Snart kapitel 10! - skrivuppdatering

Idag har jag lite mer rolig uppdatering. Skrev ju några rader, inte alls många igår på kvällen för första gången på ett tag. Idag under eftermiddagen har jag skrivit lite mer och började till och med lite smått på kapitel 9. Nackdelen med att ha ett uppbehåll i skrivandet är kanske att jag kommer av mig i mina funderingar kring hur jag vill ha berättelsen och på det sättet som jag skriver det på. Jag älskar när jag sitter och skriver och så fastnar man i skrivandet och kan sitta där i flera timmar, det tar liksom aldrig stopp. Det känns nästan som att du är huvudpersonen i din egen berättelse. Förstår ni mig? Mitt mål är att skriva in kapitel 8 på datorn under helgen och det är väl veckans skrivplan! Jag har börjat att läsa på en ny bok nu den här veckan också, Änglafall av Susan ee. En jättefin bok faktiskt! Jag känner att jag har fastnar för berättandet i den här boken. Vackert är det.

Kap 9. SKuggor kommer - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Vi hade lämnat det lilla röda huset som vi hade sovit i de senaste två nätterna. När jag vände mig om såg jag snö i mängder och höga granar. Susan närmade sig mig. Bakom henne skuttade ett rådjur in bland granarna på ena sidan av stigen. Rådjuret hade vinklat sina öron bakåt precis som att det lyssnade efter något. ”Vi skrämde nog rådjuret”, tänkte jag.

– Luna, fortsätt framåt! sa Susan.

Mátia sprang i förväg för att kolla så att det inte var någon annan på stigen framför oss. Om det var någon där skulle Mátia vissla hade vi bestämt. Jag fick gå i mitten. Egentligen visste jag inte riktigt varför. Långt framför oss hade Mátia nu stannat.

– Mátia, varför fortsätter du inte? ropade Susan.

Mátia bara vinkade glatt till svar. Jag hade också stannat nu. Jag slöt mina tunga ögonlock. Jag hade plötsligt blivit så trött. Mörkret slöt sig omkring mig. Jag hörde hur skuggorna sa mitt namn. Skuggorna försökte trycka ner mig. Jag kämpade för att hålla mig upprätt. Mina ben skakade. Något eller någon strök mig över pannan. Jag ville skrika men istället slog jag bara upp ögonen. Susan såg på mig. Jag kände att jag svettades. Svetten rann nerför pannan och klistrades fast mot kinderna som tårar.

– För mycket kläder, sa jag till Susan, jag känner mig varm.

Fast jag visste egentligen att det var drömmen.

– Ja, svarade Susan kort.

Susan gick snabbt så jag var tvungen att gå på. Jag kunde inte stanna och fundera över vad som precis hade hänt. Jag undrade över hur jag hade kunnat veta att det var skuggor. När vi kom fram till Mátia stod hon och hoppade på stället – antagligen för att hålla värmen. Det hade blivit kallare och kallare under tiden som vi hade promenerat. Jag drog upp dragkedjan på jackan till halsen och stoppade ner mina frusna fingrar i jackfickorna. De tunna fingervantarna som jag hade på mig hjälpte inte mycket.

– Ni var så långt efter så jag stannade för att vänta in er, förklarade Mátia för Susan.

– Okej, det var bra. Ska vi byta? Jag kan gå först ett tag, sa Susan.

– Det kan vi göra, svarade Mátia.

Mátia väntade in mig så att jag kunde gå förbi henne. Det blev alltså jag som fick gå i mitten igen. Vi fortsatte en bit in i skogen. Jag tyckte att skogen på ett märkligt vis hade blivit mörkare sen min plötsliga dröm. Varken Susan eller Mátia påpekade det, så jag nämnde det inte heller. Snart ljusnade det. Det blev ljusare och ljusare. Solljuset blev vitt i mina ögon. Jag blinkade. Mina ögon försökte klistra ihop sig. Men jag ville inte. Jag skakade på huvudet för att hålla mig vaken. Jag sprang fram till Susan så att jag gick tätt inpå henne. Mina ögon var nästan stängda nu. Jag letade upp Susans bruna jacka och borrade in blicken i den. Jag snubblade till vilket fick Susan att vända sig om.

– Det är lugnt, sa jag svagt.

