5-6 årigt perspektiv? - Ordförråd

"Mormorsfigurer". Är inte det typ (sett ur en 5-6 årings perspektiv) lite överkurs? Jag vet inte riktigt. Det lät lite som ett uttryck som en 5-6 åring skulle kunna använda. Hur stort är en 5-6 årings ordförråd egentligen då? Jag hittade det här: http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Tal-_och_språkutveckling 
5-6 år: Lite häftigt faktiskt att man kan säga (på ett ungefär naturligtvis) att barnet 5-6 åringen har 2200 ord ungefär i ordförråd där. Häftigt? Ja! "Vid denna ålder kan de även följa med i en berättelse, återberätta den och förklara vad de hört och sett." Det hade jag nog hört talas om tidigare. Lite igenkänning. Det här: "Barnet ställer mer frågor om sådant de vill ha svar på, inte på sådant de redan vet svaret på.". Jag minns när jag var liten. 4-5 kanske - Så frågade jag jämt "Vad blir det för mat?" om och om igen. "Men vännen du frågade ju precis det?". Men det känns lite "typiskt klassiskt" typ. Även när vi satt på tunnelbanan (3-4 år) så frågade jag folk på tunnelbanan vad de skulle äta till middag. "Potatis och köttbullar". Att de faktiskt svarade? Lite kul. "Barnets språkflöde är mer kontrollerat nu och har övergått till ett vuxnare språk. Vid denna ålder kan de även följa med i en berättelse, återberätta den och förklara vad de hört och sett" Vad barnet hört och sett alltså återberätta det är också nästan hur jag kan minnas hur det var. Nästan så att det kan vara så fortfarande ibland (...) . Det står även att ordförrådet inte ökar lika snabbt som tidigare. Jag tycker 4-5 årig enligt sidan http://sv.m.wikipedia.org/wiki/Tal-_och_språkutveckling lät mer spännande. Tänk att vara i den åldern. Alltså hur mycket som utvecklas och växer sig större. Nästan lite så så att man tittar ner med lite större ögon på den åldern. 

Drömmar blir verklighet (Del 1) - Kap 3, Ta över skolan?

-         Hej Luna!

Susan kom in i mitt rum med en bricka. På brickan stod två tekoppar. Jag visste redan att det var blåbärste. Susan kände minsann mig för blåbärste var mitt favoritte. Susan satte sig i min säng. Hon drog upp benen under sig så hon satt i skräddarställning.

-         Hände det något speciellt i skolan idag? frågade Susan mig medan hon hällde upp te till oss. Jag förstod genast att Susan tyckte att jag betedde mig annorlunda så jag skakade på huvudet i ett misslyckat försök att lugna henna.

-         Är det din mardröm? Det vet att fr… , frågade Susan.

-         Ja, jag vet Susan, svarade jag.

Det såg ut som om Susan ville fortsätta men istället tog hon en klunk te.

-         Vad ritar du? frågade Susan efter en stund med en blick mot blocket som jag hade i mitt knä.

Hela dagen hade jag tänkt på den nya tjejen. Frågorna hade rasat i mitt huvud hela dagen. Tillslut, när det kändes som om mitt huvud skulle sprängas så hade jag så fort jag kom hem satt mig ner i min säng, för att försöka rita av henne. Att rita vad jag tänkte var något jag hade gjort sen jag var liten, ja, sen så fort jag lärde mig rita. Dessutom var jag rätt så duktig på att rita. Min lärare i bild, Emelie, berömde mig ofta.

-         Alltså det har börjat en ny tjej i 9:an.

Förargad över att jag försagt mig tog jag en klunk blåbärste. Det kändes inte bra av någon anledning.

-         Vad kul! Tror du inte att det blir bra?

-         Jo, svarade jag.

-         Vad är det? frågade Susan när hon märkte att jag inte svarade helt ärligt.

Än en gång påmindes jag om hur bra Susan kände mig.

-         Jag känner mig orolig. Alla pratar om henne, det har aldrig varit så stort ryckte och prat på skolan.

När inte Susan avbröt mig fortsatte jag.

-         Milo i 8.an som ändå varit ”populär” kommer… sa jag.

-         Du tror att hon kommer bli stor på skolan? frågade Susan.

-         Hon kommer ta över skolan, utbrast jag frustrerad över att jag inte kunde förklara det på ett bättre sätt.

-         Tro mig, ingen, inte ens den mäktigaste kan ta över en skola, lugnade mig Susan.

Hon gav mig en klapp på kinden innan hon reste sig upp från sängen, tog brickan med våra nu tomma tekoppar och försvann ut ur mitt rum. Min oro grävde sig in en bit längre in i min hjärna. Ja, jag måste erkänna att var orolig. Samtidigt bar jag en stor nyfikenhet inombords om vem hon. Susans ord klingade fortfarande i mina öron och de stillade min oro. ”Inte ens den mäktigaste kan ta över en skola”.


