sig när han höll på att ta av sig sina skor. Det var ett par knytskor. Han stod med ena foten uppe på en träpall och knöt upp skon. Det gick långsamt, långsamt tyckte jag. Plötsligt hördes det steg från rummet intill. Det lät som att personen var på väg mot hallen där vi var. Alex tittade på mig och spärrade upp ögonen.

- Mary, vänta! Jag kommer! ropade Alex till personen i rummet intill medan han pekade mot trappan där Clara gått upp.

Jag förstod och skyndade iväg till trappan. Stegen hade stannat upp.

- Alex? Är ni redan hemma, var det någon som sa.

- Ja, ja. Jag kommer och hjälper dig med tvätten. Jag ska bara kolla en sak med Clara, svarade Alex.

Han gick lugnt fram till trappan där jag stod och väntade. Alex såg lite stressad ut, men han fortsatte lugnt fram till trappan för att den där Mary inte skulle upptäcka något. Vi gick försiktigt uppför trappan och hoppades att det skulle låta som att det bara var Alex. Nedanifrån hörde vi hur en dörr slog igen. Antagligen dörren ut till trädgården. Alex pustade ut. På ovanvåningen visade Alex in mig i ett svagt gult rum. Det enda som fanns i rummet var en säng och ett vitt nattduksbord. Sängkläderna var av en mörkare gul nyans. På nattduksbordet stod en grön sänglampa. Rummet var kvavt och varmt. Det kändes instängt därinne.

- Du får sova här inne. Här inne brukar det inte vara någon, sa Alex och vände sig om för att gå.

Men i dörren vände han sig om igen.

- Någon av oss kommer och väcker dig imorgon, sa han.

- Tack, svarade jag.


Veckans uppdatering: Ockultism

Jag satt och skrev på något skolarbete i skolan idag. Skriver om Conan Doyle. Visst skrev jag om honom här? Vill tänka om och tänka och tänka nytt i texten nu. Gillar att tänka om och tänka nytt, i nya banor. Vi får se hur det blir. I alla fall - jag tänkte på någonting när jag satt och skrev idag. Det var något ord, eller flera egentligen men jag minns att jag tänkte på någon grej, att det skulle bli ett roligt inlägg här. Vad det nu kan ha varit? Alltså jag undrar lite över varför man inte "agerar" direkt när man kommer på någonting, en bra idé. Förstår ni hur jag menar? Jag har i alla fall i det här skrivandet ramlat förbi ordet spiritism flera gånger. Idag hittade jag också ordet ockultism . Låter inte ockultism fint? - och det var just det som gjorde mig nyfiken. Sen förstod jag att ockultism och spiritism hörde ihop. Jag förstår inte riktigt hur det hör ihop ännu, om typ spiritism ingår i ockultism. Det finns alltså flera exempel på ockultism, där ibland spiritism och teosofi var också något som jag fastnade för. Det står på wikipedia att ockultism är systematisk användning av det fördolda, ett exempel kan vara att söka kontakt med andliga krafter bortom den fysiska verkligheten (vilket Conan Doyle typ gjorde - fast han var mer inne i spiritism då) . Det står också att ockulta drag förekommit inom de flesta spridda ideologier. Skulle kunna skriva en hel novell om bara ockultism (hehe, kanske inte) men jag tänker att jag låter det stå så här och kanske jag skriver ihop något om spiritism och teosofi. Spännande med en del skrivprojekt, det här, och utveckla texten om Conan Doyle och lägg därtill Halloween-berättelsen. Kul!

Ängeln Emelie, Del 1 (9)

”Snälla, sätt dig inte ner”, bad jag tyst. Hon satte sig ner. Flickan skrek. Ett ”aj” fastnade i min strupe. Jag tänkte at de inte fick se mig, fast att de redan sett. När jag satte mig upp märkte jag att det bultade svagt på mitt smalben där flickan hade satt sig. Mina fötter trasslade in sig i varandra, så föll när jag ännu en gång försökte fly. Händer fångade mig i armhålorna innan jag föll i golvet. Jag kramade pojken om halsen. Pojken flyttaden sina händer till mina axlar och sköt mig ifrån sig.

- Vem är du? frågade han.