Vi fortsatte. Jag lade märke till att vi hade kommit ut ur skogen och nu gick på ett öppet fält. Fältet sträckte sig långt bort i fjärran. Jag kunde inte se något annat så långt ögat kunde nå. Jag hade börjat frysa. Mörkret som jag hade tyckt mig ana i skogen blev tätare och tätare. Det var någon som slet och drog i mig. Någon ropade på mig. Jag ville säga att jag skulle komma. Men, skulle jag verkligen komma? Mina ben vek sig under mig. Kylan chockade mig när jag slog i marken. Jag försökte skrika men det enda som kom över mina läppar var ett hest kraxande ljud. Bilder började flimra framför mina ögon. Kvinnan som hade varit med i samma rum som John och Milla dök. Hon skrek att skuggorna hade hittat nyckeln. Jag kände att en darrning for genom min kropp när jag hörde det. Milla och John som låg medvetslösa i ett rum. Rummet var omöblerat och hade inget fönster. Det var tyst. Så tyst så att det blev en läskig tystnad. Jag såg mig själv ligga i snön, alldeles blodig i pannan. Blodet var färskt. Skuggor kastade sig över mig. Jag ville skrika åt dem att sluta. Bara sluta. En sista skugga övermannade mig. Skuggan fick tag i min jackkrage. Jag kände hur luften gick ur mig i samma stund som vi lyfte. Jag hängde under den när vi flög iväg. Jackkragen skavde mig i halsen. ”Jag stryps”, tänkte jag. Vart var Susan? Varför var hon inte här och hjälpte mig? Jag gjorde ett försök att ropa på henne.

Flåsade försökte jag att sätta mig upp. Två händer hjälpte mig upp i sittande ställning. Jag insåg att jag hade väckt mig själv ur drömmen när jag skrek. Framför mig satt Susan. Hon höll hårt i mina händer, alldeles för hårt tyckte jag.

– Du föll ihop. Det ryckte konstigt i dig. Vad var det som hände egentligen? sa Susan.

Jag hörde hur skuggorna ville att jag skulle komma till dem. Ett konstigt ljud kom över mina läppar och jag försökte blunda igen. Susans naglar grävde sig in i min hud.

– Jag vet inte, andades jag som svar på Susan fråga.

– Först hände det något i skogen och sen nu, fortsatte Susan.

Jag ville upprepa ”jag vet inte” igen men istället skakade jag bara på huvudet.

– Du måste samarbeta om det ska funka, sa Susan.

Med en djup suck släppte hon greppet om mina händer. Det skulle hon inte ha gjort. I samma stund som Susan släppte mig kände jag hur jag var under skuggan igen. Vi var högt upp i luften. Jag kände mig så fri däruppe.

– Luna!

Susans röst drog mig tillbaka till verkligheten igen. Nu höll hon hårt om mina händer igen med sina naglar in i min hud för att hålla mig vaken. Jag svettades igen. I själva verket var det lika kallt som innan men jag tyckte att det var så varmt. Jag darrade.

– Vad är det som händer med mig? skrek jag.

Susan försökte dra mig in i sin famn när jag började gråta.

– Kan du förklara? Du.. du fö… förklarar aldrig något för mig, sa jag upprört.

Susan satt tyst.

– Du… Åh. Jag saknar Mia, Clas och Sara så himla mycket. Att ha någon att prata med om allt det här, snyftade jag.

När Susan försökte dra mig in i sin famn igen så lät jag henne göra det. Jag blötte ner hennes hals med mina tårar. Susan strök mig över håret. Över axeln på Susan la jag märke till att Mátia stod och betraktade oss. Jag hade inte sett henne tidigare. Det hade bara varit jag och Susan. Jag drog mig loss ur Susans famn och fokuserade blicken på hennes ansikte. Jag ville säga till Susan att jag hade börjat känna svagt att jag ville gå till skuggorna. Men av någon anledning gjorde jag inte det.

– Hon har hittat nyckeln, var det första som jag sa.

– Åh nej, viskade Susan.

Hon såg helt förfärad ut. Susan nickade åt mig att fortsätta.

– I skogen var det som att det blev mörkare och mörkare. Skuggorna försökte trycka ner mig… och… och jag tror att de ville att jag skulle komma, sa jag.

Susan sa inget. Jag mindes hur Susan hade stått framför mig och tittat på mig när jag kommit till sans.

– Visste du? frågade jag.

– Ja. Det var jag som strök dig över pannan, sa Susan till mig, som om det vore den självklaraste sak i världen.

– Men vad hände nu, alldeles nyss? Du bara föll ihop och, ja... Jag ropade på dig, sa Mátia.

Det var det första hon sagt sedan jag vaknat ur drömmen.

– Milla och John låg medvetslösa i nå…, Mátia avbröt mig.

– Ja, ja, men sen? Du skrek och du ropade på Susan, sa Mátia.

Susan ryckte till nästan omärkligt när Mátia sa det. Jag kände en darrning från Susan som fick mig att darra till eftersom att hon fortfarande höll i mig.

– Först såg jag bara… blod. Skuggorna kom. De kastade sig över mig. Jag trodde att drömmen höll på att sluta men en sista skugga kastade sig över mig. Den fick tag i jackkragen och så… så lyfte vi. Vi flög… eller vi flyger, sa jag.

Jag drog loss en hand ur Susans grepp och kände på min hals när minnet kom tillbaka att det hade känts som att jag hade strypts. Susan gned sig i pannan med sin lediga hand.