Två kaipetl kvar! - Närmare slutet. Långa kapitel?

Jag börjar komma till något avslut i berättelsen som jag skriver på just nu. Tänker mig ungefär kapitlet jag håller på med nu och ett till. Mina senaste berättelser har jag fixat till lite. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Får se om jag kan få upp en bild på hur det ser ut här någon gång. Kapitel sex lyckades jag fixa till så att det blev lite längre, vilket inte var tänkt. Jag försöker hålla kapitlen ungefär lika långa. Om de då blir längre eller kortare spelar ingen roll, men så att det ändå som sagt blir ungefär lika långa. Sedan skulle jag väl vilja så småningom få till det så att det blev lite längre kapitel. Vad tycker ni? Längre eller kortare kapitel? En god historia kan ju även vara kort, och behöver inte vara lång alltså.
 

Bisatser och inskjutna satser

Vad står bisatser och inskjutna satser för? Är det ungefär samma sak, eller är det samma sak?
Här hittade jag en bra förklaring på bisats: "bisats är ett tillägg eller mer kommunikation till huvudsatsen. Den är underordnad huvudsatsen, som innehåller den viktigaste kommunikationen." - Om jag förstod någon ting? Nja. Men rätt så bra förklaring trotsallt . (Bättre än om jag skulle försökt). Jo - Det här är bra också - "Bisatsen inleds oftast med ett fogeord från ordklassen konjunktioner"". Fogeord kan t e x vara då, därför inann, att och när (med mera) . T e x: "Jag tyckte att du skulle komma". Bisatsen blir "att du skulle komma" Hela meningen blir huvudsats. Se här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Huvudsats
 Inskjutna satser skulle jag säga, är som meningar mellan meningar. En tilläggande beskrivning för att beskriva en omgivning t e x. Här är ett ex på en inskjuten sats: "Siv och Stefan, vilka båda var från Värmland, cyklade hela vägen fram". (Här hittade jag en bra källa för detta http://sjuannollnio.skolbloggen.se/files/2010/02/Kommatering-runt-inskott.pdf ) - Även mer finns här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Bisats . Okej - Det finns väldigt många sådana här ord som "Bisatser", det vill säga som innehåller just ordet sats i svenskan. Får se om jag kan nosa mer på det här. Spännande att leta upp och sitta ner och verkligen läsa det tycker jag. (Vilket jag kanske inte gör annars.) Så ska jag också få in mer av mina egna ord. Källor ska jag också tillägga som jag oftast använder mig utav är: Wikipedia.
 
 

Drömmar blir verklighet (Del 1), Kap 2 - Den nya 9:an

När jag klev upp var det fortfarande mörkt ute. Jag var så trött, men jag var van vid det. Ändå hände det ofta att mina vänner undrade över varför jag var så trött och i de stundernaa var jag alltid lika ledsen över att jag var så annorlunda.

-         Frukosten är serverad Luna!

Min moster lät alltid så arg och bestämd. Arg var hon sällan men bestämd var hon desto oftare. Riktigt bestämd.

-         Jag kommer moster Maj-Britt!

Jag såg på mig själv i spegeln. En lång, smal, men inte för smal person med midjelångt halvlockigt brunt hår. Mina läppar och min näsa var smala, tunna och så var det mina ögon, som jag älskade. När jag var yngre kunde jag stå i timmar i badrummet och se in i mina gröna ögon. Som om ögonen förtrollade mig. Förtrollningen hade alltid avbrutits av min moster. ”Luna! Kom ut därifrån nu. Jag måste sminka mig inför sällskapet”. Jag visste att alla tjejer i min klass avundades mig. Jag drog en kam genom mitt hår och tvingade fram ett leende. Leendet var bästa medicinen efter mardrömmar för mig!

Till slut gick jag ner. På min plats stod två ostsmöråsar och ett glas mjölk. Susan kom snabb med den varma chokladen som jag beställt under natten när jag satt mig ner.

-         Tack Susan! sa jag tacksamt och tog emot koppen.

-         Med ett nöje prinsessan! svarade Susan och bugade.

Min moster tittade skeptiskt på oss.

-         Få i flickan maten Susan! Hon är ju smalare än en pinne.

Min moster hade alltid tyckt att jag var för smal. Fast jag åt mycket blev jag aldrig rundare. Egentligen var jag ju en matglad person och det hade jag alltid varit. Många av mosters vänner hade berömt mig för den goda aptit jag hade.

-         Ska bli ers majestät, svarade Susan med en bugning.

Moster Maj-Britt lämnade köket med en fnysning.

