Bokstäver&Berättelser

-         Hej Luna!

Susan kom in i mitt rum med en bricka. På brickan stod två tekoppar. Jag visste redan att det var blåbärste. Susan kände minsann mig för blåbärste var mitt favoritte. Susan satte sig i min säng. Hon drog upp benen under sig så hon satt i skräddarställning.

-         Hände det något speciellt i skolan idag? frågade Susan mig medan hon hällde upp te till oss. Jag förstod genast att Susan tyckte att jag betedde mig annorlunda så jag skakade på huvudet i ett misslyckat försök att lugna henna.

-         Är det din mardröm? Det vet att fr… , frågade Susan.

-         Ja, jag vet Susan, svarade jag.

Det såg ut som om Susan ville fortsätta men istället tog hon en klunk te.

-         Vad ritar du? frågade Susan efter en stund med en blick mot blocket som jag hade i mitt knä.

Hela dagen hade jag tänkt på den nya tjejen. Frågorna hade rasat i mitt huvud hela dagen. Tillslut, när det kändes som om mitt huvud skulle sprängas så hade jag så fort jag kom hem satt mig ner i min säng, för att försöka rita av henne. Att rita vad jag tänkte var något jag hade gjort sen jag var liten, ja, sen så fort jag lärde mig rita. Dessutom var jag rätt så duktig på att rita. Min lärare i bild, Emelie, berömde mig ofta.

-         Alltså det har börjat en ny tjej i 9:an.

Förargad över att jag försagt mig tog jag en klunk blåbärste. Det kändes inte bra av någon anledning.

-         Vad kul! Tror du inte att det blir bra?

-         Jo, svarade jag.

-         Vad är det? frågade Susan när hon märkte att jag inte svarade helt ärligt.

Än en gång påmindes jag om hur bra Susan kände mig.

-         Jag känner mig orolig. Alla pratar om henne, det har aldrig varit så stort ryckte och prat på skolan.

När inte Susan avbröt mig fortsatte jag.

-         Milo i 8.an som ändå varit ”populär” kommer… sa jag.

-         Du tror att hon kommer bli stor på skolan? frågade Susan.

-         Hon kommer ta över skolan, utbrast jag frustrerad över att jag inte kunde förklara det på ett bättre sätt.

-         Tro mig, ingen, inte ens den mäktigaste kan ta över en skola, lugnade mig Susan.

Hon gav mig en klapp på kinden innan hon reste sig upp från sängen, tog brickan med våra nu tomma tekoppar och försvann ut ur mitt rum. Min oro grävde sig in en bit längre in i min hjärna. Ja, jag måste erkänna att var orolig. Samtidigt bar jag en stor nyfikenhet inombords om vem hon. Susans ord klingade fortfarande i mina öron och de stillade min oro. ”Inte ens den mäktigaste kan ta över en skola”.

När jag klev upp var det fortfarande mörkt ute. Jag var så trött, men jag var van vid det. Ändå hände det ofta att mina vänner undrade över varför jag var så trött och i de stundernaa var jag alltid lika ledsen över att jag var så annorlunda.

-         Frukosten är serverad Luna!

Min moster lät alltid så arg och bestämd. Arg var hon sällan men bestämd var hon desto oftare. Riktigt bestämd.

-         Jag kommer moster Maj-Britt!

Jag såg på mig själv i spegeln. En lång, smal, men inte för smal person med midjelångt halvlockigt brunt hår. Mina läppar och min näsa var smala, tunna och så var det mina ögon, som jag älskade. När jag var yngre kunde jag stå i timmar i badrummet och se in i mina gröna ögon. Som om ögonen förtrollade mig. Förtrollningen hade alltid avbrutits av min moster. ”Luna! Kom ut därifrån nu. Jag måste sminka mig inför sällskapet”. Jag visste att alla tjejer i min klass avundades mig. Jag drog en kam genom mitt hår och tvingade fram ett leende. Leendet var bästa medicinen efter mardrömmar för mig!

Till slut gick jag ner. På min plats stod två ostsmöråsar och ett glas mjölk. Susan kom snabb med den varma chokladen som jag beställt under natten när jag satt mig ner.

-         Tack Susan! sa jag tacksamt och tog emot koppen.

-         Med ett nöje prinsessan! svarade Susan och bugade.

Min moster tittade skeptiskt på oss.

-         Få i flickan maten Susan! Hon är ju smalare än en pinne.

Min moster hade alltid tyckt att jag var för smal. Fast jag åt mycket blev jag aldrig rundare. Egentligen var jag ju en matglad person och det hade jag alltid varit. Många av mosters vänner hade berömt mig för den goda aptit jag hade.

-         Ska bli ers majestät, svarade Susan med en bugning.

Moster Maj-Britt lämnade köket med en fnysning.

Den varma chokladen varma ljummen, helt perfekt, inte för varm och men inte heller för kall. Fast jag visste att Sara snart borde vara hos mig sörplade jag lugnt i mig chokladen- Även chokladen fick mig att bli lugn efter min mardröm. En sten träffade en stolpe på verandan. Det var min och Saras överenskommelse. Varje morgon när Sara kom kastade hon sten mot stolpen. Alltid samma stolpe.

Moster Maj-Britt stack ut huvudet genom verandadörren kunde jag se från köket.

-         Hon kommer!

-         Säg åt henne att skynda på Maj-Britt!

-         Jag hörde, sa jag så fort moster Maj-Britt kom in i köket.

Hon gav mig bara ett muttrande till svar och försvann igen.

Min skola var en stor tegelbyggnad med flera våningar. Skolan gick från förskoleklass till 9:an och hela tegelbyggnaden rymde alla klasser. Skolgården var ett paradis för de yngre barnen.  Min moster hade aldrig trott att jag skulle komma in när jag sökte in till skolan. Hon hade blivit chockad när jag kom in på skolan, likaså chockades hon när lärarna år efter nämnde hur bra jag var. Idag fnös hon dock bara när mina lärare nämnde det. ”Flickan har alltid varit begåvad. Jag har vetat det sen hennes födsel”, brukade hon säga. Susan däremot hade alltid var stolt över mig, men jag trodde nog egentligen att också moster var stolt även om hon inte gillade att erkänna det.

-         Luna, du har väl hört om den nya tjejen i 9:an? frågade plötsligt Sara.

-         Jaha??

Skolan fick ofta nya elever så det förvånande mig absolut inte. Våran skola var en så pass populär skola så det var flera tusen som sökte in om året hade våran rektor sagt ofta. Det var hon stolt över.

-         Hon börjar idag, fortsatte Sara.

-         Okej? Vad heter hon då?

-         Ehm… Det vet jag inte.

Mia och Clas anslöt sig till vår lilla grupp i korridoren. Vi hälsade glatt på de.

-         Jag har hört att hon ska vara cool, jävligt cool, sa Mia.

-         Coola tjejer brukar vara söta, utbrast Clas leende.

Clas var den typen av killar som var störtförtjust i tjejer. En riktig tjejtjusare. Han blev sällan vän med någon innan han varit ihop med henne.

-         Clas! utbrast Mia och Sara.

Min nyfikenhet hade greppat tag i mig likt en klo och i min hjärna bubblade flera frågor upp på samma gång. Var hon lång eller kort, smal eller tjock? Hur såg hon ut? Var hon snäll? Var kom hon ifrån?

-         Luna, du då?

-         Jaa…

Mina vänner antog väl att jag var trött, som vanligt. Men jag kunde bara inte släppa den nya tjejen. Vem var hon?