– Kommer du ihåg att jag sa att du lockar till dig skuggorna när du säger deras namn? Fast egentligen spelar det ingen roll nu när de har dig, sa Mátia.

Det hade jag helt glömt bort måste jag erkänna. Jag undrade om det var därför de hade kommit. Hade jag lockat till mig dem? Susan ställde sig upp så jag var också tvungen att resa mig. Susan ville visst inte släppa taget om mig.

– Vi måste skynda oss. Vi måste rädda nyckeln, Luna, menar jag, sa Susan när vi stod upp.

– Vänta, Susan! Vad har nyckeln med mig att göra? frågade jag.

Susan såg på mig.

– Det är du som är nyckeln. Din syster är låset, svarade Susan.


Skrivit några rader...

Skrivit några rader nu på kvällskvisten. Förhoppningsvis kan jag skriva lite mer den här veckan - tänker mig att jag ska försöka skriva två stycken uppdateringar den här veckan då jag inte skrev något förra veckan. Några rader, kanske det blir till att avsluta ett kapitel. Vill skriva in lite nytt på datorn också, känns som att det var länge sedan - kanske till helgen. Men jag har inga förväntningar, det får bli som det blir vänner. Jag skriver när jag har tid. Ska försöka spela in två videos den här veckan också, kul. Må så gott så hörs vi snart igen!

Minnesburen, Eva Runefelt - Bokrecension

Eva Runefelt är en svensk författare och poet. Hon föddes år 1953, den 6 april. Författaren har sammanlagt gett ut 12 böcker, den senaste är Minnesburen år 2013. Runefelt debuterade som författare år 1975 med romanen I svackan. Författaren har även varit med och skrivit en radiopjäs, Hennys längtan, libretto till Solitario av Ylva Q Arkvik och hon har samarbetat med tonsättare, musiker och koreografen Efva Lilja. Förutom att skriva böcker så har Eva Runefelt skrivit konstkritik för Svenska Dagbladet och även varit krönikör för två tidningar. Runefelt har fått flera priser, totalt 14 stycken, blandanat Sveriges Radios lyrikpris 1982. Andra böcker som Eva Runefelt har skrivit är t ex Bokens ansikte, Mjuka mörkret och En kommande tid av livet.

Jag har läst Minnesburen av Eva Runefelt. Det här är dikter, poesi. Ärligt talat har jag inte skrivit så många recensioner på den här typen av genre – så det här blir en ny utmaning. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad boken handlar om, men det står i alla fall att boken handlar om flickan som blir en kvinna som blir en författare. Upprinnelse, insikt och dikt. En berättelse om att känna sig bunden i sitt liv, men samtidigt fri i sin upplevelse av ord och färger. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det här med mina egna ord. När jag läste boken tog jag nog mer till mig varje dikt, men kanske inte helheten. Om jag skulle läsa boken en gång till i framtiden skulle jag nog ta till mig mer utav helheten och förstå den bättre. I beskrivningen av boken finns den här dikten med: Jag är yellow, det känns som i gungan, just då man faller från högst upp och hisnar i en böj ned genom luften, allting är ett pulver, människor, jag, husfasader, rosenrabatter. Där är yellow jag är i yellow jag är yellow. Jag fastnade också för någon dikt i boken, så för att inte den här texten ska bli så kort så tänkte jag avsluta med att dela någon dikt ur boken med er:

 Båge

Förvillelsemånad och kroppen utom sig. Vad är det som rör sig, mina fingrar eller ekens blad? Med dygnen växla värme i sjukhusparkens damm. Pollen, fossiler och barnens små stenkast.

 Avstånd

De smutsgula dagarna domningar, men de har timmar som känns mycket svagt och håligheter som sväljer dagar i sträck

 En del utav: Röntgen

Det inre språket, som ett vandrande, en puls. Det yttre språket; jag har inte lärt mig var jag ska börja när jag talar, drar upp ett par ord i mitten eller i slutet av en tanke och går vilse framför den som lyssnar. De enda ljus som inte behöver presens och imperfekt är musik, den liknar det inre språket. Svängande syner och smärtsamma färger. Jag vill tala som musik låter.

 Jag tycker att boken passar för tonåringar och uppåt. Kanske inte lika lätt att förstå om man inte är van vid genren, eller läser mycket poesi? Men mycket vacker med många fina dikter.