Den varma chokladen varma ljummen, helt perfekt, inte för varm och men inte heller för kall. Fast jag visste att Sara snart borde vara hos mig sörplade jag lugnt i mig chokladen- Även chokladen fick mig att bli lugn efter min mardröm. En sten träffade en stolpe på verandan. Det var min och Saras överenskommelse. Varje morgon när Sara kom kastade hon sten mot stolpen. Alltid samma stolpe.

Moster Maj-Britt stack ut huvudet genom verandadörren kunde jag se från köket.

-         Hon kommer!

-         Säg åt henne att skynda på Maj-Britt!

-         Jag hörde, sa jag så fort moster Maj-Britt kom in i köket.

Hon gav mig bara ett muttrande till svar och försvann igen.

 

Min skola var en stor tegelbyggnad med flera våningar. Skolan gick från förskoleklass till 9:an och hela tegelbyggnaden rymde alla klasser. Skolgården var ett paradis för de yngre barnen.  Min moster hade aldrig trott att jag skulle komma in när jag sökte in till skolan. Hon hade blivit chockad när jag kom in på skolan, likaså chockades hon när lärarna år efter nämnde hur bra jag var. Idag fnös hon dock bara när mina lärare nämnde det. ”Flickan har alltid varit begåvad. Jag har vetat det sen hennes födsel”, brukade hon säga. Susan däremot hade alltid var stolt över mig, men jag trodde nog egentligen att också moster var stolt även om hon inte gillade att erkänna det.

-         Luna, du har väl hört om den nya tjejen i 9:an? frågade plötsligt Sara.

-         Jaha??

Skolan fick ofta nya elever så det förvånande mig absolut inte. Våran skola var en så pass populär skola så det var flera tusen som sökte in om året hade våran rektor sagt ofta. Det var hon stolt över.

-         Hon börjar idag, fortsatte Sara.

-         Okej? Vad heter hon då?

-         Ehm… Det vet jag inte.

Mia och Clas anslöt sig till vår lilla grupp i korridoren. Vi hälsade glatt på de.

-         Jag har hört att hon ska vara cool, jävligt cool, sa Mia.

-         Coola tjejer brukar vara söta, utbrast Clas leende.

Clas var den typen av killar som var störtförtjust i tjejer. En riktig tjejtjusare. Han blev sällan vän med någon innan han varit ihop med henne.

-         Clas! utbrast Mia och Sara.

Min nyfikenhet hade greppat tag i mig likt en klo och i min hjärna bubblade flera frågor upp på samma gång. Var hon lång eller kort, smal eller tjock? Hur såg hon ut? Var hon snäll? Var kom hon ifrån?

-         Luna, du då?

-         Jaa…

Mina vänner antog väl att jag var trött, som vanligt. Men jag kunde bara inte släppa den nya tjejen. Vem var hon?


Flera rader utan tal - "Vilken lycka!".

De här inläggen kommer väl te sig lite så att jag skriver om berättelserna som jag skriver på just nu. Går in lite mer i berättelserna och tänker till, skulle man kunna säga. Jag tänkte idag att jag skulle börja med att skriva om lite helhet (gäller allt skrivande med berättelser.)
På senare tid har jag tänkt rätt så mycket på tal i berättelser. Jag tycker att jag får in väldigt mycket tal i mina berättelser. Kul med tal i berättelser! Visst vill jag ha kvar "mycket tal i mina berättelser".
Men det skulle också vara så kul att jobba mer med att få in en beskrivande text. Vad är det för väder? Vädret är blåsigt, himlen är blå solen skiner och måsarnas skrik hörs vid stranden. Gräset är grönt. Förstår ni hur jag menar? Berättelsen som jag skriver på nu är väldigt mycket familjehistoria/familjetext, eller hur man ska uttrycka det, småbarnsliv. Hur kan man få in beskrivande situationer i familjeliv. Här är lite beskrivande text mellan tal. Som jag då alltså lyckades få in (Rätt så nöjd med beskrivningen av omgivningen här).
"- Inte så mycket på en gång Lisa! sa jag.
Sara hade varit så snäll och köpt två kaffe till oss. Jag fingrade försiktigt på den varma koppen som det fortfarande rykte ifrån. Jag tittade på barnen som åkte skridskor. Vissa av de gled fram på isen som om de inte gjort något annat. "Åh vi måste verkligen komma iväg och åka med Mollie och Lisa", tänkte jag.
- Vad har du nu på hjärtat? avbröt Sara mina fantasier om skridskoprinsessor".
Förstår ni hur jag menar? Här var väl ett litet fjuttigt exempel. I alla fall, om jag tänker helhet så skulle jag vilja få till ännu mer (som mål) beskrivande texter. Ett halvt A4? (Microsoft World 2010)  Så småningom gärna flera A4. När jag läst mina berättelser på senare tid så blir jag så glad när jag lyckas få in längre beskrivningar. Mer av helheten. Flera rader utan tal - "Vilken lycka!".