Jag hann inte svara innan flickan gjorde det.

- Det är Ängeln Emelie, Alex, sa hon.

Flickan stod borta vid fönstret med hårt knutna nävar.

- Är du det? sa Alex till mig.

- Folk kallar mig det, sa jag.

Min röst lät skrovlig och lite hes. Ingen hade pratat med mig på länge. Det blev tyst i rummet. Bara fåglarna hördes utanför fönstret och vinden som ven mellan husen. Clara gick fram till fönstret som hade stått öppet och stängde det. Alex släppte mig.

- Jag brukar inte tro på folk när de talar om dig, sa han.

Jag rynkade på pannan.

- Men om det är sant…, började Alex innan han tystnade.

- Om det är sant så, så får du följa med oss nu. Du får träffa våra föräldrar imorgon, så får vi se, fortsatte Alex.

Samtidigt som Alex pratade gick han mot trappan. Clara följde efter honom.

- Kommer du, eller? undrade hon.

Clara såg mer avslappnad ut nu. Hon lät irriterad och såg irriterad ut. Precis som att hon tog mig för en tjuv som brutit sig in i deras hus.

- Vänta. Vilka är ni? sa jag.

Alex svarade.

- Jag heter Alex och Clara är min lillasyster, sa han.


Dela upp berättelser i faser/delar?

En sak som jag tänkt på nu när jag jobbar med den här Halloween-berättelsen är att jag märker att jag delar upp berättelsen. Delar upp? Ja, alltså när jag skriver tänker jag mer i uppdelningar av berättelsen. Jag inser att min förklaring låter lite krånglig, va? Men ungefär så här: Jag har ungefär en bild i huvudet när jag börjar på en berättelse på hur jag vill ha det, sen ändras det när jag skriver såklart- men nu har jag börjat märka att jag tänker jag ska avsluta en sådan här "del" eller börja på en "del" varje gång som jag skriver. Alltså, på ett sätt blir det liksom lättare med skrivandet då. Då kan jag på något koncentrera mig på att få en del av berättelsen bra åt gången. Jag har aldrig tänkt på det så mycket som nu när jag håller på med den nuvarande berättelsen. Veckans uppdatering då: Fått rättat ett kapitel till av "Drömmar blir verklighet" 2.Med skrivandet då? På den punkten har jag inte kommit så långt. Ska ta tag i det, för jag vet hur kul det är när jag väl sätter mig ner och skriver. Jag känner bara av att sitta här och skriva att jag ju faktiskt tycker det är så himla kul att uttrycka mig i text/skrift. Tack!
 

Ängeln Emelie, Del 1 (8)

- Alex! en flickas rop fick mig att vakna.

- Ja, vad är det Clara? hördes en pojkröst svara och steg över golvet på nedanvåningen tydde på att han gick fram till flickan.

- Kolla, det är spår efter ett par händer här, sa flickan med en lite darrande röst. Mor och far har ju sagt att det spökar här, fortsatte hon.

- Clara! Du fattar väl att de bara skojar, sa pojken.

- Men vad… Vem är det annars som har gjort det här? sa flickan som hette Clara.

- Ser du spåret? Pojken pekade. Där, i dammet efter någon som gått här? sa han till flickan.

- Stegen leder upp till övervåningen, svarade flickan.

Nu var jag klarvaken. Jag kunde höra hur de närmade sig trappan. Det blev tyst en kort liten sekund innan det rörde på sig gen. Det knarrade i trappan vilket tydde på att de gick uppför trappan. Jag drog, så ljudlöst som jag kunde, min kofta tätare om mig. Flickan kikade försiktigt upp över golvytan.

- Det verkar inte som att det är någon här, viskade hon.

- Fortsätt uppåt då, svarade pojken i samma ton.

Flickan började röra på sig igen. Jag kunde höra hur det kom upp och började röra på sig. När började röra på sig slöt jag ögonen. Pojken gick fram till fönstret, och flickan kom efter, men hon stannade precis framför sängen med blicken mot bokhyllorna.

- Det är någon som har rört på böckerna nyligen, sa flickan.

Hon lät rädd.

- Och det är någon som har öppnat fönstret, sa pojken.