Shadowhunters, The Mortal Instruments (Säsong 1)

Jag brukar inte skriva om filmer, faktum är att jag nog aldrig gjort det här. Men det här måste jag skriva om! I höstas eller julas, där någon gång så läste jag "Stad av Skuggor" av Cassandra Clare och alldeles nyligen så har jag läst ut bok 4. Just nu läser jag 5:an och längtar så mycket efter att sista boken ska komma ut. Men, nu i våras började också Stad av Skuggor eller Shadowhunters gå på Netflix! I love it! Lätt att boken är bättre, men serien är ju guld också. Nu har jag inte gjort någon recension av serien faktiskt - jag brukar inte skriva filmrecensioner här men för skojs skull kanske jag skulle kunna testa att göra en recension av den här filmen, då jag är så inne i böckerna också. Det är ju ändå superkul när en bok blir film. Oftast så blir det ju ändå så att böckerna är bättre (tycker jag). Jag ville ta upp det här också för att det verkar som att det blir en säsong 2 också och jag hoppas verkligen att den kommer på svenska Netflix! Vem vet, fram till dess kanske jag kan få till min första filmrecension här? Men vi håller oss till böcker så länge, eller hur?

Kap 8. Saknad av vänner - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

När jag vaknade morgonen därpå var Susan där. Hon låg på rygg med halvöppen mun på soffan och såg ut att sova djupt. Mátia låg i den andra sängen, med täcket nästan ända upp till näsan. Utanför fönstret var det fortfarande mörkt. Jag sträckte mig efter min mobil för att kolla vad klockan var, innan jag kom på att den hade laddad ut för några dagar sedan. Med en suck la jag tillbaka mobilen på golvet nedanför mig och tittade ut genom fönstret igen. ”Det måste vara rätt så tidigt”, konstaterade jag, eftersom att det var så mörkt fortfarande. Jag gäspade och försökte somna om, men lyckades inte med det. Jag låg i sängen och vände och vred på mig en stund. Ett tag funderade jag på att väcka Susan. Men jag bestämde mig snabbt för att inte göra det. Golvet var kallt mot mina nakna fötter. Jag tassade bort till ytterdörren. I mörkret kunde jag inte se mina skor och jag ville inte stå och leta efter dem i mörkret. Så, jag öppnade dörren. En iskall vindpust fick Susan att röra lite på sig.

– Milla!

Ljudet kom så plötsligt från Mátia. Jag trodde att hon hade vaknat, så snurrade runt. Men när jag vände mig om såg Mátia fortfarande ut att sova. Mina ben skakade, både av kylan från den öppna dörren, men nu också av namnet som Mátia sagt. Det namnet påminde mig om min senaste dröm. Jag lät dörren stå öppen och satte mig i snön på yttertrappan. Långt bort vid horisonten såg jag solen gå upp. Fåglarna höll på att vakna. Det kvittrade svagt någonstans ifrån. Jag log för mig själv när jag hörde fåglarnas kvitter. Det fick mig att tänka på sommaren. I somras hade jag följt med Mia till hennes familjs sommarstuga i några veckor. Vi hade badat, legat vakna halva nätterna och pratat om hemlisar och skrattat tills vi fick ont i magen. De veckorna hade jag skrattat mer än någonsin. Nu hade jag inte skrattat på länge.

Jag undrade vad hon gjorde nu och vad Clas gjorde? Saknade de mig? Undrade mina vänner vart jag var? Var de oroliga? Jag hade bestämt mig för att berätta om mina mardrömmar för Mia och Clas, kanske Jeod och Oliva också, och jag skulle berätta om allt som hänt. Jag gäspade och lutade huvudet mot mina knän som jag hade uppdragna under hakan. Det blev mörkare när jag blundade. Moster Maj-Britt måste blivit så orolig när jag inte kom hem när jag följde med Mátia istället. Jag undrade fortfarande vad Maj-Britt och Susan bråkat om. Det enda som jag förstod var att det hade någonting att göra med allting som hände. Men jag förstod inte mycket. Jag kände mig så frustrerad över att jag inte förstod något, eller att någon åtminstone kunde förklara någonting för mig. När jag höll på att somna om kändes det som att någon drog mig i håret. Precis som att någon ville att jag skulle följa med. Jag kände en dragningskraft från skogen. Jag ville protestera för jag ville ju inte följa med. Men jag kände nu hur sömnen slöt sig om mig.

Ett flåsande i mitt öra fick mig att börja röra på mig och vakna till liv. Susan stod böjd över mig och andades i mitt öra. Den kyliga luften gjorde att det bildades rök när hon andades ut. Röken gled upp i himlen och försvann snart. Jag följde den med blicken. Susans ansikte dök upp i mitt synfält. Först när hon började prata kom jag på att jag fortfarande låg hopkurad på trappan i snön.

– Luna, du får inte gå ut ur huset om nätterna! sa Susan till mig.

Hon lät arg och… och
orolig. Varför blev hon så upprörd över att jag gått och satt mig på trappan?

– Jag lämnade dörren öppen, sa jag när jag såg den öppna dörren.

– Strunt samma. Kom nu så går vi in och värmer dig, sa Susan.