Drömmar blir verklighet, Kap 1 - Samma Dröm

Jag skrek. Mitt skrik fick mig att vakna. Jag såg mig vilt omkring i mörkret i mitt rum för att vänja mina ögon vid mörkret. Efter en stund trasslade jag ut min ena arm från täcket och letade efter ljusknappen till min vita lilla lampa som stod på det lika vita nattduksbordet. Lampan var inte bara vit för flera stycken små söta hundar prydde det vita. Jag och min barnjungfru Susan hade hittat den i en secondhandaffär bara några veckor tidigare. Tillslut fick jag tag på ljusknappen och mitt rum lystes upp.

Det var alltid samma dröm och den skrämde alltid livet ur mig. Jag hade drömt den så länge jag kunde minnas. Det var en man, han lång och svarthårig kunde man se, en mörkhårig kvinna. Kvinnans hår gick ända ner till midjan medan mannens hår bara gick ner till lite över hans öron. Sist var det en flicka, hon såg ut att vara något år äldre än jag och hon hade ljust hår ner till midjan precis som kvinnan. De hade svarta mantlar och alla skrek hjärtskärande när de fördes bort av skuggor. Jag kunde inte beskriva det på annat sätt, det var skuggor.

Likt en vind kom Susan plötsligt inrusande i mitt rum. Jag satte mig upp och Susan omfamnade mig. Mina tårar dränkte ner hennes ljusblåa, långa nattlinne som hon alltid bar.

-         Förlåt, viskade jag.

Susan höll om mig hårdare och jag grät mera. När Susan tyckte att jag lugnat mig tillräckligt vågade hon släppa greppet om mig. Hon såg in i mina gröna ögon.

-         Varför? frågade jag henne, fortfarande viskande.

-         Tänk om man kunde styra över drömmar? sa Susan med ett leende.

Jag log lite tillbaka.

Efter en liten stunds tystnad släppte Susan min blick och lät den irra runt i rummet på nytt. Hon rätade på sig.

-         Gör varmchoklad till mig imorgon Susan, bad jag.

Susan log igen, fast ett bredare leende den här gången.  Hon låtsades buga för mig och sa på skoj, med glädje i rösten.

-         Ska bli prinsessan Luna!

 

 

 


Inledning, presentation

Jag ska försöka hålla igång det här från och med nu. Tar det inte med storm i början, utan försöker komma med nya saker en gång i veckan. Just nu tänker jag mycket på det här uttrycket "inskjutna satser". Som ett cirkulerande hjul med just den meningen "inskjutna satser". Som en låt som sätter sig på hjärnan. Fast jag vill väldigt gärna utveckla det vidare. Vad betyder det? Hm. Låt mig klura. Så kan jag kanske få till något fylligt och smaskigt inom en snar framtid. Lite berättelser håller jag igång just nu - Så det ska jag försöka uppdatera er om hur det går. Jo, även berättelser som är färdigställda. Vi får se hur det flyter på nu. Men det har ju uppenbart visat sig här redan, några månader oftast. Vill ni följa med på en liten resa igen? Utveckla ordförråd. Hur gör man förresten för att utveckla ordförråd? Just nu vill jag få till en fylligare, mer berättande text i mina berättelser. Alltså för mycket tal? Så utråkande. Beskrivningar. Det är dock OTROLIGT FRUSTRERANDE när man sällan kommer på just beskrivande saker, ord och meningar. Eller rättare sagt just nya beskrivningar - Vad var det nu det hette? Ordförråd. Här söker vi utveckling. Glöm alla stunder av "OTROLIGT FRUSTRERANDE. JAG KAN INGETING. DET LÅTER SÅ DÅLIGT" och så vidare. Visst kan man vara negativ då och då? Negativitet byggs liksom på mer och mer i vissa stunder. Men vi, vi vill ju upp för trappan. Rak i ryggen gå upp för trappan. 15 år. Cellon är mitt liv. Fotograferande är kul. Att fånga ett ögonblick. Både i människor, barn som springer, men även rörelser i blommor när vinden greppar tag i det. Mönster kan vara otroligt intressant. Skrivandet kan väl beskrivas på många sätt. Utan ord skulle jag inte kunna uttrycka mig om cellon eller fotograferandet. Jag fastnade för att skriva berättelser om dramatiska familjehändelser (11/12-årigt perspektiv av Hanna) Men det är ju som  med musiken. Som man kan spela klassiskt som pop, så kan man väl skriva kortare, längre, sammanfattningar av cellolektioner eller långa berättelser, om familjehändelser och om annat. Nej. Jag kom inte på någon motsats till familjehändelser - Tänk er där våldsamma mördare i familjehändelser och så vidare. Ni hör ju, eller hur. Det märks på stilen av berättelserna jag kommer lägga ut här. Det jobbas med. Vad kan man hitta på för fler berättelser?

RSS 2.0