Pojken som inte låtit så rädd tidigare, lät nu också lite skrämd. Men flickan skrattade till plötsligt. Det såg ut som att hon tänkte sätta sig ner på sängen där jag låg.

- Dummer. Pappa brukar alltid lämna det öppet för att vädra. Annars stinker det här när man kommer hit, sa flickan.


1:a Veckouppdateringen 2016

Nu kommer äntligen veckans uppdatering om hur det går! Faktum är att jag inte har så mycket nytt sedan förra tisdagen. Hm, nä. Har du några nyårslöften, Hanna? Kanske bli bättre på att skriva mer varje vecka. Hm. Men ni ser ju att jag faktiskt skrivit lite grann den här veckan i alla fall på bilden? En kväll nu sista veckan år 2015 satte jag mig ner och lite har jag faktiskt tagit tag i skrivandet under veckan. Mitt mål är att försöka skriva lite i alla fall varje vecka så jag kan avsluta. Jo, men det är ett bra nyårslöfte! Jag ska skriva lite mer på texten innan jag ska försöka sätta mig ner och skriva in det på datorn den här veckan. Tillbaka med uppdatering på tisdag, som vanligt! - Lovar att bättra på mig!
 
 

Baskervilles hund, Arthur Ignatius Conan Doyle - Bokrecension

Arthur Ignatius Conan Doyle föddes i Edinburgh den 22 maj 1859 och dog år 1930 den 7 juli i Crowborough i East Sussex. Han var son till irländska föräldrar som emigrerat till Skottland. Conan Doyle var brorson till illustratören Richard Doyle. Doyle var en skotsk läkare och författare. När jag ser bilder på honom så tänker jag på en fin professor eller kanske en kompositör? Men, när man skriver ihop berättelser – så komponerar man ju en berättelse. Om det är resultatet är bra låter det kanske som ljuv musik i öronen när berättelsen läses upp. Doyles är mest känd för sina böcker om mästerdetektiven Sherlock Holmes och doktor Watson. Författaren skrev hela 56 noveller och fyra romaner om Sherlock Holmes och doktor Watson. Wow! Han har gjort en del andra verk, men de är inte lika kända. Bl a så har Doyle skrivit En försvunnen värld. Doyle var utbildad som läkare, men han försörjde sig på författarskapet.
 
Den här boken är så svår att göra en bokrecension på, eller så är det så att det är lättare? Den är så stor! Det står så mycket om den redan. Men jag ska försöka. Det här blir kul. Baskervilles Hund är ett av alla mysterium som Sherlock Holmes utför med hjälp av sin kollega doktor Watson. Sherlock Holmes, mästerdetektiven, är en lite speciell man – jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva honom mer än att han är lite speciell, så det får tala för sig. Och så är det doktor Watson. Doktor Watson ”är en kompetent läkare som tjänat i den brittiska armén under det andra afghankriget, där han sårades allvarligt i strid och därför återvänder till London.” Böckerna om Sherlock Holmes utspelar sig oftast i London, men Baskervilles Hund utspelar sig någonstans ute på landet. Nu kommer vi till det svåraste, handlingen. Vad handlar Baskervilles hund egentligen om? Det börjar med att Sherlock Holmes får höra talas om att slottsherren Sir Charles Baskerville har hittats död på sina ägor. Det är då som en gammal legend om en spökhund som förföljer släkten Baskerville kommer upp till ytan. Vad är det för legend? Är den sann? Doktor Watson får åka iväg till Baskerville Hallf för att undersöka det här. Det sägs att det hörs konstiga ljud ute på en hed. Vad kan det vara för någonting? Finns det en naturlig förklaring till det här? En riktigt spännande bok som man bara vill läsa vidare på!! Boken lämpar sig för alla åldrar, ung som gammal.

Gott nytt år!

Igår kikade jag aldrig in här - trist. Men jag kikar in här nu istället och önskar er alla ett gott nytt år! Det är mest det jag vill säga så här första januari. Jag kikar in i helgen igen med en veckans uppdatering om hur det går och så ska jag ta tag i lite idéer till något spännande blogginlägg. Yes. Hoppas att ni hänger kvar här under året också. Nu ska jag fortsätta skriva så hörs vi snart igen! Kram!
 

RSS 2.0