Hon hjälpte mig upp på fötter. Jag rös till över att jag legat i snön i flera timmar under morgontimmarna. Jag kände mig kall, riktigt kall. När vi gick in i huset hackade jag tänder. Ett skallrande ljud fick mig att lägga märke till Mátia. Hon satt invirad i flera tjocka filtar med en kopp te vid bordet. Susan tryckte ner mig på en stol vid bordet.

– Kylan i rummet fick mig att vakna, sa Mátia.

Hon lät anklagande.

– Förlåt, sa jag svagt.

Susan ställde en kopp med varm choklad framför mig.

– Chokladen är varm, sa Susan och satte sig ned vid bordet.

 Mina händer skakade när jag lyfte på koppen för att dricka.

– Vänta, Luna! Ställ ner koppen igen. Vi vill inte ha några olyckor, avbröt Susan mig.

Jag ställde ner koppen igen. Istället drog jag undan mitt hår och böjde ner huvudet. Jag höll bak håret så att det inte skulle falla fram i vägen medan jag försiktigt sörplade på chokladen. Den varma drycken rann ner i halsen och värmde upp min frusna kropp. När jag druckit upp typ halva koppen rätade jag på mig igen. Jag höll fortfarande kvar koppen med händerna. Det var verkligen kallt i rummet. Jag förstod att Mátia hade vaknat utav det. Susan hade kommit och gett mig en filt som hon lagt över axlarna på mig. Nu drog jag filten tätare omkring mig. Susan satt och betraktade mig med huvudet på sned.

– Vad är det? frågade jag.

– Mátia sa att du drömde häromnatten. Vill du berätta vad det handlade om? svarade Susan.

– Eh…, var det enda som jag sa.

– Om du vill alltså, la Susan till.

Jag tittade ner i bordet och bet mig i läppen. De förklarade ju aldrig något för mig, varför skulle då jag berätta om mina drömmar.

– Vem är Milla? sa jag istället.

– Var hon med i din dröm? undrade Mátia.

Jag nickade.

– Om du berättar om din dröm Luna, så lovar jag att berätta en historia om Milla, sa Susan med en suck.

– Okej, sa jag.

Både Susan och Mátia såg ivrigt på mig. Susan nickade åt mig att börja. Jag drog filten tätare omkring mig innan jag började berätta om drömmen.

– Det var en kvinna. Hon hade gröna ögon. Hon såg… häxlik ut. Häxan förhörde en man och en kvinna, John och Milla. Hon frågade om var… (jag rynkade pannan) ”nyckeln och ”låset” var. Men varken Milla eller John visste det. När hon som såg ut som en häxa sa att hon hade en plan sprang John mot henne och… och sen vet jag inte vad som hände, sa jag.

– Noor. Det var illa, sa Susan sakta.

– Susan, i natt, började jag.

– Ja? avbröt Susan.

– Det… det kändes som a… att någon ville att jag skulle ko… komma. Det var som en… typ en dragningskraft från skogen, förklarade jag.

Mátia såg riktigt rädd ut och satt helt blickstilla med slutna ögon och händerna hårt knutna framför sig.

– Det är riktigt illa. Vi måste fortsätta vår färd nu, så att vi kommer fram, sa Susan.

Jag suckade. Det här hade inte gjort mig klokare. Susan skulle inte berätta om vem Milla var, i alla fall inte nu.

– Susan! Tror du att Mia och Clas skulle förstått allt det här? sa jag innan Susan hann göra något.

– Ja, ja det tror jag, sa Susan och såg mig djupt in i ögonen.

– Jag saknar dem, mumlade jag, men jag tror inte att Susan hörde det.


Eva Runefelt

Eva Runefelt är en svensk författare och poet. Hon föddes år 1953, den 6 april. Författaren har sammanlagt gett ut 12 böcker, den senaste är Minnesburen år 2013. Runefelt debuterade som författare år 1975 med romanen I svackan. Författaren har även varit med och skrivit en radiopjäs, Hennys längtan, libretto till Solitario av Ylva Q Arkvik och hon har samarbetat med tonsättare, musiker och koreografen Efva Lilja. Förutom att skriva böcker så har Eva Runefelt skrivit konstkritik för Svenska Dagbladet och även varit krönikör för två tidningar. Runefelt har fått flera priser, totalt 14 stycken, blandanat Sveriges Radios lyrikpris 1982. Andra böcker som Eva Runefelt har skrivit är t ex Bokens ansikte, Mjuka mörkret och En kommande tid av livet.
 
Bildkälla: https://www.google.se/search?q=eva+runefelt&biw=1093&bih=538&source=lnms&tbm=isch&sa=X&sqi=2&ved=0ahUKEwjFrqz64O_LAhVpAZoKHWJ_BtwQ_AUIBigB&dpr=1.25#imgrc=gF9l1KZhy3-JlM%3A

Berättelse idé - @boktitelpoesi

Jag följer @boktitelpoesi på instagram. För ett tag sedan läste jag om en tävling som de hade, att skriva en bok med hjälp av en sådan här bok. Ser ni att det är titlar på böcker? Varav namnet såklart. Jag är inte med i tävlingen, men jag blev så inspirerad. Det här är något jag har sparat och vill testa. Jag tror att jag nämnt det innan, att jag vill skriva efter ett redan bestämt tema - annars kommer jag ju på en berättelser själv. Det här kändes inte heller som någon vanlig grej: "Skriv en novell på temat vatten", utan lite roligare och lite bättre. Så det här ligger i mina skrivplaner i framtiden. Visst låter det intressant? Testa ni också! Jag skriver såklart om/när jag börjar med det här. Hoppas ni är med mig!
 

Kap 7. Skräckslagan skrik från skogen - Drömmar blir verklighet, Du är nyckeln, jag är låset (Del 2)

Mátia hade tagit med mig ut efter frukosten. Hon hade sagt att vi skulle undersöka området. Jag visste att Susan skulle komma till oss på kvällen, det hade Mátia självsäkert sagt. Hur kunde hon vara så säker på det? Men det var ingen idé att fråga. Jag fick ju knappast några vettiga svar. Jag följde med Mátia ut, istället för att sitta inne och vänta på Susan hela dagen. Jag började tröttna på att gå omkring vid det här laget, men Mátia fortsatte att gå, så jag följde bara efter henne.

Det var kallt. Mina fingrar började bli röda av kylan. Vi hade inte hittat något intressant ännu. Först hade vi gått in i en stuga precis bredvid vår. Därinne var det helt tomt förutom en massa spindelnät i taket. Det fanns inget lyse i huset. Genom höga fönster kastades ett ljusblått ljus in i rummet, som lyste upp alla spindelnät. Jag hade ryggat bakåt och Mátia hade sett lite äcklad ut, annars hade hon inte rört en min. Som att Mátia inte var rädd för någonting. När jag hade frågat varför vi inte gick in i några av de andra husen hade Mátia svarat att de var bebodda. Bebodda? Jag hade inte sett till några andra levande varelser. Jag måste fråga Mátia om det vid tillfälle.

Skogen var lika ödslig den med. Det var tungt att gå i snön. Skogen var helt vit. På de många tallar som fanns i skogen hängde snön och tyngde ner grenarna. Det var vackert på något sätt, tyckte jag. När jag fick en snödusch över mig tyckte jag inte längre att det var lika vackert. Snön föll på nacken på mig och rann sedan sakta innanför tröjan. Jag tog mig om nacken och försökte torka av mig med min vante.

Mátia suckade framför mig. Hon hade stannat och såg irriterat på mig där jag stod och försökte torka av mig. Jag började gå efter henne igen. Vanten orkade jag inte ta på mig igen så jag lät den hänga och dingla i min ena hand. Vi fortsatte in under de stora, höga granarna. Allt det vita gjorde mig nästan yr. Jag kände mig också yr av hunger. I skogen hittade vi inget roligt. Allt såg likadant ut var man än vände blicken. Mátia flåsade lite framför mig. Samtidigt som det var kyligt så var vi båda två klädda för varmt. Tre lager av tjocka tröjor och en tjock jacka ovanpå. Efter en stund kände jag mig ändå tvungen att fråga hur länge till som vi skulle gå omkring.

– Hallå, hur länge till ska vi gå? frågade jag.

– Tills vi hittar något, sa Mátia över axeln.

I samma stund fick Mátia också en snödusch över sig. Hon hostade och spottade. Mátia torkade sig i ansiktet med ärmen på jackan. Sen började hon gå igen. Jag småsprang efter.

– Tills vi tröttnar på snön, syrran, sa Mátia utan att vända sig om.

Vi fortsatte gå en stund. En stund blev till en evighet och snart gick jag och släpade benen efter mig. Mátias energi tycktes aldrig ta slut. Hon sprang framåt och jag försökte hålla jämna, hyfsat jämna steg med Mátia. Men efter ytterligare en liten stund så fick vi snart syn på en liten grå stuga. Det kändes tråkigt med den grå färgen mot allt det vita och de gröna granarna. De gröna granarna lyste ändå upp de andra trista färgerna. Jag trodde först att vi skulle gå vidare, förbi huset, men Mátia gick direkt uppför trappan och slängde upp dörren.

– Vad gör du? Det kanske bor någon i huset, protesterade jag.

– Nej, dummer. Du såg väl att det var massa spindelnät i fönstren? sa Mátia.

Det hade jag inte lagt märke till. Jag tänkte att jag måste kolla det när vi skulle gå ut igen. När vi kom in i huset såg jag att det var spindelnät mellan fönstren. Det var tomt i huset, förutom spindelnäten som fanns överallt. Jag undrade var alla spindlar fanns.

– Vad ska vi göra här? frågade jag.

– Vänta, sa Mátia, och tystade mig med ena handen.

Jag stod kvar vid dörren medan Mátia gick runt i huset. Jag förstod inte vad hon letade efter och jag förstod ännu mindre vad man skulle kunna hitta i ett tomt hus. Mátia drog med ena handen längs med fönsterbrädorna och listerna på golvet där spindelnät hade klibbat fast. Mátia hjälpte till med andra handen när hon försökte ta bort spindelnäten som hade klistrat fast på ena handen.

– Vad letar du egentligen efter? undrade jag efter en stund.

– Efter något, svarade Mátia mig.

– Vadå? Jag orkar inte vänta. Jag vill tillbaka och äta, Mátia, sa jag.

– Något levande, sa Mátia kort.

Jag suckade. Den ljudliga sucken fick en kråka som suttit på taket att flyga iväg. Jag hörde hur fågeln lyfte. Förmodligen satte den sig på en gren i någon av granarna.

– Ja, ja ja… började Mátia.

Då hördes ett skrik från skogen. Det lät hjärtskärande och helt förtvivlat. Mátia gav mig en snabb blick, innan hon vände sig mot dörren. När vi kom ut började vi springa. Jag kunde höra att skriken kom långt bortifrån, trots det, var det hemskt. Ljuden verkade inte komma närmare. Vi sprang i alla fall fort, mycket fort. Jag svettades, snubblade till och skrek. Mátia kom mot mig. Det såg ut som att hon ropade på mig. Jag låg med ena kinden mot den kalla snön. Jag försökte se mig omkring – men det kändes suddigt. Vi hjälptes åt så snart var jag uppe på benen igen och vi började springa, hand i hand nu. Världen var fortfarande lite suddig, men när jag blinkade ett par gånger började det försvinna. Jag förstod inte varför vi sprang. Vi sprang precis som att vi flydde för någonting…


En segare period...

Känner att jag kommit in i en lite segare period av skrivandet. Det går trögt framåt. Jag är nog inte så jättefantasifull just nu. Jaja, dessa dippar kommer ju också. Kanske kan få lite mer inspiration snart igen. Så länge får ni en kort tisdagsuppdatering. Lite har jag i alla fall skrivit och kanske kan det bli lite till nästa vecka? Nu ska jag ut och göra av med lite energi och kanske få lite ny inspiration. Sköt om er så hörs vi senare under veckan igen!

Torsdagsuppdatering!

Jag skrev ingen uppdatering i tisdags och anledningen till det var/är att jag inte har skrivit mycket alls sedan sist. Typ ingenting. Däremot har jag fixat till en massa spännande tidsinställda inlägg som kommer upp de närmsta två månaderna, så glöm inte kolla in sidan även om jag inte uppdaterar här på tisdagar. Jag ska bättra på mig - jag lovar. Det känns redan nu lugnare då jag som sagt fått till lite tidsinställda och det tog en del tid tidigare i veckan. Nu ska jag ta helg så hörs vi förhoppningsvis till nästa vecka, kanske med en lite roligare berättelse. Jo förresten, jag kan nämna att jag i helgen tänkt att försöka ta tag i en baksides text till "Halloween"-berättelsen då jag inte gjort det ännu. Men jag uppdaterar såklart om hur det gått på tisdag. På återseende vänner!
 

Tiden, Michael strunge

Eftersom att jag är lite fast i dikter, poesi just nu så tänkte jag dela med den här delen ur "Tiden" som kommer från boken Kristallskeppet av Michael Strunge! Sök gärna upp den också om ni vill läsa hela. Jag ska inte skriva långt här då bilden och texten här ovanför står i fokus, så jag önskar er bara en fortsatt bra vecka så hörs vi igen nästa vecka.
 

Kap 6. Förhöret

Jag befann mig i ett litet fyrkantigt rum. Mannen och kvinnan stod innanför dörren. Ungefär i mitten av rummet stod en annan kvinna. Hon hade långt hår som hade börjat gråna och mörka gröna ögon. Hon hade en lång grön klänning och svarta klackskor. Nu stampade hon otåligt med ena klackskon i det svarta stengolvet och harklade sig.

– Jaha och var är nyckeln? sa hon med en irriterad betoning på ordet ”nyckeln”.

– Nyckeln är inte här, svarade mannen.

– Jag har inte bett dig tala, sa kvinnan med en gest åt en vakt som hade stått vid dörren.

Mannen rycktes bakåt av vakten. Han skrek till och snubblade bakåt.

– Milla, var är nyckeln? frågade kvinnan mannens hustru, som uppenbarligen hette Milla.

– Ja, ja… Jag vet inte, stammade Milla till svar.

– Okej… Vi försöker på ett annat sätt. John, var är låset? sa kvinnan.

Mannen, John, som vakten fortfarande höll om axlarna, skakade på huvudet. Då hände något, kvinnans gröna ögon blixtrade till och Milla föll till golvet.

– Milla! skrek John.

– Ta det lugnt. Hon lever fortfarande, John, sa kvinnan och himlade med ögonen.

Mannen försökte slita sig loss. Han hade blivit röd i ansiktet av ansträngning. Han flåsade och svetten rann på honom.

– Låset lyckade fly. Jag förstår inte vad som gick fel. Det finns stark magi omkring som skyddar, kvinnan tystnade.

Bara Johns tafatta försök att komma loss hördes. Han boxade vakten i magen, hann ta två steg mot Milla, som fortfarande låg medvetslös på golvet, innan en annan vakt grep tag i honom. Den första vakten stod böjd och höll sig om magen. Den andra vakten som höll i John utbytte en medlidsam blick med vakten som höll sig om magen.

– Hörde du det, John, sa kvinnan.

John vände sig mot kvinnan.

– Jag har en plan! sa hon och skrattade så det ekade i rummet.

Jag skrek till. Mannen rusade fram mot den skrattande
kvinnan, samtidigt som Milla började röra på sig lite.

 Bilden bleknade bort. Jag slog upp ögonen. Mátias ansikte tätt intill mig blev synligt. Hon hade gula ögon hann jag lägga märke till innan hon rätade på sig. Det bultade svagt på ett ställe precis ovanför armbågen.

– Förlåt, jag nöp dig i armen, sa Mátia.

Jag tittade på armen. Ett litet märke från ett par naglar och en ljust grön färg syntes.

– Du ropade på någon ”Milla”, och du skrek, sa Mátia.

Jag fäste blicken på Mátia igen. Hon var suddig i mitt synfält. Jag höll redan på att somna om. Jag skakade på huvudet lite för att hålla mig vaken och kände att Mátia hade tagit ett hårdare grepp om min arm.

– Varför? undrade hon.

– Det var ingenting, mumlade jag.

– Du drömde igen, sa Mátia och rynkade pannan.

– Nej, Mátia, försökte jag.

– Du får berätta för Susan imorgon när hon kommer, sa Mátia.

Jag hörde knappt det sista hon sa. Men jag nickade svagt. Mátia satt fundersamt kvar på min sängkant. Månens vita sken föll in och lyste upp hennes ansikte. Månljuset lekte i Mátias mörka, trassliga hår. Hon tvinnade en hårlänk medan hon tänkte och tittade ner på mig. En tårdroppe landade på min nakna underarm så att jag ryckte till precis innan jag somnade om.


E. Lockhart

Emily Jenkins eller E. Lockhart föddes år 1967. Hon är en amerikansk författare. Lockhart växte upp i Cambridge, Massachusetts, och Seattle, Washington. Namnet Lockhart kommer från Emilys mormor. Lockhart har skrivit böcker som Den ökända historien om Frankie Landau-Banks och The Boyfriend List.
 
 

Kortare eller längre kapitel? Göra om och göra bättre... - Påsklov

Jag är tillbaka med en ny uppdatering om hur det går. Skrev jag en förra veckan? Och jag hade egentligen planerat att skriva i tisdags som vanligt, men såklart så blev det inte så. Applåder. Men nu är jag som sagt tillbaka. Det kom ju upp tidsinställda inlägg både i onsdags och igår? Någoting sånt. Så helt tomt har det inte stått här den här veckan. Jag måste bara börja med att nämna att det är första april idag och snart har jag hållit igång här i ett år. Lite coolt alltså - men ni lär väl märka när bloggen blir ett år. Hur går det på skrivfronten då? Halloween-berättelsen ska rättas igenom en sista gång och sen hoppas jag att det blir bok utav den. Igår satt jag och skrev en hel del på "Drömmar blir verklighet 3" och idag har jag skrivit in texten. Kapitel 8, som jag skriver på just nu verkar bli rätt så långt. Har inte fått till så långa kapitel tidigare - men jag hoppas att jag kan fortsätta att skriva lite längre kapitel nu från 8. Det är så kul att skriva om en värld och som författare gå in i det så mycket så att man får bilder i huvudet. Älskar det! Funderar mer och mer på att skriva om "Drömmar blir verklighet 1", känns som att jag har utvecklats en del sedan jag skrev den och jag skulle väldigt gärna vilja skriva den med samma berättande text som jag gjort med fortsättningarna. Ser framemot att börja på något helt nytt också så småningom - men först göra klart lite berättelser som bara ligger där och som jag kan bygga på. Göra om och göra bättre. Förresten, jag ska ta tag i att göra ett schema för april/maj här på bloggen så jag vet vad jag ska publicera. Taggade? Nu kör vi resten av våren och avslutar påsklovet. Vi hörs i nästa vecka, kram! 
 
 
 
 

RSS 2.0